"Vårens succédam"

I den tidiga junimånaden 1941 skiner solen över Östermalm i Stockholm. Inte bara det, "Birgit Tengroth har vind i seglen", skriver den namnlöse reportern i Vecko-Revyn nr 23, 1941 när hen och en lika anonym fotograf besöker Birgit i hennes nya våning på Styrmansgatan 39.



"Hon kan inte klaga." fortsätter reportaget, "Först går hon och gör succé i filmen 'Så tuktas en äkta man', där hon var så bra att man jämförde henne med Irene Dunne, och inte nöjd med det så köper hon tillsammans med Georg Rydeberg den amerikanska komedin 'Fyra unga människor' och har premiär på den Nya teatern i Per-Axel Branners regi. Och en enhällig kritik kan bara konstatera en pålitlig framgång för henne som för hennes medspelare".



Med detta i bagaget tar hon emot i sin nya lya och visar upp såväl arvegods som sin till synes gedigna boksamling.

Runtom i våningen finns ett överflöd av rosor och nejlikor i alla gratulationsbuketter efter teaterpremiären, med det är ett kärt besvär: "Att ordna med blommor tycker väl alla kvinnor är roligt, men allra roligast tycker nog en skådespelerska att det är dagen efter en lyckad premiär när ekot av alla applåderna ännu ringer i hennes öron" som bildtexten lyder.



Javisst, "hon kan inte klaga". Och Birgit skiner som självaste junisolen när hon eskorterar fotografen ut på sin egen balkong för att koppla av med en cigg, högt ovanför Styrmansgatan med utsikt såväl över Oscarskyrkan som Nybroviken. Ja, ända bort mot Slussen!

Och även om nu sommaren synes fullbokad hoppas hon få en vecka fri för lite segling även om det alltså redan är rejält med vind i seglen på Branners teatertiljor, nu nio år efter att han plockade in henne till sin 'Hans livs match' 1932 och filmkarriären kunde börja.

Kommentar: Den med skarpa ögon kan dock konstatera att Vecko-Revyns redigerare tagit sig vissa friheter. På det första balkongfotot, med en leende huvudperson i kortärmad klänning, sitter hon på den balkong som i Filmjournalen sommaren 1940 benämndes som Mimi Pollaks balkong, gissningsvis på Furusundsgatan. Men vad gör man inte för att få illustrera att Birgit nu, i juni 1941, "är glad som lärka".

Birgit på tiljan 4c: Ung kärlek

Inget nytt under solen: vi har redan tidigare kommenterat reportaget i Filmjournalen nr 22, 1941 där man summerar sommarens föreställning av pjäsen Ung kärlek på Nya Teatern, Nyan kallad bland tidens teaterfolk.

Alla med intresse för Birgit är ju väl bekanta med att hon och Georg Rydeberg prövade att vara teaterdirektörer och tillsammans satte upp ett teaterstycke som de själva ordnat fram, i regi av Per-Axel Branner - som dessutom var teaterns ägare och som alltså hyrde ut scenen över sommaren. Och naturligtvis blev det succé! Alla skådespelarna fick beröm: Tengroth, Rydeberg, Ester Roeck-Hansen och George Fant. Detta har redan sagts, låt oss nu bara ta tillfället att visa några fotografier tagna i samband med föreställningen.

Här samtalar direktörerna med regissören Per-Axel Branner, känd från film- och teatervärlden. Själv teaterdirektör under alla de andra månader som Rydeberg & Tengroth var skådespelare. Branner skrev senare också en bok om sitt projekt Nya Teatern och även en på sin tid hyllad barndomsskildring från de kvarter i Stockholm som kallas Sibirien. Vid var gräns för övrigt Nya teatern hade sina lokaler.

De två andra korten som Filmjournalen hängt upp på sin tvåsides-uppslags-tråd visar uppsättningens övriga skådisar: den, enligt kritiken, uppseende skicklige Fant och veteranen fru Roeck-Hansen, vars mogna charm och säkra intuition var några av fundamenten i framgången.

Får jag runda av med ett Birgit-citat, förmedlat av reportern Marco Polo?

Det är härligt att få spela teater. Men för den skull menar jag inte, att det skulle vara tråkigare att filma. Man kan inte jämföra de båda sakerna, de är i grunden så olika. Därför tycker jag om att syssla med båda samtidigt. Teatern är en underbar avkoppling från filmarbetet - och den direkta kontakten med publiken är något man aldrig kan sätta nog värde på.

Birgit och Georg satsade pengarna och fick, om jag förstått saken rätt, tillbaka varenda krona. Med upplevelsen - och uppmärksamheten - som extra bonus hela sommaren lång.

Sif Ruud [1916-2011]

Skådespelerskan Sif Ruud har gått bort vid hög ålder och med en gedigen spellista bakom sig, såväl på film och som på teaterscenen.

Fanns det då några mötespunkter med Birgit? Vad gäller film så spelade de båda i Åke Ohbergs 1940-talsdrama Dynamit och i Bergmans Törst där de delar en scen på Norra Kyrkogården och kör duett, eller snarare Ruuds roll gör en monolog, så energisk att Birgit hastigt måste lämna valplatsen.

Samma år - 1948 - hängde de helt visst backstage på Nya Teatern där de båda ingick i tripletten Henne vi glömmer, där tre enaktare samlats ihop till ett program i regi av Georg Funkquist. Birgit spelade i det första numret Livet är vackert och Sif i det sista, Rött i grått. Båda hade de Sture Lagerwall som motspelare, han körde nämligen i alla tre delarna.

Människor som minns 12: Georg Rydeberg

Vi har tidigare ryckt lite hjälplöst i tråden Birgit Tengroth - teaterdirektör men ger man sig i kast med skådespelaren Georg Rydebergs mycket underhållande memoarbok Ridån går alltid ner (Bonniers, 1970) så faller antaganden och bitar minsann på plats!

I sin redogörelse över sitt liv på teaterscen och filmdukar berättar här den gamle charmören om det projekt som han och Birgit startade sommaren 1941 då de - som tidigare nämnts i samband med Per-Axel Branner - hyrde teaterscenen Nya teatern för att sätta upp Samson Raphaelsons pjäs Young Love i egen regi.

Rydeberg gör i sin bok ett nummer av att han skriver själv, mestadels direkt ur minnet med enstaka klipp som stöd. Och som han skriver! Det är mustigt, till synes ärligt och en fröjd att läsa. Här beskriver han ingående svårigheterna, dels med Branners kontrakt i vilket han överlät scenen till de båda skådespelarna dessa sommarmånader med ett otal spetsfundigheter inbakade i paragraferna, dels med en annan teaterdirektör: nämligen Harry Roeck Hansen på Blancheteatern. Problemet var att densammes egen hustru var engagerad i föreställningen: Esther Roeck Hansen - vilket maken inte riktigt kunde tåla. Hon var nämligen vanligtvis skådespelarerska på Blanche och nu skulle hennes namn alltså sprida glans och ära över en konkurrerande scen! Man kan ju gissa sig till hur diskussionerna gick hemma vid frukostbordet men maken gjorde alltså allt han kunde för att störa hustruns engagemang på en annan scen i en roll som dessutom klädde henne mycket - om man får tro Rydeberg alltså.

Nå, problemen reddes ut under arbetsmöten uppe i Tengroths "lya på Styrmansgatan" och häftiga diskussioner, främst med den ovillige Roeck Hansen. Birgit hade för smidighetens skull flirtat in en bankir som lade upp startkapitalet och sedan var det bara att sätta igång. Och resultatet blev ju gott, vilket även Branner intygar. Fru Roeck Hansen var självlysande, i tjusiga kreationer, älskad och dyrkad på scen och långt från sin surmulne man. Och den, enligt Rydeberg, "bindgalne" bankiren sken som en sol och bjöd alla efter premiären på supé på Operakällarens entresolvåning med influgna italienska jordgubbar till efterrätt!

