Det hela började, som tidigare nämnts i Oslo på en officell middag med danska politiker på besök, tycke uppstår, karusellen börjar och snabbare än väntat är den firade skådespelerskan och författarinnan fru Tengroth-Ahlgren nybliven ministerfru Krag i Köpenhamn, snudd på hemmafru i en minst sagt ospatiös, ja rent av trång, ungkarlslägenhet. Ack, kärleken är blind! Tills dess att dumdrygheten knackar på och den eldige älskaren, den omvittnade kvinnokarlen, förvandlas till bortskämd glop. Bröllopsresan till Paris är egentligen en tjänsteresa för ministern och Birgit sitter i bilens baksäte och lyssnar på en evig ström av malande förnumstigheter. Hon reduceras alltmer till en standardiserad medföljande. Ett bihang. Och dessutom: han är snål! När ministerperioden är över tar Krag tjänst vid danska legationen i Washington, Birgit följer med men allting rämnar inom kort: hon kan helt enkelt inte längre hålla käft och diplomati var aldrig hennes gren. I USA diagnosticeras hon med cancer, äkta maken vill bli av med henne och skjutsar henne beredvilligt till flygplatsen för flighten hem. Återstår skilsmässa efter ett knappt årslångt äktenskap.Hon skriver i minnesboken:
Jens tar min hand och säger:
'Om du kunde ordna en snabbskilsmässa, vore det bra för min karriär...'
Lugnet breder ut sig inom mig:
'Kanske kommer det inte att behövas någon skilsmässa, du kan ju vänta lite...'
Förhållandet är väl dokumenterat från båda håll: Tengroth har beskrivit det öppet, dels i minnesboken Jag vill ha tillbaka mitt liv och dessförinnan lätt sminkat i romanen Den stora glädjen. Krag höll tyst i många år men släppte senare memoaren Travl tid, god tid, i svensk översättning Hårda år, men härliga (Tiden, 1975).Tengroths skildring är på gammalt gott manér helt öppen, maken kläs av i all sin dryghet och inbilskhet. Efter en sådan avklädning var det säkert klokt av Krag att ligga lågt, men när han väl publicerade sig där den ena halvan av boken beskriver "Historien om Birgit" påpekar han i en fotnot att texten redan skrivits 1950-1952. Tonen är dock lågmäld, nästan ömsint, som om han inte förstod vilket spektakel det varit. För Tengroths version är modern, hon ser vad kvinna och man är, och tiger inte still. Hon är van vid ett annat liv, en ekonomisk och intellektuell självständighet, här hade hon backat från en tidsålder till en annan.
Enligt Birgit. I Sverige har vi hennes version, i Danmark kom dessutom för några år sedan en brett upplagd politikerbiografi över Krags tid, Jens Otto Krag (Gyldendal, 2001-2002, 2:a uppl. 2003), i två tjocka band där den förra boken behandlar tiden 1914-1961 och där äktenskapet tas upp. Författaren heter Bo Lidegaard och naturligtvis blir det kanske inte lika kategoriskt som i Tengroths egna böcker men skitstöveln Krag blickar ändå ut mot läsaren från varje sida.
I sin egen bok ger Krag en bild att vår hjältinna 1948, han landar i Stockholm en mörk oktoberkväll för deras första möte efter Oslo:
Taxin körde mig fram till ett hus på Gärdet. Jag satt med en sorglig bukett halvvissna rosor i handen och spejade mot glasdörren in till det stora huset med de breda balkongerna i modernistisk stockholmstil. Hon stod där och väntade på mig. Såg så liten ut under den tunga vinterkappan. Det ljusa huvudet var en aning framåtlutat. Hon var för närsynt för att kunna se mig i bilen och besvarade inte min förväntansfulla vinkning.
Återseendet blev ingen succé. Stämningen av septembersol var försvunnen i höstens dimma, vi kände oss som främlingar och visste inte, om vi överhuvudtaget hade något att säga varandra. Lägenheten, hon bodde i, hade hon lånat av en väninna på resa. Den var inte hennes, möblerna var inte hennes, men hennes atmosfär fanns där. Böcker, helt eller delvis uppsprättade, låg i oordning överallt, mellan tidningar och litterära tidskrifter. På skrivbordet stod en dammig skrivmaskin, medan bordsskivan i övrigt var täckt av utkast till manuskript. Hon skrev helst med blyertspenna. Höga, kantiga, smala bokstäver, satta på papperet med intensiv kraft, men som i sin branta lutning tycktes ha så svårt att hålla balansen, att de kunde välta om man andades. Poetiska förlopp i det finaste porslinsspråk präntade ner med en pennstump på grovt omslagspapper.
Ett porträtt av den sköra författarinnan, men jag kan ändå inte låta bli att låta Birgit få sista ordet. Scenen är Köpenhamn före Washington, i makens frånvaro ringer hon oavbrutet till Stig Ahlgren uppe i Stockholm för att tala ut och få in luft:
Krag stormar in: "Du får sluta att ringa Stockholm, för räkningarna skulle vi kunna köpa ett hus!"
Birgit replikerar: "Jag vill inte ha ett hus, jag vill tala med Stig."
Därefter satte hon sig på krogen och ringde.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar