Kid Severin är själv som ett cocktailparty

Birgits kompis Kid (sex år äldre, född 1909), vid den tiden gift Bruncrona, sedermera mer känd som fru Severin, fanns oftast där det gällde: vid det mest eftertraktade bordet med utsikt över entrén, med det bästa nätverket därbakom. Hon, som med en knix på nacken och en svårtolkad handrörelse, kunde få tidningskollegan Stig Ahlgren att följa med på en bjudning uppe hos skådisen Tengroth, ja, du vet, hon från Råsunda, några trappor upp på Styrmansgatan.

"Jag har en smärt pojkfigur. Smala höfter, långa ben. Och ett par stora bröst som jag haft mycket glädje av."

[Från Strands hotellbar]: "Stadens dandy stod i dörren - Hasse Ekman. Ena handen höll han med oefterhärmlig grace i fickan på sina gråa flanellbyxor av senaste snitt. Baggy trousers, så pösande som möjligt, var det senaste herrmodet just då. Kavajen var kraftigt randig. I skjortkragens öppning veckade sig mjukt en sidenscarf. Ton i ton med hans gula, ofta på Strandvägen rullande öppna sportbil, A 640. Av Sven Jerring döpt till den rullande omeletten."

"Tycho var mycket välutrustad. Hade jag varit mera cynisk skulle jag säkerligen ha uppskattat hans välformade skapnad. Men jag bara blundade och sjönk allt djupare ner i mitt livs första kärleksnatt."  

"Jag var ingen lättfärdig kvinna. Men ibland råkade jag in i situationer då min fysik bestämde."

Eftersom man lätt tolkar alla skildringar som skrivs i första person singularis som självbiografier, så landar vi här i den tidens Östermalm, från just Styrmansgatan och västerut. Här handlar det om utdrag från hennes roman Cocktailpartyt [Trevi, 1993] som är så mycket Kid att man varken vet ut eller in.

[Foto: Jan de Meyere. Stockholms stadsmuseum, JdM 2327]

"Vårens succédam"

I den tidiga junimånaden 1941 skiner solen över Östermalm i Stockholm. Inte bara det, "Birgit Tengroth har vind i seglen", skriver den namnlöse reportern i Vecko-Revyn nr 23, 1941 när hen och en lika anonym fotograf besöker Birgit i hennes nya våning på Styrmansgatan 39.



"Hon kan inte klaga." fortsätter reportaget, "Först går hon och gör succé i filmen 'Så tuktas en äkta man', där hon var så bra att man jämförde henne med Irene Dunne, och inte nöjd med det så köper hon tillsammans med Georg Rydeberg den amerikanska komedin 'Fyra unga människor' och har premiär på den Nya teatern i Per-Axel Branners regi. Och en enhällig kritik kan bara konstatera en pålitlig framgång för henne som för hennes medspelare".



Med detta i bagaget tar hon emot i sin nya lya och visar upp såväl arvegods som sin till synes gedigna boksamling.

Runtom i våningen finns ett överflöd av rosor och nejlikor i alla gratulationsbuketter efter teaterpremiären, med det är ett kärt besvär: "Att ordna med blommor tycker väl alla kvinnor är roligt, men allra roligast tycker nog en skådespelerska att det är dagen efter en lyckad premiär när ekot av alla applåderna ännu ringer i hennes öron" som bildtexten lyder.



Javisst, "hon kan inte klaga". Och Birgit skiner som självaste junisolen när hon eskorterar fotografen ut på sin egen balkong för att koppla av med en cigg, högt ovanför Styrmansgatan med utsikt såväl över Oscarskyrkan som Nybroviken. Ja, ända bort mot Slussen!

Och även om nu sommaren synes fullbokad hoppas hon få en vecka fri för lite segling även om det alltså redan är rejält med vind i seglen på Branners teatertiljor, nu nio år efter att han plockade in henne till sin 'Hans livs match' 1932 och filmkarriären kunde börja.

