1932

1932 var det första år som Birgit Tengroth kan kallas kändis. Hon var visserligen sedan tidigare van att stå på scen, hade blivit nämnd i storstadspressen och till och med haft (mindre) roller i hela tre filmer, men för det stora flertalet var hon säkerligen ett helt okänt namn. Låt oss se vad vi vet så långt, till hjälp tar vi Svenska Dagbladets elektroniska arkiv.

Redan i mitten av januari, den 18, får "den första svenska fotbollsfilmen", inspelad under 1931, Hans livs match premiär på biografen Skandia - "en av Stockholms originellaste och smakfullaste biografsalonger", enligt en samtida Stockholmsguide - på Drottninggatan 82.

Dagen efter, den 19 januari, kommer recensionen  i Svenska Dagbladet med rubriken "Lyckad svensk filmpremiär". Förväntningarna på filmen var höga från början med Erik Lindorms manus och regidebut av teatermannen Per-Axel Branner, och signaturen Esq. finner dramat modernt och med ett aktuellt ämne, med en fräsch stockholmsmiljö och befolkad av goda aktörer: "det kunde bli en seger för S.F., ett välbehövligt och efterlängtat nytt inslag i svensk filmproduktion. Och för en gångs skull svekos inte förhoppningarna." Branners insats hyllas och bildrytmiskt hör Hans livs match till det bästa som presenterats i svensk film, enligt Esq.

Birgit själv då? "Birgit Tengroth [är] en bra representant för den litet trumpet söta flickan av i år". Lovord sprids dessutom över övriga huvudroller, biroller, Jules Sylvains musik och Åke Dahlquists "vackra, vältonade foto". Och slutscenen belönas med hjärtliga applåder från premiärpubliken, rapporterar recensenten.

Inte nog med denna rivstart, redan på premiärkvällen får hon, enligt egen uppgift, ledigt från Operan för att följa med till kändishänget Strand Hotell, om jag minns rätt, på premiärfest, en säkert lite svindlande upplevelse för en sextonårig balettelev. Hon berättar om detta långt senare i sin memoar.

Redan den 26 januari rapporterar tidningen att provfilmning inletts för den kommande produktionen Värmlänningarna i regi av Gustaf Edgren. Birgit är en av de som prövas, i sällskap med veteranen Brita Appelgren och Solveig Hedengran ("som för något år sedan var en förtjusande Lucia".) Uppenbarligen fick ingen av dessa tre tummen upp om man ser till den slutliga rollistan. Det är lite oklart vem Birgit skulle gestalta, men Anna, deras dotter som i slutversionen gjordes av balettkompisen Annalisa Erics(s)on, ser ut som en passande roll.

Ingen tid för depp över missade möjligheter: redan i februari, i Filmjournalen nr 5, 1932, pryder hon omslaget. Ungefär vid samma tid förekommer hon i Svenska Dagbladets söndagsbilaga den 14 februari i ett kåseri under rubriken "Blivande stjärnor?"

Den svenska filmens historia har - åtminstone under de senaste åren - varit filmdebutanternas historia. Varje vår letas det med en iver och frenesi, som borde ägnats ett värdigare ändamål, efter nya stjärnämnen, ju yngre och grönare desto bättre.

Här namnges några av förra årets nykomlingar: Ingert Bjuggren ("En natt"), Aino Taube ("Skepparkärlek"), tillsammans med det aktuella exemplet fröken Tengroth: "den lilla backfischen från operabaletten". 

Det är ganska naturligt, att en hel mängd av dessa små söta debutanter lysa och försvinna med sin första film - ja, ibland till och med innan dess!

Trots den något raljanta tonen ges exempel på flera lyckade satsningar, vid sidan av backfischen, som Gun Holmquist, Anna Lindahl, Elisabeth Frisk. Samt Birgit Sergelius som fått "flera roller trots tveksam talang".

I samma söndagsbilaga under rubriken 'Hus och hem' besvaras läsarfrågor. Signaturen Consultor frågar om det är sant att Birgit Tengroth "bara är 16 år och går i skolan ännu?" Redaktionens koncisa svar: Ja.

