Swing it, Birgit! Kai Gullmar leder oss till Tengroths höjd över havet

Böckers personregister är som en orienterares karta: på sin jakt efter kontrollpunkter kan man finna oväntade platser och gläntor som öppnar sig i en oöverskådlig och tätvuxen snårskog. Tack till förlaget Romanus & Selling som lägger ned tid och möda på detta.

En sådan punkt finner vi i en relativt nyutkommen bok av frilansjournalisten Ingela Hofsten: Swing it, Kai! - en biografi över "en av sin tids största schlagermakare", Kai Gullmar. Oväntat, för hittills har vi inte stött på några riktiga möten mellan Birgit och Gullmar. Schlager-Kai har som mest skymtat i skuggorna utanför själva scenen, även om hon naturligtvis hade sin egen scen och sin egen stora betydelse i tiden.

Nå, Birgit nämns alltså, på sid. 229, men i ett väldigt löst, för att inte säga inklistrat sammanhang.  Men anledning av ett möte mellan dansaren och skådespelaren Ingrid Björk (Stjernholm) och Gullmar 1946 får författaren Björk att minnas den tidens mansgriseri (om uttrycket fortfarande används) inom branschen: tafs, övergrepp och mer därtill - då som nu. Inte att betvivla. Som Ström säger: "historier som kunde varit med i metoo".

Som illustration till detta citerar Hofsten några utdrag från boken På tu man hand med filmidoler av pseudonymen Crick Holm från 1947, en lättsam samling skrivna porträtt av några av den tidens populäraste namn inom filmen. Förutom några pikanta klappa-på-huvudet-kommentarer om Sickan Carlsson så nämns även att Crick Holm i sin beskrivning av Tengroth skriver ut hennes vikt (inte fullt 60 kilo) och längd (169 cm). Jag gissar att han inte lämnade liknande uppgifter i samband med Edvin Adolphson, Alf Kjellin och George Fant, men är det ett smått nedvärderande översitteri? Själva texten om Birgit betonar hennes karaktär, yrkesgrace och levnadsstil i en smått beundrande ton. Även Sickan beskrivs, förutom den ibland lite slängiga tonen, som en fullt seriös och professionell aktris. Birgit är dessutom brunögd och har cendréfärgat hår, är impulsiv och "kvick i repliken" och är i sitt eget härad i alla diskussioner, röker lika mycket som hon dricker kaffe - för att ge ytterligare några karaktärsdrag.

Jag vet inte, men för mig kan sådan information vara infogad för att illustrera den utstrålning hon hade och som, i alla fall i den mer mognare kvinnans tid, kunde överrumpla de som mötte henne. Vi har tidigare stött på sådana samtida uttryck hos Buster von Platen och journalisten Sven Forssell. Liksom den numera bortgångne fotografen Lennart Nilsson som på en gångstig uppe vid Karolinska Institutet så sent som 2008 vid frågan om han mindes Birgit stannade upp i steget och utropade: "Birgit Tengroth? En fantastisk kvinna!"

[Omslagsbilden till Hofstens bok är plockad från förlagets hemsida.]

Människor som minns 9: Hasse Ekman

Stockholm 1942: "Det låg något hektiskt över huvudstaden. Restaurangerna var överfulla, revy- och operetteatrarna stormades, biograferna gick som aldrig förr och filmproduktionen bara ökade och ökade. Nöjesvindarna rev och slet i Mälardrottningens blonda hårslingor och lätt berusad av champagne och gengasdofter drog hon slynigt upp kjolarna långt över knäna och trådde dansen med Gustaf Wally och Anders Sandrew, Lorens Marmstedt och Hasse Ekman medan Hitlers kanoner dånade i fjärran. Det var inte utan skäl Karin Kavli liknade staden vid ett guldgrävarläger och Sigfrid Siwertz döpte filmsocietén till det andra världskrigets gulascher."

Skriver Hasse Ekman. Äntligen framme! Ekman junior, med talang för allt! Årsbarn med Birgit och uppvuxen i samma stadsdel om än mot den mer fashionabla sidan: Karlavägen, Karlaplan för att sedan landa med föräldrarna i egen fastighet på Artillerigatan. Förutom sitt skådespelande i såväl film som på teater, regisserande, manusförfattande, sångtextsnickrande skrev Ekman en rad böcker och i den andra memoarboken, "Den vackra ankungen" (Wahlström & Widstrand, 1955) - skriven innan fyllda fyrtio - passerar Tengroth här och var, som i blixtbelysning, som en tidsanda.