Kommentar: Den med skarpa ögon kan dock konstatera att Vecko-Revyns redigerare tagit sig vissa friheter. På det första balkongfotot, med en leende huvudperson i kortärmad klänning, sitter hon på den balkong som i Filmjournalen sommaren 1940 benämndes som Mimi Pollaks balkong, gissningsvis på Furusundsgatan. Men vad gör man inte för att få illustrera att Birgit nu, i juni 1941, "är glad som lärka".

Boenden 6c: Styrmansgatan 39

Filmjournalen kan man alltid lita på, i sökandet efter Tengroths lyor runt om i staden så läggs ytterligare en pusselbit till mönstret i nr 5, 1943 där man under rubriken Ung dam...går mot ny vår på nytt besöker våningen på Styrmansgatan. Vi har varit vid porten nr 39 flera gånger redan, men nu får vi också veta att fröken Tengroth håller hus två trappor upp och att hon förfogar över tre rum. Fint värre alltså, i anständiga kvarter.

En mängd bilder publiceras, tagna av fotografen C. G. Kristoffersson, där Birgit klätt sig i ny jacka och naturligtvis chica långbyxor. Något har hänt med den unga skådespelerskan, skriver reportern Arne F., det har kunnat märkas i hennes senaste filmer Kan doktorn komma? och I brist på bevis: hon har fått en ny nerv i sitt spel efter en period av slätare roller. Vilket hon också säger sig själv ha märkt av: hennes egen förklaring är att självkänslan har ökar, hon agerar ut, lever mer ohämmat framför kameran. Det har liksom lossnat för henne och hon längtar efter att samarbeta med duktiga personinstruktörer och nu närmast spolingen Hampe Faustman, vars manus till Natt i hamn hon ligger och poserar med i den blommiga soffan i lägenhetens lilla "manuskriptvrå". Den filmen blir snart hennes nästa huvudroll.

I övrigt utvecklar sig reportaget till en från denna epok bekant sammanfattning av de mest skilda intressen och en studie i okonstlad charm och tjuskraft: de bruna ögonen som håller fast den hon talar med, den infallsrika och snabbtänkta konversationen som hoppar nyckfullt och halsbrytande mellan alla möjliga ämnen, de försåtliga fällor som Tengroth lägger ut för att få den andre på fall. Och hon läser allt, nu Hesses Stäppvargen och Martin du Gards Släkten Thibault, hon sitter nätterna igenom och diskuterar med "iderika människor", röker, pimplar kaffe, bär hem blomster men skyggar för swing och hot jazzmusik. Om hon inte får dansa, vill säga.


Hon är på en gång ordentlig och bohemisk, impulsiv och medveten om sina motiv, en förbryllande blandning av pojkaktighet och kvinnlighet, full av infall och filosofisk, romantisk och vardagsförnuftig

sammanfattar reportern och känner sig nog en smula yr och vimmelkantig när han omsider går de två trapporna ner till gatan igen. Förmodligen också en smula uppspelt efter att ha fått sig en sådan hetsig omgång.

Boenden 8: Norr Mälarstrand 76

I slutet av 1930-talet bodde Birgit en period på Norr Mälarstrand i Stockholm. Uppgiften finns att hämta på ett par olika håll i den befintliga Tengrothlitteraturen, dels i ett kåseri av Kar de Mumma: herr Zetterström redovisar ett möte med skådespelerskan i Berzelii park där han kastar lystna blickar efter en kvinna som Tengroth identifierar som "min väninna, som jag hyr en lägenhet tillsammans med vid Norr Mälarstrand", d.v.s. Zetterströms blivande andra hustru, journalisten Marianne Ivarsdotter Enhörning. Tidigare än så nämns boendet i en intervju i Filmjournalen, nr 46, 1939 "Min första kyss slapp jag för jag storgrät", som hennes "lilla hemtrevliga våning på Norr Mälarstrand".

