Birgit nosar på den Stora Världen

En sen novembereftermiddag 1937 lösgjorde sig ett flygplan från de lågt liggande molnen när det gick in för landning på Bromma flygplats utanför Stockholm. På buken var målat med stora versaler: ROBERT-TAYLOR. Det var den amerikanska stjärnskådespelaren som gjorde en kortare mellanlandning i denna vår gudsförgätna håla som vilade i höstskymningen, och naturligtvis möttes han av den samlade gräddan ur det lokala filmetablissemanget. Ur det silverglänsande flygplanet skred han med sitt entourage, lyfte på hatten och besegrade alla - inklusive Filmjournalens representanter som i nummer 50, 1937 på ledarplats liksom i ett fylligt fotoreportage under rubriken Robert dansar och ler redovisar besöket och hyllar Mr. Taylors professionella agerande som tyvärr också gav de svenska beundrarna ett lantlighetens bortkomna skimmer.

Taylor, vid den här tiden mest känd för sin medverkan i Kameliadamen där han spelat mot självaste Garbo, dessutom fästman till Barbara Stanwyck, installerades naturligtvis på Grand Hotel varefter han framåt kvällen var huvudattraktionen då Thanksgiving firades i hotellets spegelsal i ett arrangemang av Svensk-Amerikanska Sällskapet. Kring Hollywoodstjärnan flockades flera av stadens namnkunniga skönheter, varav flera självfallet från branschen: Birgit Tengroth var en. Och även om amerikanen inte var särskilt flitig på dansgolvet tvingades han upp av Filmjournalens fotograf och då föll valet på...Vera Valdor, en ung skådespelerska med mörk och sugande look.

Tidningens reporter rapporterar: "Fram mot småtimmarna kristalliserade det ut sig ett litet gäng, som trivdes omåttligt bra tillsammans. Det var Robert Taylor, Wilhelm Bryde, Tutta Rolf, Birgit Tengroth, Torsten Flodén, Vera Valdor, Bob Ritchie, Laudy Lawrence, Stig Almqvist och Gunnar Skoglund. Man groggade och pratade film och hade så roligt som man känt varandra hela livet."

[Ritchie var Metro-Goldwyns talang-scout nr. 1, Lawrence bolagets Europachef. Bryde och Skoglund kom båda på SF, Almquist från Filmjournalen. Flodén var filmare och manusförfattare, senare under ett par år gift med Sonja Wigert.]

Men vem vill gå hem efter en sådan kväll? En klick ur ovan redovisade gäng for vidare - typ två kvarter - till svartklubben Grotta Azurra, där Taylor fick ansöka om medlemsskap, godkändes och släpptes in. Vid det här laget var Birgit borta ur leken, oklart varför. Den hop som snubblade ner i grottan bestod av Robert förståss, liksom svenskorna Tutta och Vera (som båda borde klarat engelskan efter vistelser i Hollywood och London) och amerikanerna Ritchie och Dan Miloi - Taylors barndomsvän, stand-in och kopia samt Torsten Flodén. Taylor dansade, skötte grammofonen, visade skrytsamt upp det cigarettetui i rent guld han fått av Stanwyck och eskorterade slutligen unga partylejonet, fröken Gun Wikström hem.

Nå, nästa dag bjöds på lunch ute i Filmstaden, Taylor ser oväntat fräsch ut på reportagebilderna där han sitter mellan Birgit och Ingrid Bergman medan Hasse Ekman bär på glöggbrickan och lucian för dagen Sickan Carlson tar tillfället i akt och uppvaktar amerikanen med en kindpuss. Och om det eventuellt smärtade Birgit att inte blivit uppbjuden av Mr. Taylor kvällen före så var det förmodligen ännu surare att rekryteraren Ritchie slog ögonen i den odrägliga Bergman och utlovade henne karriär i Hollywood om hon, nygift, bara gjorde sig av med sin äkta make.

Även på den privata middag som Taylor höll på Royal den avslutande kvällen var Vera Valdor inbjuden...och nu var det henne Ritchie koncentrerade sig på, man tager vad som bjuds. Han kostade dessutom på sig att ge den unga skådespelerskan några kloka ord på vägen:

Kom ihåg att alltid vara snäll och hygglig, när ni är på väg mot toppen, därför att ni kommer att träffa samma människor när vägen börjar gå nedåt igen.

[Bilderna: längst upp från lunchmottagningen på Filmstaden, Taylor flankeras av Birgit i liten hatt och Ingrid Bergman. Nedan: alla kvällars prinsessa, Vera Valdor.]