Bild (hämtad från "Den vackra ankungen"): Ekmans 25-årsskiva: Hasse och Birgit flankerar Stig Järrel, vän och huvudfigur i många Ekmanfilmer.

Just 1942 fann hon "den Stig som skulle leda, om inte till Parnassen, så i alla fall till Åhlén och Åkerlund." Ett par år senare spelar de i samma beredskapsfilm uppe i "Riksgränsens fjällvidder", På liv och död, och Ekman minns "ett fyra timmars ensamt irrande i rykande snöstorm, Birgit Tengroths förtvivlade ögon efter en halv mils segt uppförklättrande mot Låkkatjåkkostugan och ett kort men våldsamt weekendbesök av
filmförfattare Sven Stolpe...".

De spelar även ihop i Bergmans Törst och Hasse engagerar sedan Tengroth i hennes avlutande film och hans eget mästerverk: Flicka och hyacinter.

1952 var ett svårt år för Ekman, under denna tid växte en ny generation filmkritiker fram som ställde andra krav med fokus på medvetenhet och engagemang. Ekman blev i viss mån deras måltavla. Enligt Bengt Forslund i boken "Från Gösta Ekman till Gösta Ekman: en bok om Hasse, far och son" (Askild & Kärnekull, 1982) var just 1952 skiljevägen i Ekmans arbete: han lämnar dramat och ägnar sig hädanefter åt underhållningsfilm. Dessutom lämnar hans andra hustru, skådespelerskan Eva Henning, honom plötsligt, och han vandrar runt i chock och självömkan.

Pling pling, telefonen ringer:
"Han rusade bort och svarade, andlös:
- Ja!
- Hej det är Birgit - Tengroth. Jag hade tänkt skriva en artikel om dej i V.J. och behöver färska upp minnet en smula. Kan vi äta lunch tillsammans i morgon?
Stallmästargården klockan ett. Hej så länge."

Snabbt och koncist. Hasse beger sig efter samtalet ut på promenad, för att även han friska upp minnet, en "sentimental journey" som han kallar det. Han vandrar runt i kvarteren han bott i, möter åter alla gatorna, skolorna, pojkarna, de vuxna, portuppgångarna, flickorna, platsen där det en gång hände. En kort stockholmsskildring av rang. Boken är över huvudtaget en rapp, rolig och upplyftande text, mixad mellan osentimentalitet och djupaste självironi, alltid själv sin hårdaste domare; förvånande objektivt krattar han i askan och håller stolt upp det han tycker blivit bra. Så sparsamt att han själv framstår som lika orättvis som de på "andra sidan".

Hur lunchen på Stallmästargården gick får vi inte veta men Tengroth skrev sin artikel om honom och den publicerades i Vecko-Journalen 1952, nr 27, en hyllningsporträtt där hon går till storms mot alla de som viftar bort den ytlige gamängen, beskriver hans väg (först mamman, sedan kvinnorna och nu arbetet) ut ur miljön och faderns skugga och konstaterar att "denne dandy med hårda nävar, har blivit svensk films hårdaste jobbare". Texten ingick även i Tengroths egen bok Livs levande (1952).

Birgit skriver: "Hans personlighet är frampressad under mödor. Att bli en bra människa, det är vad han arbetat på och hans kavajer har blivit allt smårutigare, hans bilar allt diskretare, hans filmer allt livsklokare."

Bilden ovan till höger: The Man Himself! Tidlös förståss. Fotograf Lennart Nilssons oöverträffade reportageporträtt till Tengroths artikel. Och Lennart, jag ser dig (nästan) varje dag gå förbi mitt kontorsfönster: förlåt! att jag inte bett dig om lov, men jag vågar liksom inte.

Birgit minns: Hasse Ekman (I)

Birgit skriver: "Hasse har alltid haft vackra hem. Välstädade. Utåtriktade. Jag har alltid trivts med utåtriktade människor. Där går man inte vilse. De bedrar inte. Där inte den sjuka musslan finns, behöver man inte söka sanningens pärla hos sin nästa."

Foto: Lennnart Nilsson ur Vecko-Journalen 1953, nr 46. Kvinnan till vänster är fru Ekman, nummer tre: skådespelerskan Tutta Rolf.