Vill man veta mer exakt var hon bodde, kan man slå i telefonkatalogen, Stockholmsdelen, från slutet av 1930-talet. Det framkommer då att Birgit Tengroth var bosatt på Norr Mälarstrand 76! Uppgiften dyker upp 1937 års årgång och dessutom var två systrar Tengroth sammanboende:

"Anna-Lisa o. Birgit Tengroth, frökn. N. Mälarstrand 76". I nästa tillgängliga upplaga, 1940, tronar hon själv i våningen: "Tengroth, Birgit. Fröken. N. Mälarstrand 76. tel. 532509".

Alltså verkar hon snart ha tagit över våningen helt och hållet, tydligen tidvis med någon inneboende väninna, enligt tidens mode. I en krönika i Året Runt nr 5, 1969 bekriver hon hur hon åkte spårvagn från Kungsholmen till Filmstaden och att enstaka gånger när hon for med taxi hem sena och kontantlösa nätter, fick hon som stamkund åka på krita varpå chauffören ringde på nästa dag för att hämta betalningen.

Norr Mälarstrand 76? Tittar man på fotot härovan ser man att det är ju samma hus där det åtminstone för ett par år sedan låg en förtjänstfull libanesisk restaurang, Café Corniche, där speciellt den kvinnliga personalen avsevärt höjde ribban för vad som kan kallas ett gott mottagande! Maten? Minns inte.

Slutligen, kanske är vi redo för en skiss över Birgits egna Stockholmsboenden fram till 1950-talet: från Norr Mälarstrand gick sedan flyttlasset vidare till Styrmansgatan 39 där hon finns från 1941, telefon 615444. 1944 gifte hon sig med Stig Ahlgren som 1945 finns registrerad på Floragatan 7, som vi vet i våningen under Zetterströms. Sedan drog paret Stig Ahlgren, Fil.lic & Birgit Tengroth-Ahlgren, Skådesp:a ut till Bergshyddan, Djurgårdsbrunn, telefon 603610; ville man tala med Ahlgren personligen gällde 603612. 1949 händer något (vilket naturligtvis var skilsmässan) och Birgit får en egen rad: Tengroth, Birgit. Fru. Bergshyddan, Djurgårdsbrunn, 603612. Uppenbarligen orkade därefter ingen bry sig om att justera uppgifterna trots att Birgit t.o.m. lämnat landet för fru Tengroth finns fortfarande ute i Bergshyddan fram til 1953 då hon försvinner ur rullorna och Ahlgren ensam sitter kvar. Vid 1956 är de båda borta, någonstans här blev tydligen hemliga nummer gängse.

Boenden 6b: Styrmansgatan 39

Det har tidigare i detta sammanhang spekulerats kring Tengroths boende på Styrmansgatan under det tidiga 1940-talet, nu visar det sig att privatspanarens amatörgissningar med god marginal missade målet, ja rentav hela tavlan! Nu blir det till att ställa om siktet tre portar söderut.

I Damernas värld nr 32, 1942 öppnar nämligen den unga filmstjärnan dörren för ett riktigt hemmahos-reportage. Diskretionen är näst intill total, platsen anges enbart till Östermalm, men har man ögonen med sig och vandrar Styrmansgatan fram och tillbaka går det lätt att identifiera huset med hjälp av den speciella vinklingen på fönstren mot gatan: nummer 39!

I artikeln berättar Birgit om säsongens filmande, sina kontakter med beundrarskaran men främst visar hon runt i sin våning, som med förlov sagt verkar på beskrivningen som rätt liten. Dock har hon möblerat den med fynd från allehanda antikvitetsaffärer, hon blandar nämligen gärna nytt och gammalt avslöjas det. Över pianot hänger ett porträtt av henne själv, målat av konstnärinnan och ungdomsvännen Mary Sundström-Cedercranz; hennes blivande värdinna ute i Bergshyddan.

