Herbert Grevenius alt. Tengroth på tiljan 2b

En figur som redan skymtat i utkanten av berättelsen om Birgit Tengroth är teaterkritikern och dramatikern Herbert Grevenius. Han skrev inte bara pjäserna som blev förlaga till de två Tengrothfilmerna Sonja och Krigsman erinran, han var dessutom den som knåpade ihop filmmanuset till Bergmans Törst (1948) - som alla vet vid det här laget baserad på Birgits egen novellsamling med samma namn.

Under två decennier - mellan 1931 och 1950 - var Grevenius verksam som teaterkritiker i Stockholms-Tidningen där han bevakade inte bara Stockholmsscenerna utan var närvarande vid teaterevenemang i Malmö, Helsingborg och Göteborg. Under 1950-talet var han chef för radioteatern och senare under Bergmans fögderi på Dramaten knuten till den scenen som "litterär medarbetare" och dramaturg. Andra kopplingar till Tengroths värld: han skrev manus till Hampe Faustmans Främmande hamn (1944) och Hasse Ekmans Vi tre debutera (1953).

Nå, under perioden 1940-1951 publicerade Grevenius tre fullmatade volymer med sin välskrivna teaterkritik: I afton klockan 8 (1940), Offentliga nöjen (1946) samt Dagen efter (1951). Att bläddra sig igenom dessa böcker är som att vada till knäna i tidens teatervärld, Grevenius tycks se allt, känna till det mesta och kunna bedöma det som kommer i hans väg.

Och bläddrar man snabbt till de fylliga registersidorna upptäcker man att även Birgits insatser på tiljan kommer upp till granskning.

I Offentliga nöjen (Fritzes, 1946) har Grevenius varit på plats i Eskilstuna för att se Riksteaterns premiär av Mans kvinna, teaterversionen  alltså, i januari 1944. Tengroth spelade ju här, liksom i
den senare filmen, bondhustrun Märit som drabbas av kärlek och förlöper hemmet. Grevenius konstaterar att "det vanliga är ju att sceniska artister spelar film. Birgit Tengroth är en filmartist som spelar teater, och det är inte alltid hon lyckas göra sig gällande där." Varpå han avfärdar hennes tidigare insats i uppsättningen av Claudia.

Men i dagens föreställning bjuds på bättre vara. Tengroth förmedlar vackert rollens renhjärtenhet, här är hon i ett slag lika bra som en gång på Vasan i mitten av 30-talet med I tider som dessa.

Denna lugna och själfulla jordiskhet ryms märkvärdigt nog också i hennes register med dess modernt nervösa betoning. Hon hade lagt en blond hårkrans kring Märits huvud och höll rollen genomgående ljus.

Grevenius skriver så att man nästan hör replikerna från scenen:

När skrattet, som frusit inne hos henne i det ojämna äktenskapet med Påvel, i förälskelsens ögonblick bröt fram, så kom det också som en vårbäck med sol över. Hon har emellertid en benägenhet att sjunga och darra på repliken, när den är full av känsla och innehåller något vackert. Det är farligt. Det kan bli sentimentalt.

Dramat innehåller ju sin religiösa dimension vilket tydligt framgår i Birgits filmversion, här tappar man bort det som Grevenius kallar helveteskräcken och låter kärleken färgas av mildare form av tro så att den snarare bli näpen och rar.

Det är ju fruktan att bli en från Guds ansikte utstött som gör det steg Märit tar till något i den gamla byn så oerhört. Däri ligger svagheten i Birgit Tengroths annars så fina och fängslande framställning, att man inte tillräckligt känner den ångestfulla kampen inom henne.

Men i det stora hela är han nöjd med föreställningen. En avslutande randanmärkning är dialekterna, repliker som är skrivna på en bestämd dialektmelodi splittras här upp på "allahanda munarter, dalska och skånska och litet stockholmska och vanligt teaterbondmål."

Teaterföreställningar är ju i sig ett flyende väsen om de inte råkar fångas på ljudband eller film men att bläddra fram och tillbaka i de här kritiksamlingarna och läsa än här, än där, är kanske det närmaste vi kan komma den tidens myllrande teaterliv, summerade av mycket kunnig iakttagares penna.

