Det svenska filmmanusets historia

En någorlunda ny (nåja) bok som rör sig i Tengroths närområde är Johanna Forsman och Kjell Sundstedts Det svenska filmmanusets historia (Albert Bonnier, 2021), en genomgång av filmmanuskriptets historia i Sverige, Från tidernas morgon (1895) med trender, utveckling och personer som framträtt under resans gång. Hela vägen fram i mål (2021).

Birgit skrev väl inga filmmanus, kan den insatte tänka. Nå, så är det men hon hanterade och kånkade hem en rad manushäften under sin två decennier långa filmkarriär så något kan man lära sig om miljöer, arbete, tänkesätt.

Boken är indelad i kapitel om varje decennium från det förra sekelskiftet fram till in på vårt innevarande sekel. Låt oss kasta en blick på Tengrotperioden.

1930-talet: här handlar det om den dåtida, famösa, diskussionen om den dåliga kvaliteten inom mycket av svensk film, om det lättsamma men också hur det annalkande världskriget slutligen satte sina spår i motivvalen. Bemärkta personer som Gösta Stevens, Sölve Cederstrand och, inte minst, Stina Bergman tas upp.

Fru Bergman hade länge varit inblandad i filmverksamhet, alltsedan stumfilmens tid, som manusförfattare vilket bl.a. innefattade bearbetningar av flera av maken Hjalmars romaner. Hon var inom parentes dessutom bror med regissören Per Lindberg. 1942 tillsattes hon av nye VD:n Carl Anders Dymling som chef för SF:s manusavdelning, inkomna filmmanus gick så att säga från ax till limpa på hennes baktråg.

1940-talet: här är stort fokus kring Hasse Ekman och Ingmar Bergman, de två manusförfattande och  brådmogna nykomlingarna. Och via dem besök på Terrafilms och SF:s till synes vitala manuskripthantering med allt mörkare motiv, nazism och ett växande intresse för sociala frågor. Hasses inte helt enkla samarbete med Walter Ljungquist tas också upp.

Birgit då? Inte mycket - men så skrev hon ju inte manus heller. Hon syns på bild med Stina Bergman under arbetet med 'Dollar' (se foto här intill) och det nämns att Bergmans 'Törst' baseras på hennes novellsamling. C'est tout.

Av de filmer hon medverkat i nämns: 'Synd' (1928, manus Paul Merzbach), 'Dollar' (manus Stina Bergman & Gustav Molander), 'Karl för sin hatt' (manus Hasse Ekman), 'Natt i hamn' (manus Lars-Eric Kjellgren, Alf Kjellin & Gunnar Fischer), 'Törst' (manus Herbert Grevenius) samt 'Flicka och hyacinter' (Hasse igen). Om jag nu inte missat någon.

[Bokens omslag ovan är hämtat från Albert Bonniers förlagssida. Fotot på fru Bergman och Birgit hittas på sidan 159 i boken. Och är i sin tur en arkivbild från Filminstitutets bibliotek.]

Post scriptum: i boken dyker en Gustav Scheutz upp på sidan 148, en småländsk rikemansson - arvtagare till Boda glasbruk - som investerar och bygger upp Europa Film tillsammans med Schamyl Bauman. Namnet Scheutz har ju dykt upp i bloggen tidigare: 1950 sitter Birgit nere i Köpenhamn och skriver till advokat Wilhelm Scheutz (även han smålänning) i ett okänt ärende. Tidigare har vi gissat på något civilrättsligt men att familjen Scheutz även var insyltad i filmbranschen öppnar för fler möjligheter. Eller inte. Det kan finnas någon Scheutz' släktförening, aktiv in i dessa dagar, som har mer att tillföra. Eller inte.

Enligt Svenskt biograf- och filmfolk i ord och bild (Biografiskt Galleri A.-B., 1940) var Gustav under 1930-talet djupt involverad i filmbranschen med en rad - förutom Europa Film - styrelseuppdrag i olika filmsammanslutningar. Dessutom Ecuadors vice konsul i Stockholm. Inte illa för en grabb från Algutsboda. Han var dessutom aktiv inom Europa Film ända in i Bo Widerbergs tid och hann tampas med den "skånske våghalsen" innan han gav klartecken till filmen 'Elvira Madigan'. 

Natt i hamn [1943]

Det är tidigt 1940-tal, det är krig, det är mörkt, rentav kolsvart förutom månljuskäglan över vågorna. Runtom finns minfält och dimman glider i det svepande strålkastarljuset från lastfartyget S/S Rune. Men skeppet stävar oförtrutet framåt genom natten. Hemåt. Detta är scenariot för Erik "Hampe" Faustmans debutfilm Natt i hamn. Kaptenen avlöser styrman på bryggan och det är lika långt från resans mål som till hemmahamn.

Den som till äventyrs läst Josef Kjellgrens roman Smaragden känner sig väl till rätta när kameran söker sig till kabyssen under däck; lediga sjömän spelar kort, tjafsar, bekämpar ångestens demoner, några kanske rentav längtar till nästa hamn. Det är ett litet myller i det trånga utrymmet: den trygge Sigge Fürst, den pigge Åke Söderblomvarianten Rune Halvarsson, den ångestridne Bengt Ekerot. Och mitt i allt en klassiskt vacker ung man: Alf Kjellin.