Om det är krigstiderna som lägger ett grådis över tillvaron låter jag vara osagt men Tengroth uttalar sig lite präktigt negativt om make up och smink, enligt henne har svenskorna nog så vackra färger i sig själva. "Men", som hon konstaterar vid en blick i spegeln, "det skadar ju inte att sätta litet färg på läpparna". Inte heller uteliv på restaurang faller henne i smaken, hon säger sig föredra lugna hemmakvällar med pyssel i våningen - dock inte mer än att en jungfru anländer två gånger i veckan för att röja upp.

Det som inte berörs i artikeln och som kvarstår som ett frågetecken är om den omtalade frukostkaffekorgen från Grevgatan fick bäras runt kvarteret eller om budet kunde gena över innergården.

Den anonyme reportern lämnar sedan huset "med en känsla av att ha sett en av de naturligaste och trevligaste filmstjärnor man kan tänka sig."

När Birgit flyttade in var huset så gott som nytt, byggt under åren 1939-40 och ritat av arkitekten A. Stark. Nummer 39, eller Neptunus 16 som fastigheten heter, är ännu denna dag ett fräscht och näst intill modernt avbrott i gatans annars tunga 1800-talsarkitektur i sin beiga terrasitputs, långa balkonger och fri utsikt över grönskan på andra sidan gatan. Ett hus att andas fritt i. Det är ju ännu inte bekant på vilken av husets sex våningar stjärnan höll till men var dag passerade hon säkert entrén med sin gröna marmor och dekorativa väggrelief.

[Nutida foto: Martin Botvidsson. Dåtida: okänd fotograf]

Post scriptum: Vid närmare besiktning av fastigheten i slutet av mars 2008 verkar det som troligast att Tengroth bebodde en våning fyra trappor upp: Kontulainen står det nu på dörren; balkongavskiljningen stämmer med dåtida fotografier och en solblekt markis hänger fortfarande kvar. Lägenheten verkar vara genomgående med några rum inklusive balkong mot gården. Trappinredning och detaljer verkar i stort vara intakt sedan tiden och säkerligen har många kända ansikten stått vid den inre portdörren och fogat sig efter instruktionerna på porttelefonen från Siemens:

Tryck på knappen vid respektive namn och avvakta svar framför högtalaren. Ärendet framföres med normal röst. Porten öppnas elektriskt av hyresgästen.

Hjalmar Löfqvists Elektriska A.-B. Stockholm

Fler inredningsbilder hittar du här.

Hon ler i marssolen

Det är 1941, livet börjar röra på sig, kanhända, hon är fri kvinna, hon flyttar till våning på Styrmansgatan, hon är stjärna, gudbevars.

Hur var det Hasse Ekman, "den oförgätlige" som det stod i dödsannonsen, skrev?

"Gummorna gummade upp och gubbarna gubbade till, skvallerkrönikor och reportagefotografer kilade runt som beskäftiga små parasitdjur i celebriternas skugga. Premiärlejonen poserade lyckligt flåsande i guldbrokad och silverlamé i mellanakternas modeuppvisningar och lakanen gled allt längre ner i den svenska filmens kärleksbäddar...Ja, det var tider det! Fjärran från konstnärliga skägg och svettiga islandströjor, källarteaterambitioner och italiensk neorealism. Swing och Sex, Thriller och Crazy var dagens lösenord i nöjesbranschen. Och så HÅRDKOKT - ända in i helvete hårdkokt; och Ömtåligt och Brännbart!""

Vi lämnar allt det som komma skall åt sidan en stund, vi låter det vara en timme eller två, kanske för en hel kväll nere på Cecil. Birgit Tengroth ler i marssolen.

Boenden 6: Styrmansgatan

Tills dess att man tar sig samman och söker upp stadens arkiv och eventuella mantalsregister får undertecknad axla rollen av privatspanare och på gammalt sätt lägga pussel.