Inom kort, 1946, sätter sig Grevenius på tåget till Malmö för att få reda på om uppsättningen av Turgenjevs En månad på landet håller måttet.

Den starkaste kärleksupplevelsen

Kärleken är naturligtvis stor. Och utan kärlek ingen film, konstaterar Damernas värld, nr 1, 1944. Ja, kärleken är ju drivfjädern i de flesta filmers handling, och utan ungdom ingen kärlek liksom utan kärlek inget liv. Så därför frågar man runt bland det unga gardet i dåtidens svenska film om vilken som varit deras starkaste kärleksupplevelse: på film, nota bene!

En av de som tillfrågas är vår Birgit. Och hon minns "med särskild värme och tacksamhet" kärleksscenerna i filmen Sonja, lämpligt nog även hennes senaste filminsats och som helt säkert fortfarande rullade på biograferna när tidningen kom ut.

Men Birgit är främst nöjd med den roll hon fått gestalta, en riktig människa, som hon säger, inte en teaterfigur. En kvinna som plötsligt känner att allt det hon försökt bygga upp är på väg att brista och rasa samman:

Något av detta måste de flest kvinnor ha känt: ångesten för att lyckan är något man kan mista. Det är så sant, så riktigt, så vardagligt.

Och gränslöst glad blev jag, när jag hörde en kvinna säga: "Vet du vad jag tänkte, när jag såg filmen? 'Är kärleken så vacker?´ - tänkte jag."

Tack Herbert Grevenius för den pjäsen!

Nu är ju detta inte bara lättsamt babbel för att promota en egen film. Tengroth återkommer till Sonja i sin minnesbok och hur angelägen hon var att få vara med i filmen, en produktion ledd av Lorens Marmstedt och med regi av Hampe Faustman.

Enligt egen utsago var Tengroth redan kontrakterad för huvudrollen i filmen Kungsgatan, men den produktionen "stank av business" och Birgit kände sig väldigt obekväm trots ett bra gage. Och så dök Marmstedt upp och ville ha henne till Sonjafilmen, med ett gediget manus och en trygg och seriös producent. Vad göra? Marmstedt var förtvivlad - enligt Birgit - men Tengroth som ju var en handlingskraftig kvinna gick helt sonika till en psykiatiker som skrev sjukintyg. Och så att hon slapp kontraktet med Kungsgatan.

Oset av pengar, pengar, pengar gjorde inte längre luften klibbig att andas och jag slapp vara hora på Kungsgatan.

Hon sammanfattar: Vad jag inte vill har jag aldrig gjort och kommer aldrig att göra.

[Alla var inte lika nogräknade som Birgit: vännen Sture Lagerwall, en karaktär till synes helt befriad från sensibilitet och eventuellt höga ideal var med i båda filmerna. Hur han nu kunde göra det kontraktsmässigt.]

Kristoffersson, fotograf

Om man skulle fortsätta på de två senaste inläggens tema, och försöka knåda ihop dem, så skulle resultatet kunna bli som det här: ett fotografi av K. G. Kristoffersson i anknytning till filmen Sonja!

I Filmjournalen nr 6, 1944 startar en ny följetong: Sonja. Man har nämligen låtit en kvinna vid namn Sonja [sic!] Sjöstrand ställa samman en prosaberättelse baserad på filmmanuskripet som i sin tur baserats på Herbert Grevenius tidigare skådespel, och från och med detta nummer kommer berättelsen spridas ut i nummer efter nummer - allt till läsekretsens glädje. Man betonar också att Grevenius själv har granskat det hela, och därigonom godkänt resultatet.

Birgit Tengroth har enligt en samstämmig kritik gjort en av sin karriärs bästa prestationer som Sonja

konstaterar tidningen i sin presentation. Till detta lägger man alltså Kristofferssons porträtt som fint fångar vemodet, skörheten och eftertänksamheten hos Tengroth, liksom den Birgit som stundtals brinner innanför ansiktsdragen. Fotografens alster har ju tidigare visats upp i dessa spalter, och på hans fotokonst finns ingen anledning att klaga. Verkligen inte.

