Boenden 8c: Norr Mälarstrand 76

Det ena leder oftast till det andra: utan att ens kunna portkoden är vi åter inne i ett bekant trapphus med sin av tidens töcken dunkla belysning som dessvärre gör det omöjligt för den nyfikne att ens tyda namnen på lägenhetsdörrarna.

Den här gången är det författaren Gösta Gustaf-Janson som öppnat porten i sin memoar Gubben kom! [Bonniers, 1990]. Janson, som i denna dag närmast är att betrakta som en av alla dessa bortglömda, var på sin tid en producent av brett upplagda romaner med scenerier och personage hämtade från tidens borgerliga trädgårdar. Enkel underhållningslitteratur, tyckte somliga. Stundtals strålande, säger jag. Han hade skrivandet i blodet, båda föräldrarna var författare på sin kant även om jag måste erkänna att jag bara stött på dem genom sonens egna skriverier.

1933 är Gustaf-Janson utan egen bostad och får ett erbjudande av barndomsvännen Sven Stolpe (som likt en vålnad driver längs den Tengrothska grusgången) att överta hans enrummare vid Norr Mälarstrand, i det så kallade ungkarlshotellet på nummer sjuttiosex! Och varför inte, resonerar han: lägenheten var trevligt möblerad med eget badrum och nere på gatuplanet låg en restaurang med vinrättigheter.

Detta senare argument verkar ha tung bäring för Janson då han stundtals åtminstone i ungdomen verkar ha druckit rätt tappert och i sina minnen finner anledning att nogsamt notera de nyktra perioderna. På drinkarens vis. Närheten till utskänkningen gav också resultat: inom kort snubblade han "hela långa utförsbacken med sitt blöta sjaskiga slut." som han uttrycker det, följt av en vecka på "K. O. Larssons privata klinik".

Under denna tid får han dock sitt litterära genombrott och kan flytta in i egen våning fem trappor upp i samma hus, "en hörnvåning på två rum och en vällustigt rymlig sovalkov". Här lär vi oss också att ingen lägenhet i huset var utrustad med eget pentry, mat skickades helt enkelt upp från restaurangen längst ner. Genombrott ger stålar och snart är den nya lyan möblerad med nytt, vräkigt och - det erkänner han själv på ålderns höst - rätt förskräckligt möblemang. Utanför fönstren var det dock desto finare, utsikt över den glimrande Mälaren och Västerbrons nyresta brospann inom synhåll. Men innanför glasrutorna satt en nyrik ung man, med skrivdon och flaskor till hands när han inte drog bort till Grotta Azurra och vidare längs gatorna på en till synes otröstlig jakt efter mänskligt samröre.

Birgit då? Helt visst stötte de på varandra i huset, även om ingen nämner det. Tengroth hade dessutom en roll i filmen Gubben kommer (1939), baserad på Gustaf-Jansons succéroman från 1934 (pengarna till möblemanget!) och han skrev senare på 1950-talet romanen ...och blev jag dödligt kär [Bonniers, 1953] med motiv från trettiotalets filmvärld ute i Råsunda. Den romanen innehåller också ett porträtt av Stolpe som under lång, lång tid torpederade den kompisrelationen. En till vardags kaxig och dryg Stolpe hade svårt att fördra när han inte själv hade kontroll över avbildningen.

[Nutida foto: Sara Rådling, Ekmansällskapet]