Tengroth och advokaten Scheutz

I slutet av februari 1950 sitter Birgit Tengroth i Jens Otto Krags lya på Julius Valentinsvej 11 i Köpenhamn och skriver brev. Eller sitter hon kanske på krogen Frascati, ofta nämnd i hennes minnesbok som en sambandscentral för hennes kommunikation med den gamla världen uppe i Stockholm? Hur som helst är adressaten advokat Wilhelm Scheutz på densammes advokatbyrå, Regeringsgatan 82, 6 trappor upp. Brevet express-stämplas, ärendet syns vara något brådskande. 

Mer än så går inte att veta. Kuvertet är nämligen numera tomt, kanske sparat av någon som en souvenir, som ett samlarobjekt i filatelikretsar. För att långt senare bjudas ut på nätauktion.

Wilhelm Scheutz var 15 år äldre än Tengroth, en smålandspojke från Kalmartrakten och en plats med det filmiska namnet Kråksmåla, hans far titulerades bruksägare. Unge Wilhelm tog studenten i Kalmar 1921, flyttade vidare till Uppsala där han blev jur.kand. 1930 och drev sedan egen advokatverksamhet i Stockholm sedan 1932. På hösten samma år gifte han sig i Stockholm med Karlskronaflickan Margareta Hammarström. 1942 blir han upptagen som medlem i Sveriges advokatsamfund. 

Så sent som 1976 nämns han i Stockholms kommunalkalender som revisor i Jakobs församling, kanske fanns han kvar på Regeringsgatan.

Varför skriver då Birgit till advokat Scheutz senvintern 1950? Hon har just kommit till Danmark och har säkert fortfarande affärer kvar i Stockholm, dels författarskapet och det säkert ännu inte helt uppgiva skådespeleriet. Dessutom en pågående skilsmässa från Stig Ahlgren. Flera möjligheter finns.

En ingång till kontakten kan ha varit AB Film-Labor, ett företag ursprungligen bildat av Albert Wickman, en f.d. predikant som blivit pacifist och vapenvägrare, medlem i Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen 1933. Han var en av grundarna till bolaget AB Real-Film som hann producera tre filmer innan det gick i konkurs året därpå. Wickman fick dock ett större arv som möjliggjorde ett inköp av laboratorieutrustning från firman Tullberg Film AB och med detta innehav byggde han sedan upp företaget AB Film-Labor som stiftades i december 1934. Och som hade sina lokaler på Regeringsgatan 106.

Wickmans var huvudaktieägare men i stiftelseurkunden nämns även paret Scheutz som innehavare av vardera en (1) aktie. Straxt innan jul 1934 väljs Scheutz in som styrelseledamot, hans fru blir suppleant.

Underbart är kort. Wickmans talang att driva företag var inte den bästa. Vinsterna från Film-Labor gick till fastighetsaffärer vilket i sin tur ledde till konkurs för laboratorieföretaget ett par år senare. Exit Wickman, in kommer änkan Ester Wykman (!, samma uttal?) som köper konkursboet och erhåller 596 aktier medan styrelseledamoten Scheutz nu är uppe i 75. Hans lillebror disponenten Otto sitter på 1 aktie, liksom fru Margareta. Otto blir också kamrer och kontorschef.

Detta kluster av Scheutzare varar dock bara ett halvår, redan i oktober ´37 lämnar Wilhelm styrelsen. Änkan Wykman driver firman vidare som senare genomgår olika ägarbyten fram till sin nedläggning 1989.

Nu var det säkerligen inte gamla laboratorieärenden som var anledning till Tengroths korrespondens. Framtiden kan kanske visa vilka anknytningar Scheutz' advokatkontor hade med f.d. filmstjärnan Birgit Tengroth. 

En sista filmnotering: Albert Wickman ovan var förutom filmlaborant även far till den senare så (ö)kände filmregissören Torgny Wickman.

En sista namnnotering: VD för Film-Labor från juni 1946 var Gösta Wikman, namne med änkan Wykmans son Gösta (Wykman), initialt aktieägare i Film-Labor men som efter ekonomiska vidlyftigheter hamnade i Tanger, Afrika. Och så ovanpå det Torgnys pappa Albert Wickman. Tre stavningsvarianter i ett stycke.

Birgit hänger i Köbenhavn

I samband med sitt äktenskap med Jens Otto Krag tillbringade Tengroth ett knappt år som bosatt i Köpenhamn - även om författeriet och skådespelandet fortfarande tvingade henne till Stockholm då och då. Allteftersom hon märkte att giftermålet inte fullt räckte till för henne, sökte hon återfinna vänskapen med Stig Ahlgren. Då den nye maken - rätt förståeligt, men helt obegripligt för Birgit - protesterade mot hennes kostsamma telefonsamtal till Stockholm förflyttade hon sig ut på stan och gjorde restaurangen Frascati till sitt tillhåll.

I minnesboken berättar hon:

"Stig kommer ner till Köpenhamn. Jens körde mig på morgonen till Frascati vid Rådhuspladsen, ett ställe vars gedigna tråkighet hade det ombonades charm och där maten var lika konventionell som vällagad. Han visste inte om att jag var stamgäst, 'damen vid bordet mittemot telefonhytten', när jag ringde mina samtal till Stockholm."

"Just Frascati med sina könlösa guvernanter till kypare, sin borgerliga inramning och sitt ibland rätt tvivelaktiga klientel - rätt mycket svenskar gick dit - fick det att kännas som knappt ett kvarts förräderi att prata med Stig därifrån."

Hon ser Ahlgren gå och vänta på henne utanför restaurangen, "i sin grå, slitna ulster, blek för att inte säga grön i ansiktet och lika omilt utlämnad som ulstern åt februarivårens skarpa dager." De ska nu diskutera sin skilsmässa över en smörgås och mötet ger henne tillfälle att beskriva Ahlgren och vem hon själv är i spegelbilden av honom:

"En spelare som glömmer att kassera in sin vinst och som, när han förlorar, hur lätt som helst, glömmer förlusten, den födde glömmaren, är det vad min ångest gäller, jag står inte ut med tanken att han ska glömma mig och ändå skilde jag mig för att han började att glömma mig redan vid bröllopsmiddan. Men vad jag är rädd för i hans glömska är vad den ger plats för och som omges med denna förlamande tystnad, som ropar ut att han har tankarna på annat håll."

Den som är intresserad av ett porträtt av privatmannen Ahlgren hänvisas till minnesbokens följande sidor, sid. 95 och framåt.

Även Krag nämner mötet i sin memoar: "Jag har sett en skymt av honom bara en gång, då jag satte av Birgit utanför Frascatis hörna på Rådhuspladsen, där han stod och väntade tålmodigt, lång, mager och frusen, livslångt tålmodig i allt som angick Birgit."

Nå, restaurangen Frascati låg vid den här tiden i hörnan Rådhuspladsen och Vesterbrogade (se översta bilden, foto: Erik Liljeroth, och vykortet därunder), sedan 1933, i en gammal restaurangbyggnad med ryggen mot Tivoli och med fri sikt över H. C. Andersens Boulevard ut mot torget. Det var ett populärt ställe och välkänt "av alla skandinaver" som praktverket Köpenhamn (Allhems förlag, 1967) uttrycker det. Byggnaden revs dock 1978 och matstället flyttade över på andra sidan Vesterbrogade, lite längre västerut till Scalahuset. Rätt nyligen flyttade man åter tvärs över gatan till Grand Hotels gatuplan och där ligger det fortfarande, enligt en egen inspektion nyårsnatten (jämför notan här intill)!

Ur egen fatabur 4

"Politiken är en talang att älska, och om man inte har den talangen, så får man nöja sig med att lära sig lite stil."

Birgit uttalar sig i den danska tidningen Politiken med anledning av sitt bröllop med politikern Jens Otto Krag. Hon citeras i Filmjournalen nr 24, 1950 som under rubriken Aktris - författarinna - stadsrådinna beskriver högtidsdagen. Uppenbarligen är den nya stadsrådinnan på gott humör för hon kan inte hålla sig från att utveckla sin syn på tillvaron:

"Mitt rättesnöre är kärleken till det naturliga, både i konsten och i privatlivet, och om man har den kärleken tar man inte skada av att träna upp sin analyseringsförmåga - nämligen om man själv försöker leva naturligt varje dag. Med natur menar jag emellertid inte bara något emotionellt, det ligger också i människans natur att vara medveten. Det finns alltid ett visst tvång och en viss teknik, men det ligger i människans eget intresse att sörja för att omvärlden inte märker den. Detta menar jag med ett försök att leva..."

Visserligen vittnade Birgit senare om Krags snålhet, men här verkar han i alla fall ha bjudit på ett par glas bubbelvin...

Birgit, kärleken och Köpenhamn

Nu är vi där igen: vid kärleken! Nu kan vi åter stå vid sidan av och se den flamma upp, brinna, förtära, förvrida. Och lämna kvar: förvirring, oro och sorg.

Som hastigast har vi tidigare snuddat vid Bo Lidegaards imponerade studie av Jens Otto Krag, dansk politiker, mot slutet av sitt liv under flera år dessutom statsminister och Europaprofil. Men långt dessförinnan hade han under ett kort, intensivt och ska vi säga självförbrännande år varit gift med Birgit Tengroth.