Däremot finns för tillfället inget att berätta om mannen, utredning pågår. Lite senare, i mitten av 1950-talet gav han ut fotoboken Hon, kameran och jag: hur man fotograferar flickor [Nordisk rotogravyr, 1955] - och det låter ju något det! Men tittar man på Kristofferssons bidrag till det i normala fall anständiga kändisplåtandet så anar man att det knappast finns något ohälsosamt att hämta i flickfotograferandet. Där känner man sig trygg. Kanske kan det bli ytterligare granskning av fotografens bidrag till världsarvet, så småningom.

Birgit ligger på Korset

Man skulle kunna skriva "apropå ingenting", men egentligen är det nog apropå att redaktionen känner för att i höstrusket publicera en "tjusig, nytagen" idolbild på filmaktrisen fröken Tengroth. Det blir en helsida för hon har ju just skördat framgång med sin rolltolkning av huvudrollen i filmen Sonja och Filmjournalen nr 48, 1943 summerar:

vilken blivit hennes största framgång som mogen, varmt och innerligt kännande artist.

Men samtidigt kan tidningen inte undanhålla läsekretsen att skådespelerskan den senaste tiden varit lite opasslig och tillbringat en del av hösten på Röda Korsets sjukhus i Stockholm. Men Birgit själv påpekar i den korta bildtexten att hon minsann trivts underbart där med alla de trevliga systrarna. Nu återstår en kort tids vila i hemmet innan arbetet återupptas i december.

I sin minnesbok Jag vill ha tillbaka mitt liv berättar hon långt senare att det rörde sig om hjärnhinneinflammation och sviterna efter den. Under konvalescensen finns gott om tid för läsning: där ligger hon alltså på sjukhussalen, eller om nu den unga stjärnan tilldelats eget rum, och blir alltmer nyfiken på den där ettrige och välformulerade skribenten i Afton-Tidningen, Stig Ahlgren. Och hon fantiserar vidare om att det nog är dags för en bjudning därhemma när hon väl blivit återställd, en liten fest "efter min modell", d. v. s. en halv hummer per gäst, vitt vin och tårta. Hon knåpar ihop gästlistan och som vi vet sedan tidigare faller det på väninnan Bruncronas lott att lura med sig den där vasse skribenten.

Och så gick det som det gick: hon föll pladask in i ett plötsligt äktenskap, bråkade och gormade, rev och slet, tills skilsmässan blev oundviklig. Varpå hon grät sig igenom ensamheten inom och utom nästa äktenskap för att slutligen komma hem igen till en livslång vänskap med sin förste man. Men så kunde nog Ahlgren också se henne, trots allt, uppfatta hennes verkliga väsen. Som han formulerat det flera år före de träffades i en recension av filmen Gubben kommer:

att hon i sin äpplefriska skönhet påminde om vitgyllen som har ett så genomskinligt kött att man anar kärnhuset som en mörk skugga genom skalet.

Studioporträttet var taget av Studio E:son och kan nog sägas, trots sin softa ton, förmedla essensen av båda citaten ovan.

Birgit slipper gå på gatan

Tidigare denna vecka körde SVT som eftermiddagsmatiné filmklassikern Kungsgatan [1943] i regi av den gamle filmräven Gösta Cederlund. Filmen är som kanske bekant baserad på Ivar Lo-Johanssons roman och skildrar en äventyrslysten statarflickas färd till Stockholm där hon rätt snabbt hamnar i s. k. dåligt sällskap och blir någon sorts lyxluder med bättre dansrestauranger som arbetsfält. Efter en tid i sus och dus, insvept i pälsar och med flashig funkisvåning, hamnar hon i alla fall på Sankt Görans sjukhus för behandling av onämnbar sjukdom. Sedan rasar det snabbt utför, hon snubblar omkring rejält på dekis och utan vare sig hopp, drömmar eller för den delen pengar.

Barbro Kollberg i huvudrollen är vacker som en dag, utsökt svalt sminkad och med en beslöjad, drömmande blick under tunga ögonlock. Hennes ungdomsflirt från vischan spelas av vår vän Sture Lagerwall som kanske känns lite vilsen i denna jordnära karaktär, klädd i arbetsoverall och jobbarkeps. Och runt om dem, ett gäng unga kvinnor som cyniskt och med en axelryckning gör sitt värv längs Kungsgatans trottoarer, hänger tillsammans på fik eller rumlar om mellan arbetspassen tills de försvinner en efter en. Den tidigare nämnda Linnéa Hillberg är också värd att nämnas, i rollen som ängslig och tröttsam morsa.

