Kid Severin är själv som ett cocktailparty

Birgits kompis Kid (sex år äldre, född 1909), vid den tiden gift Bruncrona, sedermera mer känd som fru Severin, fanns oftast där det gällde: vid det mest eftertraktade bordet med utsikt över entrén, med det bästa nätverket därbakom. Hon, som med en knix på nacken och en svårtolkad handrörelse, kunde få tidningskollegan Stig Ahlgren att följa med på en bjudning uppe hos skådisen Tengroth, ja, du vet, hon från Råsunda, några trappor upp på Styrmansgatan.

"Jag har en smärt pojkfigur. Smala höfter, långa ben. Och ett par stora bröst som jag haft mycket glädje av."

[Från Strands hotellbar]: "Stadens dandy stod i dörren - Hasse Ekman. Ena handen höll han med oefterhärmlig grace i fickan på sina gråa flanellbyxor av senaste snitt. Baggy trousers, så pösande som möjligt, var det senaste herrmodet just då. Kavajen var kraftigt randig. I skjortkragens öppning veckade sig mjukt en sidenscarf. Ton i ton med hans gula, ofta på Strandvägen rullande öppna sportbil, A 640. Av Sven Jerring döpt till den rullande omeletten."

"Tycho var mycket välutrustad. Hade jag varit mera cynisk skulle jag säkerligen ha uppskattat hans välformade skapnad. Men jag bara blundade och sjönk allt djupare ner i mitt livs första kärleksnatt."  

"Jag var ingen lättfärdig kvinna. Men ibland råkade jag in i situationer då min fysik bestämde."

Eftersom man lätt tolkar alla skildringar som skrivs i första person singularis som självbiografier, så landar vi här i den tidens Östermalm, från just Styrmansgatan och västerut. Här handlar det om utdrag från hennes roman Cocktailpartyt [Trevi, 1993] som är så mycket Kid att man varken vet ut eller in.

[Foto: Jan de Meyere. Stockholms stadsmuseum, JdM 2327]

Människor som minns 21B: Kid Severin

Eller fru Bruncrona som hon hette när det begav sig. Tänk dig att du går uppför trapporna till andra eller tredje våningen. Stenportalen är bred och elegant, ledstången rengjord och du hör ett bekvämt sorl kanske en trappa upp. Våningsdörren är självklar, den slås upp, ljuset från belysningen faller ut, pälsar i rad längs hallens hängare, en husa i svartvitt niger och tar emot. Därbakom, i motljus, borta i salongen, syns frackar och långklänningar röra sig mellan bufféborden.

Välkommen, Baby, du är i Kids värld. Och det doftar av dyr parfym.

Kid Severin, legendarisk, nåja, åtminstone förr, kvinnlig journalist och redaktör, skvallerbladens femme fatale, attraktionens drottning, har i sina memoarer "Mitt i Strömmen" [Bonniers, 1980] skildrat sin karriär inom tidningsvärlden.

Direkt efter studentexamen värvades hon till den samtida pressen, gick från tidning till tidning, skötte och chefade över kvinno- och "dam"-sidor, rörde sig på premiärer och svartklubbar, mötte noblesser och yrkets patrask, duade rika och var själv fattig, var fri och fångad; snygg och förbisedd. Bläddrar man vidare i memoarerna hamnar man så småningom några trappor upp på Styrmansgatan.

Det var ju nämligen Kid Bruncrona, med maken på bekvämt sätt inkvarterad i krigstidens beredskap uppe i södra Norrland, som blev tillsagd att locka med sig redaktör Ahlgren till Birgits lilla hummersupé. Situationen är tidigare nämnd och definitivt ett vägskäl i skådespelerskan Tengroths liv och gärning. "Min vän", som Birgit kallat henne i någon krönika.

Men Kid hade först mött Stig Ahlgren genom jobbet. I en tid då han "ännu inte blivit gåtan i elfenbenstornet. Han nedsteg fortfarande personligen bland sina kollegor" och han "behagade ännu delta i sällskapslivet, där hans blixtsnabba, mördande repliker framkallade skratt med skrämseldarrande hakor."

För det var ju hon som sammanförde Birgit och Ahlgren. En av hennes "insatser i svensk litteraturhistoria" som hon uttrycker det. Resultatet blev ett "blixtnedslag", som vi alla vet. "Att den docksöta filmstjärnan Birgit var en lysande skribent visste man då ännu inte", avrundar hon.

Att hon själv var en lysande skribent råder det inget tvivel om, den som vill gå vidare från memoarerna, och undvika mögliga tidskriftsbuntar i utsocknes antikvariat rekommenderas "romanen" Cocktailpartyt [Trevi, 1993] som är memoarerna i lätt omskriven, lättsinnigare och definitivt mycket rolig form sammanställd på hennes ålders höst eller varför inte rent av beställa fram någon av de tidigare kåserisamlingarna från sent 1940-tal: bland andra "Lilla Midjan kommer tillbaka" (1948) eller "Lilla Signes frestelser" (1949).

