På liv och död [1943]

Så har ytterligare en gammal Tengroth-film gått på eftermiddagsmatiné i den statliga televisionen och eftersom det den här gången inte var en repris på reprisen etc. så är det med en viss förväntan man låter bandet gå. Filmen På liv och död är dessutom relativt sen ur ett tengroth-perspektiv, den hade premiär 1943 och det var under den här eran som Birgits skådespeleri bottnade och fick en tydligare karaktär.

Det är Norrland, det är vinter, och det är en hård tid. Det här är en värnplikts- och beredskapsfilm av ett slag som numer kan kännas totalt stillastående och daterad: småtjafset grabbarna emellan inne på logementet, och så upp i givakt så fort ett befäl i de lägre graderna råkar komma i närheten. Halva filmen, i Rolf Husbergs regi, består dessvärre (för dramat) av mer eller mindre stumma och rätt utdragna naturscenerier och sköna vyer där unga män i uniform skidar över skare och i lössnö, i motlut och nerför backarna.

Inne på det närbelägna fjällhotellet rör sig ett gäng yngre människor, helt klart från ett urbaniserat Söderut, dialekten antyder stockholmsområdet. Det är i den här miljön dialogen tillåts ta för sig. Manuset är också skrivet av dessa sidors hjälte, Hasse Ekman, det naturliga munhuggeriets mästare. Och han skådespelar också. Med mustasch. Och ännu bättre: åt sig själv reserverar han repliker som i sin cynism och livsleda skulle kunna vara ett utkast till den kommande filmen Banketten.

Intrigen är väl heller inget vidare, det måste erkännas och jag tror nog att Ekman själv var rätt medveten om det. Han nämner filmen som hastigast i sin memoarbok (den andra) och då mest i form av sega skidturer ute på fjället och så att författaren och debattören Sven Stolpe plötsligt dök upp och ställde till det. Däruppe i norr, bortom all ära och redlighet, började de tydligen planera för ett kommande filmmanus.

Birgit spelar ung dam av det mer rejäla slaget, hon förirrar sig på kalfjället men hittar hem igen, även om hon sig självt oförskyllt orsakar elände. Hon hjälper därefter militären att spåra en farlig sabotör genom sitt försåtliga snack. Hon gör bra ifrån sig med det lilla hon har att att hantera, kvittrar när hon lägger sina repliker, ser svårartat ångestfull ut i andra sekvenser. Vi har sett det förut, när hon lägger blicken liksom utanför hela verkligheten runtom.

Man kan också uppmärksamma att den dräkt hon bär på förra inläggets bild - den äktenskapliga snökastningen - i den här filmen får tjänstgöra dels som skiddräkt ute på vidderna (vid soligt väder), dels som mysdräkt inne i hotellsoffan (dagtid). En påminnelse om att skådespelarna vid den här tiden fick skaffa sina rollkläder privat. Bra kvalitét uppenbarligen då den i alla fall överlevde ända fram till 1946.

Även andra roller framförs på ett gediget sätt. Kända ansikten från tiden passerar i aftondress eller uniform. Barskt eller spralligt. I damernas fall till och med lite vimsigt. Och så Karl Arne Holmsten, som verkar kunna göra vilken typ av roll som helst på samma naturligt, lediga sätt. Och få det att bära hela vägen fram till sluttexten.

[Fotografiet: Birgit i sin roll som Karin Sjövall, fänrikens flirt och till vänster skymtar Lillebil Kjellén som den karltokiga Gittan, vilken föredrar en löjtnant när sådan finns tillhands.]

Dollar [1938]

Svensk Filmindustri har plötsligt tagit ett friskt initiativ, en helt vanlig vardagskväll står den nya filmboxen Ingrid Bergman volym 1 i filmstället inne hos den lokale bokhandlaren. Och som innehåller fyra svenska mer eller mindre heta filmklassiker, inspelade under 1930-talet. Skulle det nu inte vara nog så finns redan box nummer 2 ute, men den kan vi i detta sammanhang lämna helt åt sidan. Det visar sig nämligen att ettan innehåller inget mindre än Gustaf Molanders Dollar med - just det - Birgit i en av huvudrollerna!

Filmen är förståss Molanderskt gedigen och...ja, trivsam. Intrigen är ett, ska vi säga tidstypiskt, drama ursprungligen författat av Hjalmar Bergman, författaren. Här är teaterstycket överfört till film av änkan Bergman som vid denna tid arbetade inom filmindustrin. Hon knåpade ihop manuset sedan ett tidigare försök av bl. a. Weyler Hildebrand refuserats av SF. Det är ett porträtt av tidens överklass, eller i alla fall burgna medelklass, som lever ett svävande liv mellan pokerborden, storföretagens styrelserum och våningar med öppen planlösning. Tre unga par, sedan länge bekanta umgås hela tiden, spelar förälskade i varandras partners och skickar ekonomiska bidrag mellan hushållen när någon hamnar i knipa.

Det ska väl på en gång sägas att filmens manus ger Ingrid Bergman i rollen som den lätt olyckliga men välformulerade skådespelerskan Julia Balzar ett klart företräde framför sina medsystrar, med sin odiskutabla esprit lyser hon filmen igenom. Men Birgit Tengroth i rollen som den mer vagt husmoderliga fru von Bathwyhl gör bra ifrån sig med ett friskt och rappt munhuggeri kontra Bergman, så njutningsfullt framfört av båda parter att det är som att filmen är på riktigt, nämligen att de båda har mycket svårt att stå ut med varandra. De fyller rollerna rätt muntert med allt de har att ge. Den likhet mellan dem som samtiden observerade är här tydligt manifesterad, även om Birgit vid denna tid mer tedde sig om en bredare variant av Bergman, eller om det var tvärtom: att Ingrid var en slankare version av Tengroth.

Den tredje väninnan spelas av Tutta Rolf som är genomgående hysterisk och går på hysteri filmen igenom. När de tre paren efter halva filmen lämnar Stockholms mondäna miljöer för ett friskare (utomhus-)liv uppe i Åre förirrar sig lilla Tutta ut på kalfjället i snöstorm, rasar nerför ett stup, räddas av tre skidande vaksamma samer i traditionella långrockar och forslas sedan hem till högfjällshotellet i en avlägsen amerikansk släktings bil som just då råkar köra förbi på den vindpinade vägen, assisterad av sina två svarta betjänter! Denna etniska mix gör sitt jobb utan krusiduller, t. o. m. samerna lyder fogligt amerikanskans engelska kommandorop.

De tre damerna får genomgående tillfälle att visa upp sig i tjusiga kreationer, på kvällarna är det nämligen alltid högtidsdress på hotellet. Och de tre männen bröstar sig i snajdiga skidjackor av tidlöst snitt. På herrarnas sida får man säga att spelet är genomgående bra, Kotti Chave sliter frisyren i svettig ångest, Georg Rydeberg är för en gång skull en samlad och mogen man medan Håkan Westergren förvisas till en lika yvig och halvklok rolltolkning som fru Rolf. Och mitt i allt detta skrider den evige Edvin i vargskinnspäls som traktens ståtlige och handfaste läkare, tillika föreståndare på det lokala sanatoriet. Och nog kan man skymta att Birgit när intrigen utspelar sig i bildens andra kant söker Adolphsons manliga blick. Det fanns ju en verklighet också utanför Råsundas kulisser. Och med Bergman i närheten gällde det nog att vakta sitt revir.

Detta var Birgits fjärde samarbete med Molander, återstod ett. Det kan också nämnas att Bergman, regissören, så sent som år 2000 nämnde Dollar som en av de filmer som påverkat honom i hans syn på sitt arbete, som ett exempel på Molanders "perfekta" och "balanserade" filmkonst.