Någon månad efter söndagsbilagans kåseri skedde den internationellt tumultartade Kreugerkraschen och i en kommuniké av den 4 april, som citeras i Svenska Dagbladet, dementerar S.F. att man påverkats av "ingenjör Ivar Kreugers bortgång och därmed i samband stående förhållanden", visserligen några mindre neddragningar av personal men man redovisar samtidigt vilka som är fast engagerade skådespelare vid filmateljén den kommande säsongen: Edvin Adolphson, Brita Appelgren, Erik Berglund, Bengt Djurberg, Annalisa Ericsson, Einar Fagstad, Sture Lagerwall, Nils Lundell, Gustaf Lövås, Maritta Marke, Fridolf Rhudin (fram till 1 september), Karin Swanström samt den lilla backfischen själv: Birgit Tengroth.

Fasta regissörer är för övrigt de ovan nämnda Per-Axel Branner och Gustaf Edgren samt Gösta Hellström, Ivar Johansson, Gustaf Molander, Karin Swanström, Sigurd Wallén. Antalet fotografer: sex stycken.

Sedd blir Birgit också på andra sätt: i S.F.-salongen, inrymd i Specialaffärernas Centrum på Kungsgatan säljs under april månad äkta fotoporträtt av kända filmfigurer, i "stort format, elegant utförande". Naturligtvis ingår Birgit i kollektionen.

Någon gång senare under våren 1932 har Filmjournalens fotograf (vi byter nu tillfälligt källa) ställt sig vid Gustav Adolfs torg i väntan på eventuellt förbipasserade kändisar, det har vi redan rapporterat om. Vid detta tillfälle är Birgit på ett uppseendeväckande gott och lite bluddrande humör, kanske kommer hon just från operachefen John Forsells kontor där hennes uppsägningsbrev just rivits och mörkats för samtiden? Spekulationer från min sida.

Under de närmaste månaderna pågår inspelningen av Birgits kommande långfilm, Pojkarna på Storholmen. Med anledning av detta får hon ytterligare ett omslag i Filmjournalen, i nr 41, 1932  [se nedan] och dessförinnan en hyfsat utförlig presentation i nr 30, 1932 straxt innan inspelningarna kör igång (bl.a. ute på Möja).

Den färdiga filmen får slutligen premiär den 31 oktober, även denna gång på Skandia. Om hon var nervös inför mottagandet behövde hon inte oroa sig, signaturen Eveo recenserar dagen därpå i Svenska Dagbladet:

Framför allt är denna film mycket bra spelad och ovanligt bra fotograferad (herr Einar Åkesson). Margit Manstad med sitt goda, skickliga spel, Birgit Tengroth som den svenska filmens kanske raraste lilla ingenue. Bengt Djurberg med sin trygga äkta manlighet och Sture Lagerwall med en av sina strålande riktigt gjorda trubbiga pojktyper.

Goda vitsord även denna gång, och ett stabilt gäng har hon omkring sig. Både backfisch och ingenue alltså, på bara ett år, men fortfarande med etiketten den 'lilla'.

Efter sommaren rullar inspelningen av Birgits nästa långfilm igång. Under rubriken 'Nytt från Råsunda' rapporteras den 23 oktober att lustspelet Bomans pojke påbörjats. Men den historien bör nog sorteras in under 1933.

Som avslutning en sista notering från 1932: under rubriken 'Film och väderlek' kåserar signaturen Filmqvist i Svenskan den 27 november om vädrets betydelse för olika stämningar i filmer, oftast i banalt förväntade former, men han minns en scen från Hans livs match, när året just hade börjat:

Men ännu hellre minns man en färd i droskbil, som Birgit Tengroth och Björn Berglund företogo genom ett regnigt Stockholm då scenen hade en varm och intim ton. Och när det var vackert väder i den filmen, lyste verkligen solen och tvang människorna att le. Atmosfären gav då filmen charm, Ett föredömligt exempel.

Ett bra avslut på 1932, minsann. Väl värt ett omslagsleende.

Atlantäventyret - no, sir!