Detta är ett nattsvart drama, utan egentligt ljusinsläpp. Bestänkt av hjältemod styr skeppet hela tiden mot sin undergång. Inne, hitom kajen, trycker ett gäng av adliga upptuppar från slott och herresäten: Lilliecrona och Löwenadler som till sin hjälp har underhuggaren Björnstrand. Denna rätt slemma trio som lystrar till Pajen, Mårten och Lillen följer en oklar politisk agenda och i lönndom sänker obeväpnade skepp till havs. Och mitt ibland dem vandrar oroligt den mörka Maria som mentalt är på väg bort från gänget, sedan kärleken till Lillen släppt sitt grepp och hon börjar få synen och självkänslan tillbaka, hon anar varåt kompassen alltid visat.

Tengroth som Maria, passande klädd i svart, tolkar här åter en av de roller som kom att dominera hennes sista decennium som skådespelerska: vilsna, ensamma, svikna unga kvinnor utan hopp, på gränsen till att vara förlorade. Som de är. Hon tänder ännu en cigarett, lägger blicken bort mot en halvt tom, definitivt aldrig uppenbar och än mindre gripbar framtid. Illavarslande på samma sätt som hennes bakgrund är ett töcken.

Denna kvinna träffar på danshaket Kontinenten den sköne och annorlunde Kjellin, på sitt sätt lika drömmande vilsen i sin sjömansroll som hon. Och där i hennes säng (redan) den första natten föreläser han högstämt och ivrigt om lyckan av ett gemensamt hem, med ett tryggt möblemang. Hon ligger försiktigt på hans arm och lyssnar på fantasierna som en besvärjelse mot det som är hennes liv, hennes hopplösa vandring i skymningen.

Filmen var Hampe Faustmans debutfilm, han skymtar faktiskt också i en stum cameoroll som flinande gäst på danspalatset. Hans skrev också manus tillsammans med bland annat Kjellin. Även om särskilt dramatiken mot slutet haltar, eller i varje fall är rätt flyktigt tunn, så lyckas han skildra sjömanslivet, ungdomen och kanske delar av tidsandan både finstämt och trovärdigt. Den är också mer sammanvävd än vad det kan tyckas vara här. De skygga blickarna inne bland de dystra hamnkvarteren, de skeva och vinda innergårdshusen med sin flagnande rappning och de lika stukade människorna som befolkar dem. Alf Kjellin tänder kärlekens tändsticka som lika snabbt släcks av det kalla vinddraget från havet, Birgits bruna ögon blänker en kort sekund. Sedan är det över.

Ett finstämt ögonblick i beslöjad gråskala av en av svensk films mest lovande namn. Tengroth tillåts också gestalta dova repliker liksom hon ges chansen att vara oemotståndligt och mörkt vacker. Väldigt, väldigt fjärran trettiotalets rundkindade fröken. Här håvar hon in rollen och tar avstamp in i den återstående filmkarriärens mångskiftande gestaltningar.

Hampe själv, vid sidan av Hasse Ekman dessa sidors emotståndlige manlige hjälte, skulle med detta vandra vidare mot en rad minnesvärda filmer: redan samma år hade Sonja med Birgit i huvudrollen premiär, och några år senare lät han henne vara frispråkigt mörk i Krigsmans erinran - ett drama som vi snart återkommer till.

För övrigt finns Hampes debut tillgänglig varje dag på vanlig kontorstid inne i Kungliga bibliotekets audiovisuella samling. Eventuellt nära just dig. Mycket nöje.

[Omedelbart post scriptum: Associationen till Kjellgrens Smaragden var inte enbart en fantasi, 1948 gjorde Faustman ännu en sjöfolksfilm, Främmande hamn, baserad på en teaterpjäs av - just det - Josef Kjellgren. Fast den gången skymtade inte Birgit ens vid kajkanten.]

Birgit hos 'Hampe' Faustman

I sin avhandling Den glömde mannen (Stockholms universitet, 1999) försöker Per Vesterlund beskriva Erik Faustman, Hampe kallad, och dennes roll i den svenska filmen. Eftersom Tengroth under 1940-talets mitt spelade med i hela tre av Faustmans filmer, debuten Natt i hamn, Sonja och Krigsmans erinran så försöker sig Vesterlund på att skissa ett snabbporträtt av henne.

Han utgår från den schablonroll som, enligt honom, dominerade Tengroths trettiotalskarriär: oskulden - där hon antingen gestaltar en präktig helylletjej eller en mer sensuell, ja, rentav sexuell varelse som söker sig fram till kärleken och dess givna mål: äktenskapet.

Mot denna bild kan ställas gestalterna i Faustmans filmer. Här handlar det mer om personer på glid, där oskulden redan är förlorad, men där karaktärerna minsann är både starka och självständiga kvinnor. Figurerna är här på olika sätt outsiders: otrogna, förtappade eller f. d. prostituerade utan att för den skull fördömas av berättelsen. Det är ju nu rätt sent i Tengroths filmkarriär då hon var på väg bort från sina tidigare typroller, delvis tack vare Faustman. Detta var, enligt författaren, en av Faustmans egenheter när det gällde rollbesättning: att antingen använda sig av unga okända ansikten (särskilt under femtiotalet) eller plocka folkligt populära stjärnor och så att säga lyfta över dem i rollfack som låg rätt långt från de som skådespelarna vid den tiden var kända för. Precis som vår Birgit.

Avhandlingen har som motiv Faustman som filmskapare och den bild som hans egna filmer (han var ju även skådespelare) har gett honom som konstnär. Vestergren plöjer naturligtvis igenom hela karriären och vrider och vänder på manus och kameravinklar. För den som fortfarande uppskattar denne regissör och dessa filmer är boken naturligtvis ett måste! Se det även som ett sätt att hylla en alltför tidigt nedgången och bortgången gestalt.

[Foto: mannen med hatten käckt på svaj är naturligtvis Hampe, inte Vesterlund!]