Människor som minns 25: Loulou Semitjov

 

 

På Aspingtons Antikvariat långt borta på Värtavägen hämtar jag mitt undanlagda ex av boken Madame av Loulou (2:a uppl. Simca förlag) från 1946. Hade inte någon okänd person råkat slumpmässigt tagga en annons på en antikvariatsajt hade förmodligen denna lilla oinbundna pärla gått mig helt förbi.

 

 

(Loulou Semitjov) står det handskrivet i blyerts på försättsbladet, och det är den enda körriktningsvisaren bakåt som förklaring på författarnamnets pseudonym för jag har inte hittat någon annan referens till denna kvinna som enligt bokens berättelse var en framstående modist i 1930- och 40-talets Stockholm, leverantör av innovativa hattar och måttsydda kläder för vardag och fest till dåtidens övre medelklass och kändisvärld, till teateruppsättningar och filmer.

 

Loulou byggde upp sin ateljé från grunden, till en början lokaliserad i mörka smårum på bottenvåningen i gårdshuset på enkla Klaraadresser till representativ våning med rum i fil på Riddargatan. Hon berättar livfullt och uppriktigt om de som jobbat för henne, sömmerskor och modister, levande kvinnor som bråkar och älskar, tjafsar och lever. Medan hon som arbetsgivare far och flänger för att stötta, trösta och fånga upp deras talanger.

 

Och in genom dörren stiger allehanda personligheter in med lika allehanda karaktärsdrag. Samtliga beskrivs med snärtiga formuleringar på ett till synes uppriktigt sätt. ”Först när en kvinna kastar kläderna framför spegeln blir hon riktigt sig själv”, som Loulou konstaterar. Och inte helt oväntat är en av dessa kunder vår egen Birgit Tengroth. Vilket ger oss tillfälle att få en bild av den Tengroth som inte syntes i spalterna men som förmodligen de som stötte på henne i umgänge och foajéer kunde se och som också skymtar igenom i skrift här och var. 

 

Enligt egen uppgift är Loulou kvinnan ”som gjorde om Birgit Tengroth”. Första gången Birgit kom till ateljén blev det omedelbart uppenbart för ”modekonstnärinnan” Loulou att konstrasten mellan filmrollernas Birgit, ”trulsig och rödkindad och frisk och präktig”, skavde hårt mot verklighetens fröken Tengroth,

 

”intressant, bisarr, nervös med charmfull, exalterat livlig, med tvära lynnesskiftningar, kultiverad, kokett, nästan behagsjuk och med ett hjärta av guld”.

 

”Varför klär ni er som ni gör, varför ser ni ut som så där? Ni går ju omkring och bedrar folk med det där utseendet! Det som ni gömmer är mycket roligare än det ni försöker visa! Varför klär ni er inte parisiskt i stället? Varför har ni inte så galna saker på huvudet som ni har i era galna tankar? Varför har ni inte sjåpiga och tillgjorda kläder, när ni själv är sjåpig och lynnig och tillgjord? Varför är ni inte kokett eller rent av frivol?”, är omdömet efter en snabb inspektion av uppenbarelsen framför henne. En total make over på studs: och Loulou får fria händer att göra om Tengroth till ”den typ ni tror att jag är.”

 

Så skapades kläder: svart taft, svart sammet, genombruten tyll, en på gränsen till oanständigt ”utringad” spetsklänning, håret sattes upp. ”Det var som att flytta en blomma från skuggan på ett fönsterbräde i köket till det varma solskenet på en balkong mot gatan. Hon trivdes storartat.”

Press och veckotidningar följde henne, hon syntes nu överallt: ”spröd, drömmande, förfinad, med behagfullt vilande händer och kvistar av mimosa mot skuldran.” De båda kvinnorna lärde att uppskatta varandra och blev ”hjärtevänner”, en vänskap som man kunde bränna sig på och krascha. I alla fall om båda personerna är fullfjädrade personligheter. Som Loulou konstaterar: det hade varit lättare att hålla fred med den rundkindade fridsamma film-Birgit än med ”silkekatten”.

 

Den utlösande faktorn var en hembudad klänning som skulle levereras ett visst klockslag för att användas samma kväll. Birgit behagade inte vara hemma och budet väntade så länge hon kunde men återvände sedan till ateljén, varpå Tengroth ringer och klagar på utebliven klänning. Men då får hon minsann svar på tal och slänger på luren i örat på Loulou – vilket utlöser en sekvens av uppretade telefonsamtal med accelererande tonläge.