Nå, nu finns det en Tengrothkoppling till detta. Om man kan lita på Birgit själv så var det hon som ursprungligen var tänkt till huvudrollen, till och med kontraktet var påskrivet när hon plötsligt fick kalla fötter. Enligt henne var projektet tydligen alltför kommersialiserat, det var business och "pengar, pengar, pengar" som gällde. Hon antyder att gaget var därefter men det stank, som hon skriver i minnesboken. När dessutom Lorens Marmstedt samtidigt frestade med huvudrollen i Sonja - för betydligt färre kronor - var måttet rågat. Men Birgit hade en plan! Hon begärde företräde hos läkaren Nils Antoni, en dåtida auktoritet inom psykiatrin, professor i neurologi vid Karolinska institutet och ledamot av Vetenskapakademien. Därtill författare till ett stort antal skrifter inom professionen. En av dessa otaliga läkare som passerar revy i Tengroths skrivande.

Inför denne man lade hon fram sin syn på livet, hur upplägget var förblir ovisst men besöket gav vad hon (och Marmstedt) åstundade - ett sjukintyg som gjorde att hon kunde bryta kontraktet till Kungsgatan. "Jag slapp vara hora på Kungsgatan", avrundar hon anekdoten. Å andra sidan fick hon vara före detta i Sonja.

[Bilden: Kollberg visar upp minstingen i Vecko-Journalen, nr. 41, 1943. Inte ens efter så många år (1972) kan Tengroth låta bli att ge Kollberg ett tjuvnyp: "då gift med journalisten Guido Valentin, nu välbeställd krögarfru i Motala". Det är inte utan att det känns som att Birgit kunde vara rätt jobbig. Faktum är att Kollberg fick slita, som nybliven änka med småbarn drev hon Skansenteatern under flera år på 1950-talet, senare engagerad vid Norrköpings stadsteater (vid sidan av hotellverksamhet i Motala) - och därefter teaterpedagog i Göteborg. Välbeställd eller inte: så sent som 2004 var hjältinnan från Kungsgatan med i Kay Pollaks megasuccé Så som i himmelen, och 2006 syntes hon i Linus Tunströms mycket snygga TV-serie Mästerverket med Livia Millhagen och Ulf Brunnberg i underbara huvudroller! Ett rätt värdigt sätt att knyta ihop en karriär.]

Kollegor på vift: Sture Lagerwall

Den som en gång sett Hampe Faustmans film Sonja (1943) kan inte glömma Sture Lagerwalls iskalla kille i rollen som före detta sutenör till Birgit Tengroths Sonja. Ett alldeles utmärkt skådespeleri och Lagerwall var också en av tidens stora aktörer, såväl på film som på teaterscenen. Inte för inte var det ju också den gamle Gösta Ekman som en gång plockat fram ynglingen Sture och gett honom sitt beskydd och stöd.

Läser man en hyfsat ny biografi över Lagerwall skriven av f. d. Expressenjournalisten Ulf Kjellström, Sture Lagerwall, teatergeni - och busfrö (Norlén & Slottner, 2005) tonar dock en annan bild av vår Sture fram: en rätt krävande och oberäknelig typ som med sina evinnerliga practical jokes på och utanför scenen utsatte vänner och kollegor för den ena påfrestningen efter den andra.

Utöver detta verkar tillvaron ha haft två stående fundament: damer och drinkar. Gift åtskilliga gånger, och med den ena frun snyggare och mer välformad än den andra spreds det dock i Lagerwalls tidiga karriär ett rykte om homosexualitet genom hans närhet till och samarbete med Ekman. Inget kunde ju dock vara mer felaktigt. Spriten intogs på tidens nöjesställen: en värdig runda förbi Cecil bar, Strands bakficka, Fenix vid Adolf Fredriks kyrkogata, Auditorium (senare Vinterpalatset vid Norra bantorget), Bal Palais på Kungsgatan samt förståss Riche. Alltid Riche, där han hinkade ikapp med kompisen Hasse Ekman.

Och när glaset var tömt och notan fixad var det lätt att kila bort till Strandvägen 1 där stora delar av Hasse Ekmans Banketten utspelar sig, en film där Stures tolkning av en ovanligt slemmig rikemansson är näst intill fulländad. Och ytterligare en bit längre bort, nattrundans sista stopp: svartklubben Grotta Azurro, en f. d. potatiskällare på Grev Magnigatan 5, där dåtidens "alla" hängde.