Under tidigt fyrtiotal verkar Tengroth ha varit bosatt på Styrmansgatan, en gata på Östermalm som sträcker sig nerifrån Strandvägen och avslutas uppe vid Karlaplan. Hit flyttade hon in i egen våning som hon inredde under överinseende av den namnlöse älskare som tidigare nämnts som officer vid Flygstaben och benämnd av Birgit i sin minnesbok som Vinthunden. Här uppe drivs hon också in i en livskris som hon beskriver i boken:

"Ändå...en kväll, jag har gått och lagt mig, när en känsla kommer över mig att jag vill dö. Det är onormalt, säger mig förnuftet, men en kväll som denna är alla minnen bortsopade och förnuft utan minne är ekot av ett eko och knappast det. När självmordsbeslutet är på väg att fattas, fattar förnuftet inte meningen med livet. Ingen hjälp är att påräkna från det hållet, när man är andligt dödssjuk."

Plötsligt anar hon faran, hon kastar en ulster över nattlinnet och rusar ut på gatan, "tar en bil vid taxistationen mitt över och flämtar: 'Hotell Stockholm'...Där bor Karin Petersén tillfälligtvis."

Förmodligen avser hon här Hotell Stockholm Hospits nere på Norrmalmstorg 1, Petersén var i alla fall Gösta Ekmans (d.ä.) barndomsväninna som gjort en karriär inom Sandrews, tidvis som kamrer vid flera teatrar och som satt på en förmåga att skapa förtroende...och förskott. Och i fotändan av hennes hotellsäng fick nu Birgit krypa upp och samla ihop sig själv.

Medan taxin far iväg längs nattysta gator kan privatspanaren i lugn och ro plocka fram Svenska turistföreningens resehandbok "Stockholm och dess omgivningar, fjärde upplagan" från 1923. Till boken hör ett utvikbart kartblad över dåtidens Stockholm och söker man upp Styrmansgatan finner man vid korsningen med Linnégatan utmärkt en "automobilstation" vid Linnégatan 69, d.v.s. vid dagens teaterlokal Elverket. Nu är i och för sig tidsavståndet betydande mellan 1923 och Tengroths panikrusning uppemot 20 år senare och stationen kan mycket väl ha flyttats men låt oss anta att den legat fast. Då bör skådespelerskan ha varit boende på Styrmangatan 45 eller 47 i någon av portarna på var sin sida Linnégatan om hon nu hämtat bilen "mitt över". (På ett liknande kartblad från en efterföljande handbok från 1930 är stationerna borttagna.)
På andra sidan kvarteret löper parallellt med Styrmansgatan också Grevgatan där det kafé låg varifrån Birgits morgonkaffe skickades upp med bud. Något söderut, vid Styrmansgatans korsning med Storgatan ligger det apotek utanför vilket Birgit gjorde sitt sista försök att bryta promenaden mot pastorsexpeditionen dit Ahlgren och hon ämnade sig för att ta ut lysning.

Nu visar turistföreningens karta i och för sig också en bilstation vid Styrmangatans mynning mot Karlaplan men något säger mig att boendets beteckning skulle sett något annorlunda ut om det legat där. Nå, framtida spaningar får ge mer exakta svar.

Även om Tengroth är öppen i sin skildring ovan så visade hon en annan sida utåt. I Elisabeth Reichs artikel i Husmodern 1980 citeras reportage från den tiden: "Reportrar som besökte henne på Styrmansgatan där hon bodde ett antal år på fyrtiotalet, vittnade alla om vilken obändig livsglädje denna Birgit Tengroth tycktes utstråla. Någon skriver att 'hon skrattar mycket och ofta. Tycker det är ens skyldighet att vara glad om man kan'...Och hela tiden ler hon - även om en uppmärksam betraktare kanske upptäcker smärtan längst bak i den strålande blicken. Ty Birgit är fortfarande - trots att hon frigjort sig från beroendet av Edvin Adolphson - innerst inne djupt olycklig."

Inom några år promenerar hon alltså med Ahlgren borta vid Storgatan in i nästa fas av livet och den så kallade olyckan.