 

”Nu var den kära Birgit gränslöst gruvligt förolämpad och ruvade på hämnd bakom fällda rullgardiner”. Vilket snart sker i form av några insinuanta omdömen i en offentlig tidningsintervju: ”jag bestämde mig genast för att mörda henne allra minst om jag fick tag i henne.” Men Birgit är just då uppe i Norrland på filminspelning (vilket borde placera incidenten till tiden på inspelningen av På liv och död 1941) och ringer in fredstrevare vilket resulterar i nya lurkastningar innan damerna försonas: ”för hon är ju en förtjusande flicka”.

 

Ibland är det som halva Filmstaden flockas i ateljén: Sonja Wigert, Margit Rosengren, Barbro Kollberg samt Tengroth trippar kokett trånsjuka förbi författarinnans ögonlins: samtidigt! ”Fyra stycken enormt stora primadonnor, var och en i sitt tycke oerhört mycket större än någon av de andra” – då gäller det att vara en fullfjädrad värdinna och psykolog för att kunna släppa rätt replik i absolut rätt sekund.   

 

Eftersom den här boken förmodligen inte har någon förnimbar spridning i vår samtid tar jag mig tid jag mig tid att citera ytterligare en passage med filmanknytning och med till bristningsgränsen utdragen Tengrothanknytning, förmodligen kryddad med lite hemtrevlig gubbvarning: ett av barndomsvännen Sickan Carlssons besök i ateljén:

 

Sickan är mycket sötare utan klänning än med: hon är alltid som en liten docka, fräsch och aptitlig. Den gången jag tänker på hade hon mer bråttom än vanligt och slängde av sig klänningen och stod där mycket näpen i ett skärt broderat luftigt skum. Hennes lustiga små ben, som skevar kobent, hade tunna silkesstrumpor på och alltihop gungade lätt på mycket höga klackar. Så där utstyrd trasslade hon sig ut till modisten för att prova sin hatt. [...] Vi såg henne när hon kom tillbaka. Då hade Sickan hittat hatten som hon skulle ha: en stor ljusblå dröm, översållad med blommor, som låg och vippade på hennes locksvall. I famnen höll hon min nyinköpta hundvalp, en liten kolsvart pudelboll på sex veckor. Sickan så salig ut. Hon skevade genom rummet med svärmiska ögon och pussande förtjust pudelvalpen. […]

 

Och jag som inte brukar förlora fattningen blev så full i skratt att jag höll på att krevera. Det kom så överrumplande alltihop: om hon bara varit i underkläderna, eller bara hade haft på sig hatten, men denna hatt och underkläderna och hundvalpen och de kobenta benen på höga klackar, allt tillsammans med ett duvlikt förtjust kuttrande i pälsen på min lilla pudel – det blev för mycket för oss. Tre sekunder stirrade vi, sedan skrattade vi så vi skrek.

 

Ett exempel på författarinnans direkta anslag och tonen i boken. Och vad de porträtterade fick förvänta sig att finna när de började bläddrade i boken. Vilket de säkert gjorde, mitt ex är signerat ”till min kära vän Sonja”, med allra största säkerhet Wigert själv.

 

Återstår nu att ringa in fru Semitjov. Någonstans därute måste det finnas fler spår av hennes kreationer att upptäcka! 

Birgit Tengroth: "Bäst klädd i Sverige"

Härligt, dessa sidor får tillfälle att bli modeblogg! Det är långt mellan varven så det gäller att passa på. Som när Damernas värld i nr. 7, 1944 låter Birgit visa upp sin garberod på ett flersidigt reportage. Eller inventering. En tecknare med svårtydbar signatur skickas till våningen för att rita av de nya plaggen, reportern Bi presenterar till detta en katalogliknande text.

Som den skarpsynte kan se blandas dräkter, klänningar i varierande längd med tillbehör som handväskor, hattar och tidsriktiga skomodeller. Till och med en pyjamas i "slipssilke" letar sig in och en clip i form av en lyra håller ihop det hela. Materialen är siden och ylle, chiffon och sammet för klänningarna, skorna är i mocka, väskorna i kalvskinn och svinläder. Hattar och turbaner i siden, taft och moiré. Stilen beskrivs som "okonstlad och mycket tilltalande", "vackra plagg som vi skulle önska hängde i vår garderob i stället."