Framgångarna inom filmen - och mängden filmer han medverkade i - genererade efterhand stora inkomster, vilket möjliggjorde ett stilenligt boende ute i Djursholm. Dessvärre ledde det också till trubbel med skattemyndigheten, en lång och sorgesam följetong som under många år kryddade Lagerwall med en misstänkt och förfinad doft av rättshaverist.

Tengroth nämns knappt i biografin av Kjellström, trots det möttes de åtskilliga gånger i jobbet, dels på teatern, dels i en rad filmer förutom Sonja: Pojkarna på Storholmen (1932), Giftasvuxna döttrar (1933), Flickornas Alfred (1935), ...som en tjuv om natten (1940), På farliga vägar (1944) [omslaget ovan] samt Synd (1948).

En säkert sann bild av fenomenet Lagerwall bjuds i boken Samtal med stjärnor: 20 skådespelarintervjuar av Allan Beer (Hugo Gebers förlag, 1953) där stjärnan själv på en sju sidor lång intervju får chans att ondgöra sig över såväl stort som smått: klimatet, svenskens grådaskighet, skatteväsendet, kändispressen, skådespeleri, teaterkritik, spritpolitiken, sin [andra] fru... Intervjun är uttryckligen gjord på, ja, Riche efter att Sture - som det heter här - "just fått sin dagliga vitamininjektion i baken."

[Den undre bilden, här intill, från Kjellströms bok: scenfoto från en oidentiferad uppsättning på Nyan.]

Birgit hos 'Hampe' Faustman

I sin avhandling Den glömde mannen (Stockholms universitet, 1999) försöker Per Vesterlund beskriva Erik Faustman, Hampe kallad, och dennes roll i den svenska filmen. Eftersom Tengroth under 1940-talets mitt spelade med i hela tre av Faustmans filmer, debuten Natt i hamn, Sonja och Krigsmans erinran så försöker sig Vesterlund på att skissa ett snabbporträtt av henne.

Han utgår från den schablonroll som, enligt honom, dominerade Tengroths trettiotalskarriär: oskulden - där hon antingen gestaltar en präktig helylletjej eller en mer sensuell, ja, rentav sexuell varelse som söker sig fram till kärleken och dess givna mål: äktenskapet.

Mot denna bild kan ställas gestalterna i Faustmans filmer. Här handlar det mer om personer på glid, där oskulden redan är förlorad, men där karaktärerna minsann är både starka och självständiga kvinnor. Figurerna är här på olika sätt outsiders: otrogna, förtappade eller f. d. prostituerade utan att för den skull fördömas av berättelsen. Det är ju nu rätt sent i Tengroths filmkarriär då hon var på väg bort från sina tidigare typroller, delvis tack vare Faustman. Detta var, enligt författaren, en av Faustmans egenheter när det gällde rollbesättning: att antingen använda sig av unga okända ansikten (särskilt under femtiotalet) eller plocka folkligt populära stjärnor och så att säga lyfta över dem i rollfack som låg rätt långt från de som skådespelarna vid den tiden var kända för. Precis som vår Birgit.

Avhandlingen har som motiv Faustman som filmskapare och den bild som hans egna filmer (han var ju även skådespelare) har gett honom som konstnär. Vestergren plöjer naturligtvis igenom hela karriären och vrider och vänder på manus och kameravinklar. För den som fortfarande uppskattar denne regissör och dessa filmer är boken naturligtvis ett måste! Se det även som ett sätt att hylla en alltför tidigt nedgången och bortgången gestalt.

[Foto: mannen med hatten käckt på svaj är naturligtvis Hampe, inte Vesterlund!]

Sonja (1943)

En av Birgits filmer har faktiskt visats flera gånger på SVT:s eftermiddagsmatinétid, nämligen Erik "Hampe" Faustmans Sonja från 1943 som gått hela två gånger bara de senaste åren om jag lyckats hålla räkningen.

