Balettens sista dagar

Birgit Tengroth tillhörde ju under åren 1926-1931/32 Operabalettens elevskola, "min enda utbildning" som hon formulerar det i krönikan En dag i juni, Året runt nr 27, 1968. På flera ställen i hennes eget skrivande och i intervjuer framgår också att trots att hon aldrig dansade efter elevskolan upplevde hon i mycket dansaren som sin identitet. I krönikan blir hon talför och berättar vidare hur det hela slutade. Bakgrunden var ju den att hon redan hade börjat nosa på filmen, erbjudanden distraherade och plötsligt kände hon att hon inte ville dansa längre. Inom elevskolan fick man varje år framträda inför en jury som antingen lät eleven behålla sin plats eller bli kuggad. Nu var det Birgits tur. Hon beskriver det hela som en form av arrogant trotsig uppvisning á la Birgit. Istället för dansa ut på golvet går hon från hartslådan i ena hörnet, tvärs över rummet till andra väggen. C'est tout! Mycket riktigt: snart ramlar det in ett brev hemma med det ofrånkomliga meddelandet: hon fick sparken från Kungliga Teaterns corps de ballet, som hon frankt beskriver det. Men den här lilla femtonåringen var kanske inte som alla andra, hon har andra planer. Hon tar kuvertet i handen och begär företräde hos Operachefen uppe på Kansliet, den näst intill onåbare, "den fruktade dunderguden" John Forsell som skällt och bråkat och skrämt generationer av musiker, sångare och dansare. Och till sin egen förvåning tar han emot och hon släpps in. Hon viftar med uppsägningsbeskedet och begär att kopian i arkivet skall plockas fram och rivas, eftersom "det här inte passar min karriär!" Man kan givetvis undra vad en man av operachefens kaliber tänkte vid detta självsäkra uppträdande, men på något sätt tog han intryck och skickade iväg vaktmästaren som straxt bär in dokumentet, Forsell lyfter det upp det över skrivbordet och river det itu och förklarar: "Nu finns det inte mer. Det har aldrig hänt." Varpå han går fram till den unga damen, ser henne i ögonen och trycker hennes hand och säger: "Jag önskar dig all lycka". Ja, jag gick ut och nerför kanslitrapporna inte som i dimma, men i det rus som lugn och lycka ger. Han hade skänkt mig sitt lugn och sin styrka. [Fotot: elever vid balettskolan, den tiden, okänt år, okända personer. Tyvärr.]