Det mesta anges vara inköpt, alternativt uppsytt, på N.K., "i enkel och chic stil". Bland annat den blå klänning som Birgit bär på omslaget och det lilla fotot som syns bland teckningarna, jag tror vi har stött på den tidigare under resans gång. "En minst sagt tjusig hemmaklänning i kungsblått tjockt siden med matt yta - med sjömanskrage, som garneras av smala, vita tränsar."

På den undre bilden anas till höger en aftonklänning, "ljuvligt luftig och vacker med draget liv, tunna axelband och några breda veck nertill på kjolens svävande sky" som överlevde flytten till Djurgården, här mannekängas det vid Djurgårdskanalen 1945.

Med anledning av pyjamasdräkten nedanför aftonblåsan - med röd insida, svart utanpå och med jacka i kinesisk stil - som uppenbarligen användes inte bara under täcket, utbrister reportern: "Lägg märke till Birgit Tengroths förmåga att hitta på vackra och bekväma hemmaplagg!"

Bäst klädd i Sverige! braskar rubriken i rött men andra röster finns: Annalisa Ericson får handgripligen med sin nagelsax justera Birgits "tråkiga" sidenklänning inför den sittning i Oslo
som skulle leda till skilsmässa och omgifte:
"Hennes osäkra smak när det gällde kläder var känd."
Om detta skrivs i memoaren Lätta bubblor.

Valet av klänning orsakade också, några år senare, panikångest under en promenad i Paris med Jens Otto Krag. Men det är en rätt maffig historia så den får bli ett separat inlägg. Håll ögonen öppna.

Appendix: Lyckligt nygift står det lite manande på omslaget. Nej, det är inte Tengroth som avses utan kollegan Annalisa, här kallad fru von Segebaden. Fem familjer fick byta lägenhet för att flygaren Uno von Segebaden och hans glittrande artisthustru skulle få rätt våning "någonstans på Floragatan". Det unga, mycket stiliga, paret poserar i lägenheten tillsammans med lilla bebisen Claes Uno. Men med barnet bara några månader gammal blir dock mamma lite otålig och far ut på turné. Och vi som vet hur det kan gå gissar att flygofficeren så småningom tar sitt flygplan och drar sin kos. En sådan fru är alltför svår att försvara på mässen.

Birgit Tengroth, filmstjärna

I en tidigare berörd intervju i Vecko-Journalen nr 35, 1945 kommenterar Tengroth filmvärlden och den egna karriären: hon hoppas på den franska filmens renässans och ger - via den något oväntade omvägen över Laureen Bacall - slängar åt den amerikanska drömmen. Hon kallar det hela kråksång, det saknas raffinemang under den "kallhamrade charmen" och "hafsiga stilen". Bacall klassas av den nygifta fru Ahlgren som ett uselt föredöme för barnen (sic!). "Nej, låt skolflickorna i stället sätta upp Ingrid Bergmans fräschhet och naturlighet som ideal."

Den bilden skulle inom kort förändras dramatiskt, det finns nog skäl att undra om hon inte helt enkelt driver med reportern.

Och, nej, nej, inte vill hon till Amerika! Dit kollegorna far på löpande band. Nåja, åtminstone en del.

Uppenbarligen känner vår hjältinna att hon själv närmar sig vägs ände, hon beklagar att hon hamnat i fack: "den snälla flickan i bondschalett, den rågblonda hemmadottern som går i forsen, när hon väntar barn". Har man väl hamnat i sin nisch är det "svårare att komma ut igen och få tillfälle att förnya sig. Producenter världen runt tar nog det säkra för det osäkra. Har man slagit igenom i ett rollfack, med en typ som folk känner igen, så rättas engagemengen därefter?"

När detta sägs har hon fem filmer kvar att göra, där de flesta rollerna går utanför schablonen hon här beskriver.

Men, never mind: Visst är det roligt att vara filmstjärna!


Bilden ovan, ett med äkta reservoarpenna signerat idolporträtt, ingick ursprungligen i ett modereportage kring den egna garderoben som publicerades åtminstone i Filmjournalen nr 14, 1943 under rubriken "Långbyxor och aftonklänning": "'Det är vad jag trivs bäst i' säger den charmfulla, livliga och pikanta filmstjärnan". Aftonklänningen i svart tyll har broderade prickar på livet, och en mycket vid kjol och är liksom det senaste i den tengrothska garderoben sydda hos Loulou. Fler smakprov från kollektionen kommer så småningom.

Det underbara fotot är taget av fotograf K. G. Kristoferson; titta, kära läsare, och njut!