Manuset baserades på en pjäs av Herbert Grevenius som tidigare gått på Dramaten (1929) och som är en äktenskapsskildring i arbetarmiljö. Åke Grönberg spelar maken som jobbar på verkstad, ung, rund och ambitiös, och som under filmens gång avancerar till förman och Birgit är hans maka, Sonja, som sköter hemmet, ekonomin och håller maken borta från sitt tidigare rumlande. Paret bor i lägenhet nedanför Mariahissen, några trappor upp i hörnhuset där Bastugatan möter Brännskyrkagatan. Och in i denna idyll kliver Mr. Kool Kat himself, "Nick", slemmigheten personifierad och lysande gestaltad genom hela filmen av Sture Lagerwall som så fort han visar sig i första filmrutan får hela bilden att spricka. Inte nog med det: han flyttar dessutom hem till det unga paret!

Den lyckliga och husliga Sonja har nämligen en hemlighet i bagaget, en mörk historia som ingen - utom Nick förståss - känner till. I sitt tidigare liv var hon hålldam och gatflicka i Göteborg med Nick som sammanboende hallick, eller sutenör, som Cornelis sa. Och som hon "delade vinsten med" som han så rättrådigt berättar. Och nu utnyttjar han denna historia för att pressa den allt mer förtvivlade Sonja på pengar och dessutom fritt boende. Tengroths rollfigur får efter Stures ankomst en alltmer frånvarande, beslöjad blick som än vänder sig djupt inåt eller långt bort i fjärran, hur trevligt än personerna runt omkring henne har. Hon står plötsligt utanför alla sammanhang: skräckslagen.

När Nick slutligen börjar snärja Grönbergs lillasyster för att få henne i sitt garn vaknar Sonja upp, ingriper och ställer allt tillrätta, till priset av sin egen framtid.

Maken, den nyblivne förmannen, får nämligen spelet när Lagerwall med resväskan packad och klar slutligen berättar Sonjas historia. Han faller rakt genom golvet, vräker ur sig allt en förnedrad man kan säga till en kvinna han inte har kontroll över, slänger ut henne och koncentrerar sig huvudsakligen på pilsnerdrickande. Och det är här filmen känns förvånansvärt modern, med ett snarare kvinnligt perspektiv där damerna står för sanningsägandet, bl. a. Gunn Wållgren (under denna period fru Faustman!) i en självlysande scen mot filmens slut, medan karlarna mer eller mindre tuffar på i sina ogenomtänkta, sjävupptagna banor.

Jag tycker nog att filmen fortfarande håller och känns oväntat fräsch med genomgående starkt skådespeleri, även i biroller med Bengt Ekeroth och Barbro Fleege - någon som hört talas om henne? Manuset är också välskrivet och framför allt nyanserat där ingen av personerna framstår som enbart svarta eller vita, t.o.m. Nick tillåts få förtvivlan i ögonen och kan darra på rösten. Slutet kan dock kännas något jolmigt, när den stolta och nyvaknade Sonja går tillbaka till (den i detta läge mycket eventuella) tomtebolyckan så fort maken annonserat i tidningen efter henne, hänger av sig trenchcoaten i tamburen och börjar städa upp i den vid det här laget lätt stökiga ungkarlskvarten. Men, men: lyckan har ju sitt pris och det kan vara rätt starkt att gå tillbaka, trots allt. Maken Kurt är hursomhelst en erfarenhet rikare, och ser ut att kunna förvalta den.

Erik Faustman var när filmen kom 24 år och detta var hans andra film. Han var vid denna tid något så ovanligt som en regissör med vänsterperspektiv. Fram tills femtiotalets slut skulle han stå bakom en rad uppmärksammade filmer och dyker också upp som skådespelare här och var. I Sonja gör han på knappa minuten rollen som verkstadschef med knivskarp replik, en av filmens höjdpunkter. Redan 1961 var dock sagan all då Faustman dog i förtid, tydligen efter en period av rejält supande, 42 år gammal.

Här syns Faustman till höger med Birgit till vänster på en bild från samma år, 1943, men tagen i samband med inspelningen av Natt i hamn, debutfilmen, även den feat. Birgit.

Slutligen: tillåt mig citera Åke Grönbergs slutreplik när han upptäckt att den försvunna hustrun/slampan har återvänt till boet: "Säg ingenting. Vi talar inte om det. Vi glömmer det bara!" Även en karl kan lära sig något, känns betryggande. Tack, Hampe.