Äkta makar 1

Hög tid att åter tala om kärleken! Den oresonliga, bökiga, smärtsamma kärleken! Birgit Tengroth var gift två gånger, och den förste maken blev på ett sätt även den sista - egentligen ett förhållande som varade i fyrtio år med ett kort avbrott för erotiska eskapader.

Stig Ahlgren (född Blommert, 1910-1996) var en av sin tids främste skriftställare, journalist och kritiker; fruktad och hänsynslös. Med en marxistisk grundsyn var han verksam inom den socialdemokratiska pressen fram till 1946 då han av Bonniers köptes över till tidskriften Vecko-Journalen.

På senare tid har Gustaf von Platen, tidigare nämnd, presenterat Ahlgrens journalistik i boken "Min vän Stig Ahlgren: kvickhetens konung" (1997) med ett urval texter och ett innehållsrikt och medkännande förord. Kritikern Crister Enander (aktuell i dagarna med essäsamlingen "Ett skott i natten" som tydligen även tar upp Ahlgren!) har även påmint vår samtid om Ahlgrens betydelse, bl. a. i sin anmälan av von Platens bok liksom i nedslag i bloggvärlden.

Nå, i den tengrothska litteraturen är mötet mellan Ahlgren och den uppburna skådespelerskan en klassiker: redaktör Ahlgren var inbjuden som medföljande till Kid Severin vid en hummersupé hemma hos Birgit. Detta var 1941 och platsen förmodligen Styrmansgatan. Under kvällen gör han inte mycket väsen av sig och när uppbrottet närmar sig är han helt försvunnen, sällskapet antar att han i förtid lämnat festen - utan avsked! När alla gått kliver han dock fram ur sitt gömställe, en garderob och överraskar värdinnan, bedyrar sin kärlek och inom några dagar är de förlovade, en månad senare gifta.

Man kan gissa att bilden ovan är tagen i denna fas, Birgit softar med Stig i biblioteket, med cigarrett och drink i hand medan pengarna rullar in från filmkarriären. Räkna de lyckliga stunderna blott.

Äktenskapet präglades dock av en sällsam mix av kärlek, beroende och svavelosande bråk, toppat av filmdivans omvittnade elakhet och högt ställda krav på stil och komfort. Efter några år kraschade det också, ingen blev förvånad och Tengroth försvann neråt Köpenhamn och Paris. Men snart smög sig ledan in och längtan efter Stig. En bit in på femtiotalet är de åter ett par, även om de aldrig gifte om sig, och Ahlgren vårdade henne troget genom hennes sjukdom ända till slutet: dagarna efter begravningen gick han in i mörker och blindhet.

von Platen skriver: "Ytligt sett var deras relation perfekt, hon sökte trygghet och intellektuell stimulans, han erotisk gemenskap. Men snart hade deras kärlek förvandlats till en folie à deux - de kunde inte leva utan varandra, men inte heller med varandra." Ahlgren figurerar naturligtvis i hennes böcker, främst kanske i novellen "Resan med Arethusa" i Törst, men även senare i Den stora glädjen och mer ömsint i de två avslutande minnesböckerna. När Birgit ville skriva en uppföljare till Jag vill ha tillbaka mitt liv uttalade han dock sitt veto, medveten om att Birgits rättframhet inte skulle skona honom bättre än skildringen av Krag i den första boken.

von Platen, liksom även Ströander, leker med tanken att det var Ahlgren som stod bakom Tengroths författarskap även om de lite motvilligt skjuter tanken ifrån sig. Men vilken onödig diskussion, varför skulle det vara så? För att hon är kvinna? Enander, fordom så rapp, arg och alert, målar även han in sig i ett hörn med att antyda att Birgits ekonomiska krav drev Ahlgren mot att mer och mer se om sin ekonomi - på litteraturens bekostnad. Gäsp, förlåt, mitt herrskap: men snark.