Rydeberg sticker inte under stol med att han var mer än lovligt förtjust i Tengroth, han hade tidigare t. o. m. tagit trista filmroller enbart för att komma nära henne men i detta fall fick han stå tillbaka för den solide bankiren. Det var ju uppsättningen som kom i första hand. Och Birgit "klarade privatrollen mycket elegant, med mycken takt, liksom hon med bravur klarade sin roll i vårt stycke Ung kärlek." Och den eventuella avhållsamheten betalade sig: utsåld premiär, det vackra folket på parkett, goda recensioner dagen efter och föreställningen överlevde hela femtio gånger och gick runt även om den materiella utdelningen blev minimal för de båda direktörerna själva.

Bakom Rydebergs något barska och kanske stela utseende brinner genomgående ett rätt förtjusande och passionerat hjärta! Han omfamnade uppenbarligen hela kvinnligheten och förutom sina alla fruar dyrkade han flera skådespelerskor i närområdet, varav Viveca Lindfors verkar stått hans hjärta allra närmast. Och man behöver ju inte köpa hela paketet Tengroth för att inte uppfatta glöden i dessa rader:

Den vackra, högst begåvade Birgit hade också en underbar roll, som hon väl, mycket väl, förvaltade. O, vad ljuvlig hon var att skåda!

Tengroth på tiljan 4b: Ung kärlek

Vi har tidigare närmat oss Nya Teatern, den scen som låg vid Regeringsgatans norra ände och som under det tidiga 1940-talet drevs av mångsysslaren, regissören, skådespelaren, författaren, direktören Per-Axel Branner - mannen som en gång i tidernas morgon skickade telegram till Sassnitz och därmed startade Tengroths filmkarriär.

Under dessa ofärdsår ledde Branner arbetet på den lilla teatern där man omväxlande gav dramatiska, låt oss säga tunga, pjäser och mer revyaktiga alster samt en återkommande typ av litterära kabaréer med samtidskommentarer och musik av Lillebror Söderlund. Dessutom en sorts återkommande kulturaftnar där poesi, prosa och musik blandades med dramatik med utvalda nationsteman. Branner har beskrivit tiden i sin välskrivna och njutbara bok Vår lilla teater (Bonniers, 1944) som alltså egentligen är en biografi av en teaterscen under några korta, händelserika år. Här passerar alla inblandade, från direktören själv ner till biljettförsäljerskan (i ett rätt roligt munhuggeri med chefen/författaren). Här beskrivs med- och motgång, ekonomiska tvister och politiska ränker och regeringsdekret. Teatern höll sig med en någorlunda fast ensemble med Stig Järrel, Gunn Wållgren, Willy Peters, Anders Ek, Nils Kihlberg, Sture Lagerwall, Bengt Ekerot, Irma Christenson och Inge Waern som några namnkunniga. Men här framträdde också Karin Kavli, Gunnar Björnstrand, Bullen Berglund och Eva Henning. Och detta var scenen där Karl-Arne Holmsten fick sitt dramatiska genombrott! Gammalt blandades med nytt, tidens stora namn föstes ihop med en yngre skara aktörer som gemensamt, verkar det, lyckades leverera en dynamisk repertoar.

Nå, på dessa sidor kommer kanske också svaret på den "gåta" som tidigare berörts: när och hur och varför titulerades Birgit teaterdirektör på ett veckotidningsomslag 1941? Branner nämner i sin genomgång att han uppvaktades av "några aktörer, vilka med mig som regissör och Söderberg som dekoratör ville för egen kostnad spela på vår lilla teater. De hade valt Ung kärlek av Samson Raphaelsson, en pjäs som under titeln Fire unge menniskor spelats av en bejublad och begåvad kvartett norska skådespelare, en del år tidigare."

Det var alltså grupperingen Tengroth, Rydeberg, Fant och Roeck Hansen som drog in i dessa "kamratliga och trevna" lokaler som Branner uttrycker det. Och sätter man upp något för egna pengar kanske man tituleras teaterdirektör?

"Vi kände oss först som vilsna fåglar, men efter några veckor fattade även de vår ton. Vi hade ett mycket behagligt men intensivt repetitionsarbete i 11 dagar och premiären slog så väl ut att pjäsen upplevde 50 föreställningar."

Även längre fram passerar Birgit som hastigast. I januari 1943 hade scenen stor succé med pjäsen Jag har rätt att älska av Denys Amiel. Uppsättningen lämnade Nya Teatern för Göteborg och for sedan på en omfattande landsortsturné, sammanlagt 131 föreställningar - och vem hade köpt in pjäsen under ett besök i Paris? Och sedan ställt den till Branners förfogande? Jo, allas vår Birgit - inte bara filmstjärna utan även teatermecenat! Eller var det en gentjänst för att Branner en gång gett henne såväl filmen som Edvin Adolphson?

Vi får säkert anledning att återkomma till denne Branner.

Tengroth på tiljan 4: Ung kärlek

Det är sommaren 1941. På Regeringsgatan 111 i Stockholm finns sedan 1922 en teaterscen. Den hette ursprungligen Centralteatern vilket blev Lilla Folkteatern vilket kortades till Lilla teatern men bytte senare namn till Nya teatern och sedan 1940 är teatermannen och filmregissören Per Axel Branner teaterchef. På denna scen, denna sommar,har en ny föreställning premiär: Ung kärlek, en amerikansk pjäs, Young Love, från 1928 skriven av Samson Raphaelson.

I Vecko-Journalen, nr 22, 1941 recenserar den kände skribenten Sigfrid Siwertz förställningen. Siwertz är missnöjd: Stockholms teaterscener översvämmas av lätta, intetsägande komedier som till yttermera visso har många år på nacken. Dessutom är denna pjäs rätt undermålig med en rent av bisarr intrig. "Jag har svårt att tänka mig ett mera förljuget fifflande med mänskliga grundkänslor. Det är pikanteriet drivet till sadism, det är en ihålig soufflé av ungt, rött blod och gammal, kall, klibbig lögn."

Jag har sällan tålamod och intresse att läsa igenom dagens teaterrecensioner men tvivlar på att sådan klartext skrivs så ofta, numera. Det har gått några år sedan Bergman slog ner den där DN-recensenten på Dramatens scengolv.

Nu räddas dock kvällen av skådespelarnas driv och finess. Det är t.o.m. roligt! Där finns Georg Rydeberg (se bilden) och Esther Roeck Hansen som ett äldre par som konfronterar ett yngre spelat av George Fant och, ja, just det: Birgit Tengroth. Siwertz är inledningsvis skeptisk: "De där unga så kallade filmstjärnorna blir ofta äckligt sönderreklamerade, innan de ännu uträttat ett enda dugg. Man har så till leda sett dem fotograferade, att man instinktivt värjer sig för tanken att behöva möta originalet."

Men, surprise surprise!, herr recensenten måste ge vika: Fant är ingen fadd sockerprins (han hade fördelaktigt utseende) och Birgit får honom att falla i farstun: "så mjuk och het och äkta mitt i det oäkta, att hon förvände synen på publiken och att man vissa ögonblick var färdig att acceptera hennes bravad. Med de rätta tagen kan en mjuk och söt skådespelerska få åtminstone herrarna att tro på ungefär vad som helst."

I uppsättningen knöts olika trådar ihop: Branner hade en gång regisserat filmen Sången om den eldröda blomman (1934) här Birgit hade rollen Mörköga mot Edvin Adolphson och den unge Fant hade hon tidigare mött i filmen Gubben kommer 1938 och skulle även bli hennes motspelare några år senare i den framgångsrika scenversionen av Mans kvinna.

Söker man sig till adressen nu, syns inget spår av teatern. Efter att ha varit scen sedan 1916 - dessförinnan biograf Edison - stängdes den slutligen 1971 och gjordes om till restaurant. Idag, 2007, huserar Tender Mat i lokalen. Titta på hemsidans bilder så anas det ursprungliga teaterrummet. Tidigare höll även restaurang Bon Lloc till i lokalen.