Det kan tyckas orättvist att kalla det förvånande, men lite oväntat är det i alla fall att finna det mest koncentrerade och förstående porträttet av personen Birgit i modernt skrivande inflikat i en politikerbiografi i två tunga volymer - dessutom skrivna i Danmark, på danska om en dansk. Men kanske fångar det något av hennes väsen, hennes bortvändhet, att höra henne beskrivas på detta ljuvliga språk, ge det en chans:

Birgit kom og installerade sig i den lille ungkarlshybel. Det stod umiddelbart klart, at et samliv mellem de to ikke ville gå stille af. Konflikterna holdt sig ikke under overfladen. Kærligheden heller ikke.

Sider det noet at kalde hende Sveriges svar på vor egen Tove Ditlevsen? En skarp och hudløs kvinde, som med tiden var blevet sin egen iscensættelse. Som havde en egen lad erotisk udstrålning, hvad enhver kan førvisse sig om vet at se eller gense Ingmar Bergmans Tørst efter Birgit Tengroths egen selvbiografiske novellesamling og med hende selv som medvirkende.

Hun var aktivt konfliktsøgende og savnede i enestående grad de egenskaber, man i 1950 gjorde gode husmødre og harmoniske familier af. Harmoni var i det hele taget ikke netop, hvad man umiddelbart forbandt med den altid grænsesøgende skuespiller og forfatter. En spreder med alle sanser og øjeblikke åbne. En søgense sjæl, altid på flugt fremad, altid i nu'et på jagt efter den ro og nænsomhed, hun savnede så desperat, og som det i skyndningen var så svært at finde. En upraktisk bohème, der var vant till store forhold - og som holdt af dem.

Hun var også en match for Jens. Den førsta han mødte. En, der tænkte lige så hurtigt og ad lige så mange vildveje som han. En, der fik endnu vildere ideer og overgik ham i at gøre dem till virkelighed. En, der var endnu fjernere end han selv fram den borgerlige konformitet, som de kappedes om at foragte. En, som havde læst och førstået bøger så sære, at Jens ikke endgang havde hørt om dem. Som kunne give igen og gå linen ud. Uden de gustne overlæg eller hemmelige drømme om et borgerligt familieliv. En, der havde brug for ham, som appellerede til hans omsorg og omhed at påkalde sig hans medlidenhed. En, der var stolt och ydmyg uden at blive ynkelig. En, han kunne være tyst sammen med uden at kede sig. En der gjorde ham lykkelig.

Jens forelskede sig i Birgit, som han aldrig tidligere havde forelsket sig i nogen kvinde. Det blev før og efter mødet i Oslo. Før og efter Birgit.

Det säger något om intensiteten i mötet att de båda kastade sig huvudstupa in i en samvaro utan märkbart förnuft och eftertanke. Hon, uppburen, lämnade i alla fall allt det synliga i sin tillvaro för att bli hustru på ett sätt hon aldrig varit med Ahlgren. Lidegaard påpekar att det finns inga tecken någonstans på att de överhuvud taget diskuterat och övervägt de problem som väntade i ett gemensamt liv.

De havde jo heller ikke giftet sig, fordi de havde overvejet det og fundet det klogest. Snarere, fordi de ikke kunne lade være....På den måde var det i virkeligheden for sent, allerede før det rigtigt var begynt. Ingen af dem gjorde sig nogen illusioner. De styrede frygtløst og uden hensyn till sig selv eller hinanden lukt frem mod den skæbnesvangre drama, det tog sin begyndelse allrede under bryllopsfesten, og som gennemspillede alle Strindbergs variationer, inden det var slut - eller næsten - et år senare. De ville ha' hinanden. Og de fik det. De var begge sådan sindet, at de ville havde gjord det om igen, også om mødet efterlod begges liv i mol.

Så sorgligt att det blir vackert. [Foto: på besök i Paris.]

Äkta makar 2

Vad sägs om en liten teaser inför sommaren? En skiss över affären med den danske politikern Jens Otto Krag? En kärlekshistoria som på något sätt blev en vattendelare i Tengroths liv. Före den ett liv med dans och film, teater, en vandring i neon; framgång. Efter: skrivande. Och sjukdom. Skrivande från allehanda orter i varierande publikationer, en färd från tidens flashiga, kreddiga journaler till medelålders hemmafruars nyttomagasin. Och sjukdomen, den eviga, aldrig glömda; den tärande, förbittrande sjukdomen.

