Den stökiga kärleken

Det är i och för sig lite post festum nu eftersom det gått några veckor sedan Elizabeth Taylor tackade för sig. Men när man satte sig och läste runorna efter henne om de stormiga åren och den uppochnervända tillvaron med Richard Burton var det lätt att göra jämförelsen: har inte också vi haft ett liknande fenomen här i landet?

Först måste vi sansa oss och lägga ribban där den bör ligga: Taylor var nog ett fenomen inom skådespeleriet som vår Tengroth knappast ens skulle drömma om. Och busen Burton besatt en kraft och maskulin utstålning som stackars Stig Ahlgren förmodligen låg i mörkret och fantiserade kring. Men Birgit och Stig bråkade och blamerade sig, skällde och försonades om och om igen, de var liksom utkastet till det drama Liz och Richard skulle spela upp några år efter vår, låt oss kalla det: mer folkhemsgrå, sparsamma version.

Allt detta är ju bekant: Birgit antyder det i sina böcker, hennes elakhet mot Ahlgren är omvittnad av bådas goda vän Gustaf von Platen. Det var ingen hemlighet för samtiden. Bergman dramatiserade det hela på film, så gement offentligt att man fortfarande drar efter andan när scenerna rullar på.

Men de hittade ändå varandra, behövde varann, den ene kompletterade den andra. Den tunnhårige litteratören bredvid den färgstarka stjärnan, den trygge arm i arm med den otrygga: vänskapen och tillgivenheten berikade dem båda, genom honom fick hon tillträde till de breda diskussioner Råsunda filmstad så uppenbart saknade, genom henne fick han stjärnglans, livsglädje och guldkonfetti i håret. Samt stoltheten en fri kvinna kan ge en fri man. De höjde varandra över vardagen, utan att behöva rodna. För att straxt därpå åter snubbla omkull.

Men trots alla vurpor, trots de tillfälliga avstånden utvecklades samvaron till att bli livslång, utan Birgit ingen Stig. Utan Ahlgren ingen Tengroth. Hon dog och han försakade. Rätt vackert när kontrasterna så klänger sig om varandra. Detta kan naturligtvis tyckas vara spekulationer från en halvlärd betraktare men mer rena fakta kring detta får vi säkerligen när journalisten Ulrika Milles släpper sin kommande biografi över Ahlgren. Förutom von Platens spridda notiser, blir detta det första porträttet i helfigur vad jag kan påminna mig. Den boken blir minsann något att vänta in!

[Bilden: ur ett hemmahos-reportage från parets boende på Djurgården 1946 praktiserar här en förtjust Birgit en något lättsammare variant av sin mobbning av Stig. En snöboll i pannan har väl ingen dött av? Enligt den ursprungliga bildtexten retirerar Ahlgren straxt in i sin skrivarvrå, medan Birgit tar hand om den unge journalisten.]