Den glade cineasten kanske kikade lite extra på filmaffischen som prydde förra inlägget, och fastnade förmodligen rätt omgående vid kvinnan i röd klänning längst fram med nästan faraonskt egyptiska drag. Även Edvin Adolphson hade uppenbarligen fastnat där. Så styrman han är och kanske borde vara uppe på bryggan istället.

Sommartider kräver sommarnöje, och det är i detta sammanhang Manstad skrider in i fartygssalongen. Jag kan inte låta bli att visa den rödklädda en face, en porträttstudie från filmarbetet, samtidens förmodligen stiligaste skådespelerska: Margit Manstad. Som kunde bära upp farliga roller så att alla skrupler omgående hivas ut över ångfartyget Kungsholms reling! Ladies and gentlemen: Rita Grey, kvinna med tunga kriminella böjelser. Nu handlar det om list och rackarspel, det vi alla längtar efter. Nog är det tur att lille Tusse Telmi, operettstjärna i Tengroths gestalt genomskådar det hela!

Birgit, 17: för ung för att gå i skola

Låt oss än en gång kliva bakåt genom decennierna, till en värld som inte längre är men som likväl en gång var avstampet till det som komma skulle. 1932, när man ännu kanske inte anade kraften i det högtryck som lurade bortom horisonten har unga Birgit Tengroth just avslutat sin andra huvudroll inom filmen, skärgårdsdramat Pojkarna på Storholmen och i Filmjournalen nr 41, 1932 ägnas ett par sidors bildreportage den nya stjärnan med den för mig obegripliga rubriken "Birgit Tengroth är för ung för att gå i SKOLA". Reportern med pseudonymen Remo sätter sig tillrätta med penna och notesblock och låter unga fröken berätta vad hon vill.

I alla fall är det journalistiska greppet så, 17-åriga Birgit ges intrycket av att haft en enorm svada och i ett par spalter verkar hon bara bluddrat på med en ungflickaktig entusiasm där nedtecknaren får stoppa in ett och annat skiljetecken för läsbarhetens skull.

"Asch, jag är så ointressant så det kan ni inte tänka er", inleder hon och klipper med ögonlocken, knycker på nacken och berättar sedan frejdigt självupptaget om sin utbildning, sina roller och om att vara en trofé i kamratkretsen. Hon är rätt frank och kan klädsamt glida in i ironier om sin egen begränsning: "Skolan, Operan och filmen - det var ju mycket på en gång för en så ung flicka som jag!" Så fick hon också pröva två gånger för rollen i Hans livs match innan regissör Branner var nöjd, men vad skulle han göra när han nu chansat och telegraferat hem henne från ferien nere på tyska Rügen.

Genom sitt lyckliga öde befriad från barnaårens skolplikt kostar hon på sig ett inlägg i dagens skoldebatt: "Att gå i skolan är väl för rysligt. Ja, nog var lärarinnorna och kamraterna väldigt snälla och rara, men tänka sig att ränna upp varje morgon vid sju-, åttadraget. Det är ju helt enkelt upprörande barnplågeri. Jag för min del tycker att ungarna både kan och behöver sova till framemot nio, tio."

Men i övrigt är det berättelsen om det senaste filmäventyret som dominerar, hon minsann lite hänförd av att fått komma så nära stjärnor som Fridolf Rhudin, Margit Manstad, Sigurd Wallén och Sture Lagerwall! "Sture Lagerwall är väl hygglig, tycker ni inte det!". Och en dansk prins seglade in och räddade Manstad från att drunkna. Förutom bad och lek med lokala småungar så var filminspelningen rätt arbetssam. Hon fick läras ett och annat: som att rensa strömming. Tretton (13) kilo innan filmcrewet var nöjt med handlaget. Påstår hon.

Och vad nu, då? Birgit har fått upp ögonen för sin motspelare Björn Berglund från förra filmen och påstår sig vilja spela in en hel räcka filmer med honom, som ett Sveriges svar på Janet Gaynor och Charles Farrell - ett av dåtidens mest exponerade filmpar, med en romans som utvecklades till ett famlande efter varandra medan de hela tiden gav efter för andra, samtidigt som de kommersiellt var sammantvinnade som ett par.