I sitt första äktenskap, med journalisten Lars Djurberg, 161 cm hög, och bror till filmskådisen och charmören Bengt Djurberg hittar vi en annan koppling till Tengroths värld. Bengt och Birgit hade spelat mot varandra i "Ebberöds bank" 1935. Kanske var det denna länk som gjorde att hon steg in i tamburen den där kvällen på Styrmansgatan.

"Kärlek för livet" sammanfattar hon Tengroth + Ahlgren = sant. Och efter Krag "blev det Stig igen. Intill denna dag. I nöd och lust." Inget mera sagt, vi förstår. Själv försvann hon ut på den stora scenen, och lät sig kyssas på hand. Med drink och notesblock i den andra.

[Bilderna: överst memoarernas skyddsomlag, därunder Kid på cykel under krigsårens Stockholm, i nedförslutet längs Kungsgatan mot redaktionen på Nya Dagligt Allehanda.]

Äkta makar 1

Hög tid att åter tala om kärleken! Den oresonliga, bökiga, smärtsamma kärleken! Birgit Tengroth var gift två gånger, och den förste maken blev på ett sätt även den sista - egentligen ett förhållande som varade i fyrtio år med ett kort avbrott för erotiska eskapader.

Stig Ahlgren (född Blommert, 1910-1996) var en av sin tids främste skriftställare, journalist och kritiker; fruktad och hänsynslös. Med en marxistisk grundsyn var han verksam inom den socialdemokratiska pressen fram till 1946 då han av Bonniers köptes över till tidskriften Vecko-Journalen.

På senare tid har Gustaf von Platen, tidigare nämnd, presenterat Ahlgrens journalistik i boken "Min vän Stig Ahlgren: kvickhetens konung" (1997) med ett urval texter och ett innehållsrikt och medkännande förord. Kritikern Crister Enander (aktuell i dagarna med essäsamlingen "Ett skott i natten" som tydligen även tar upp Ahlgren!) har även påmint vår samtid om Ahlgrens betydelse, bl. a. i sin anmälan av von Platens bok liksom i nedslag i bloggvärlden.

Nå, i den tengrothska litteraturen är mötet mellan Ahlgren och den uppburna skådespelerskan en klassiker: redaktör Ahlgren var inbjuden som medföljande till Kid Severin vid en hummersupé hemma hos Birgit. Detta var 1941 och platsen förmodligen Styrmansgatan. Under kvällen gör han inte mycket väsen av sig och när uppbrottet närmar sig är han helt försvunnen, sällskapet antar att han i förtid lämnat festen - utan avsked! När alla gått kliver han dock fram ur sitt gömställe, en garderob och överraskar värdinnan, bedyrar sin kärlek och inom några dagar är de förlovade, en månad senare gifta.

Man kan gissa att bilden ovan är tagen i denna fas, Birgit softar med Stig i biblioteket, med cigarrett och drink i hand medan pengarna rullar in från filmkarriären. Räkna de lyckliga stunderna blott.

Äktenskapet präglades dock av en sällsam mix av kärlek, beroende och svavelosande bråk, toppat av filmdivans omvittnade elakhet och högt ställda krav på stil och komfort. Efter några år kraschade det också, ingen blev förvånad och Tengroth försvann neråt Köpenhamn och Paris. Men snart smög sig ledan in och längtan efter Stig. En bit in på femtiotalet är de åter ett par, även om de aldrig gifte om sig, och Ahlgren vårdade henne troget genom hennes sjukdom ända till slutet: dagarna efter begravningen gick han in i mörker och blindhet.

von Platen skriver: "Ytligt sett var deras relation perfekt, hon sökte trygghet och intellektuell stimulans, han erotisk gemenskap. Men snart hade deras kärlek förvandlats till en folie à deux - de kunde inte leva utan varandra, men inte heller med varandra." Ahlgren figurerar naturligtvis i hennes böcker, främst kanske i novellen "Resan med Arethusa" i Törst, men även senare i Den stora glädjen och mer ömsint i de två avslutande minnesböckerna. När Birgit ville skriva en uppföljare till Jag vill ha tillbaka mitt liv uttalade han dock sitt veto, medveten om att Birgits rättframhet inte skulle skona honom bättre än skildringen av Krag i den första boken.

von Platen, liksom även Ströander, leker med tanken att det var Ahlgren som stod bakom Tengroths författarskap även om de lite motvilligt skjuter tanken ifrån sig. Men vilken onödig diskussion, varför skulle det vara så? För att hon är kvinna? Enander, fordom så rapp, arg och alert, målar även han in sig i ett hörn med att antyda att Birgits ekonomiska krav drev Ahlgren mot att mer och mer se om sin ekonomi - på litteraturens bekostnad. Gäsp, förlåt, mitt herrskap: men snark.