Kan doktorn komma? (1942) revisited

Åh, sommareftermiddag och äntligen en Tengrothfilm på TV! Kan doktorn komma? från 1942, en ödesmättad melodram från övre Norrlands inland. Ambulansflygaren letar på stora väggkartan och finner sitt mål alldeles innanför norska gränsen. Filmen är en vacker (och då talar jag inte bara om naturscenerierna och Lars-Erik Larssons kraftfulla och medryckande musik som översköljer betraktaren redan före filmtexterna) och trovärdig skildring av den lilla människans vilja till kärlek och överlevnad i ett kargt och nästan väglöst, kanske gudsförgätet land.

Doktorn, spelad av Olof Widgren, är någon form av distriktsläkare vars ansvarsområde sträcker sig upp över trädgränsen och bort till de yttersta lappkåtorna. I denna värld tar han sig fram med bil längs oändliga grusvägar och vandrar sedan sista biten, ett par mil eller så - med hatten på skallen, pipan i hand och strumpehållarna fastspända på vadorna under gummistövlarna - över utbredda hedar och gränslösa fjällsluttningar. Här ute i nowhere finns enstaka pörten och gårdar där människor harvar och hukar under bördorna, här hjälper man varandra mot centralmaktens påfund och illvilja, här hoppas man fortfarande på överlevnad och kärlek.

Tengroth spelar Anna i Kraja, en ung dam som föräldralös får slita på hemmanet och driva upp sina tre småsyskon. Från att ha varit en rätt oskyldig, flirtig och småglad flicka utvecklas hon, i Birgits tolkning, till en vass och beslutsam kvinna som värjer sig mot alla, i synnerhet de män som kommer för nära. Här finns ögonblick då man tydligt ser den tvärhet och vrånghet som Tengroth uppenbarligen hade i sig själv.

Filmen är inte bara fint filmad, med ett sug i dramatik och dialog och med värdiga, lågmälda porträtt av alla människor som passerar revy, skådespeleriet är långt ute i birollerna av högsta klass. Två unga vildmarksgossar slåss handgripligen om den sköna, men de kämpar sedan tillsammans för hennes skull och skulle båda förlorat henne om inte det där ambulansflyget kunnat landa på sina flottörer just där forsen strömmade något lugnare.

Rolf Husberg som stod för regin skulle snart återvända till miljön, fast med ännu värre elände, i Barnen från Frostmofjället (1945). Dessförinnan, redan 1943, släpade han med sig Birgit till fjällvidderna på nytt vid filmatiseringen av Hasse Ekmans manus På liv och död. Och Birgit och Olof Widgren skulle mötas vid en annan fors några år senare i Ödemarksprästen (1946). Den duktige Widgren beskrivs f.ö. i Svenska konstnärer som "en typisk intellektuell skådespelare, som skapar sina gestalter på grundval av en psykologiskt genomträngande och djupgåpende analys. Kännetecknande för hans konst är den nästan fanatiska intensitet, varmed han upplever sina roller."

Det kan nämnas att liksom i Atlantäventyret sjunger Tengroth i filmen! Denna gång psalmen Se, Jesus är ett tröstrikt namn.