Det hela började, som tidigare nämnts i Oslo på en officell middag med danska politiker på besök, tycke uppstår, karusellen börjar och snabbare än väntat är den firade skådespelerskan och författarinnan fru Tengroth-Ahlgren nybliven ministerfru Krag i Köpenhamn, snudd på hemmafru i en minst sagt ospatiös, ja rent av trång, ungkarlslägenhet. Ack, kärleken är blind! Tills dess att dumdrygheten knackar på och den eldige älskaren, den omvittnade kvinnokarlen, förvandlas till bortskämd glop. Bröllopsresan till Paris är egentligen en tjänsteresa för ministern och Birgit sitter i bilens baksäte och lyssnar på en evig ström av malande förnumstigheter. Hon reduceras alltmer till en standardiserad medföljande. Ett bihang. Och dessutom: han är snål! När ministerperioden är över tar Krag tjänst vid danska legationen i Washington, Birgit följer med men allting rämnar inom kort: hon kan helt enkelt inte längre hålla käft och diplomati var aldrig hennes gren. I USA diagnosticeras hon med cancer, äkta maken vill bli av med henne och skjutsar henne beredvilligt till flygplatsen för flighten hem. Återstår skilsmässa efter ett knappt årslångt äktenskap.

Hon skriver i minnesboken:
Jens tar min hand och säger:
'Om du kunde ordna en snabbskilsmässa, vore det bra för min karriär...'
Lugnet breder ut sig inom mig:
'Kanske kommer det inte att behövas någon skilsmässa, du kan ju vänta lite...'

Förhållandet är väl dokumenterat från båda håll: Tengroth har beskrivit det öppet, dels i minnesboken Jag vill ha tillbaka mitt liv och dessförinnan lätt sminkat i romanen Den stora glädjen. Krag höll tyst i många år men släppte senare memoaren Travl tid, god tid, i svensk översättning Hårda år, men härliga (Tiden, 1975).

Tengroths skildring är på gammalt gott manér helt öppen, maken kläs av i all sin dryghet och inbilskhet. Efter en sådan avklädning var det säkert klokt av Krag att ligga lågt, men när han väl publicerade sig där den ena halvan av boken beskriver "Historien om Birgit" påpekar han i en fotnot att texten redan skrivits 1950-1952. Tonen är dock lågmäld, nästan ömsint, som om han inte förstod vilket spektakel det varit. För Tengroths version är modern, hon ser vad kvinna och man är, och tiger inte still. Hon är van vid ett annat liv, en ekonomisk och intellektuell självständighet, här hade hon backat från en tidsålder till en annan.

Enligt Birgit. I Sverige har vi hennes version, i Danmark kom dessutom för några år sedan en brett upplagd politikerbiografi över Krags tid, Jens Otto Krag (Gyldendal, 2001-2002, 2:a uppl. 2003), i två tjocka band där den förra boken behandlar tiden 1914-1961 och där äktenskapet tas upp. Författaren heter Bo Lidegaard och naturligtvis blir det kanske inte lika kategoriskt som i Tengroths egna böcker men skitstöveln Krag blickar ändå ut mot läsaren från varje sida.

I sin egen bok ger Krag en bild att vår hjältinna 1948, han landar i Stockholm en mörk oktoberkväll för deras första möte efter Oslo:

Taxin körde mig fram till ett hus på Gärdet. Jag satt med en sorglig bukett halvvissna rosor i handen och spejade mot glasdörren in till det stora huset med de breda balkongerna i modernistisk stockholmstil. Hon stod där och väntade på mig. Såg så liten ut under den tunga vinterkappan. Det ljusa huvudet var en aning framåtlutat. Hon var för närsynt för att kunna se mig i bilen och besvarade inte min förväntansfulla vinkning.

Återseendet blev ingen succé. Stämningen av septembersol var försvunnen i höstens dimma, vi kände oss som främlingar och visste inte, om vi överhuvudtaget hade något att säga varandra. Lägenheten, hon bodde i, hade hon lånat av en väninna på resa. Den var inte hennes, möblerna var inte hennes, men hennes atmosfär fanns där. Böcker, helt eller delvis uppsprättade, låg i oordning överallt, mellan tidningar och litterära tidskrifter. På skrivbordet stod en dammig skrivmaskin, medan bordsskivan i övrigt var täckt av utkast till manuskript. Hon skrev helst med blyertspenna. Höga, kantiga, smala bokstäver, satta på papperet med intensiv kraft, men som i sin branta lutning tycktes ha så svårt att hålla balansen, att de kunde välta om man andades. Poetiska förlopp i det finaste porslinsspråk präntade ner med en pennstump på grovt omslagspapper.

Ett porträtt av den sköra författarinnan, men jag kan ändå inte låta bli att låta Birgit få sista ordet. Scenen är Köpenhamn före Washington, i makens frånvaro ringer hon oavbrutet till Stig Ahlgren uppe i Stockholm för att tala ut och få in luft:

Krag stormar in: "Du får sluta att ringa Stockholm, för räkningarna skulle vi kunna köpa ett hus!"
Birgit replikerar: "Jag vill inte ha ett hus, jag vill tala med Stig."

Därefter satte hon sig på krogen och ringde.