Men reportaget är rätt frejdigt, charmigt och förhoppningsfullt. Ett avstamp med den första vägsträckan inom synhåll, med betyg och rekommendationsbrev i väskan. Spelet kan börja.

Kollegor på vift: Margit Manstad

I början av sin filmkarriär, då allting svepte igång under 1930-talets första hälft, spelade Birgit in tre filmer med den dåtida stjärnan Margit Manstad som motspelerska, vi har tidigare i denna labyrint stött på henne i Atlantäventyret (1934), dessförinnan möttes de båda damerna i Pojkarna på Storholmen (1932) och Vad veta väl männen (1933).

Det borde varit en intensiv tid, trots detta lämnar dessa möten nästan inga spår i Manstads självbiografi Och vinden viskade så förtroligt (Läsförlaget, 1987) - en för övrigt rätt märklig bok, rapsodisk textmässigt (ungefär som detta projekt), nästan i telegramform, stort och smått huller om buller men med ett överdåd av fotografier.

Denna Manstad var en synnerligen stilig aktris, om man uttrycker sig försiktigt; med en strålglans av klassisk (ur-)kvinnlighet som än i denna dag skiner ut från varje fotografi och filmscen. Svenska konstnärer (1943) påpekar också att hon är "högst parant" på scenen och mest till sin fördel i eleganta, frivola roller, där hennes förtrollande humör, smak och behag kommer till sin rätt. Hennes genombrott på kontinenten (läs Tyska riket) kom genom den Ufa-producerade Parisiskor (1928) i regi av Gustaf Molander. Bengt Forslund njuter i boken Molander, Molander, Molander (Carlssons, 2003) av anblicken: "Margit Manstad excellerar i allt tänkbart från sidenunderkläder till fantasifulla teaterkreationer" och Leif Furhammar klassar henne i sin Filmen i Sverige (Wiken, 1991) som 1920-talets "syndigaste skönhet och framgångsrikaste femme fatale."

"Ja, vad allt fick man inte vara med om", som Manstad skriver med anledning av intrigen i Atlantäventyret.

Och det var kanske så det var, en närvaro, en kittling, en längtan i nuet, i iris - eftersom hennes namn numer verkar helt ha glidit in i skuggan. Se denna notis mest som en anledning att få lägga ut några bilder, varianter av begreppet skönhet.

Under andra halvan av 1940-talet lämnade Manstad scenens värld för gott och gjorde det som alla vettiga människor borde göra: packade sina väskor och bosatte sig nere på Rivieran.

[Foton, tre varianter av en Margit: överst från Oscarsteaterns uppsättning av en pjäs kallad Pricken 1939, i mitten tittar vår huckleförsedda hjältinna beundrande på den mer erfarna Margit i Pojkarna på Storholmen och sedan som tjusig chansonette i La beau trompette ur revyn Flaggan i topp på Södra Teatern 1941. För, berättar den samtida vittnesbörden: sjunga kunde hon minsann också!]

Atlantäventyret (1933)

SVT visade rätt nyligen en av Tengroths tidiga filmer: Atlantäventyret, produktion och regi av Lorens Marmstedt i samarbete med Edvin Adolphson. Handlingen utspelar sig under en kryssning mellan Göteborg och New York med Svenska Amerikalinjens paradskepp Kungsholm och tittaren får uppleva miljöer alltifrån maskinrummet upp till kaptenshytten och förstaklassbaren. Tengroth spelar ung dam utklädd till pojke, och ser inte en dag äldre ut än femton. Manuset är lite tjofaderittan hejsan svejsan med en tunn diamantjakt, flåsigt överspel i de flesta biroller och Tengroth brer på med en stockholmsaccent som vore hon lillasyster till Åke Söderblom som, faktiskt, också skrivit texten till Jules Sylvains filmmelodi "Yes, sir - no, sir" som på uppsluppet manér framförs i duett av en yster Birgit och Valdemar Dalquist. Inte alls dåligt med shakerkoreografi och allt.

Sången ska dock inte sammanblandas med Zarah Leanders tyska örhänge från det bistra sena trettiotalet "Yes Sir" av Ralf Benatzky och som så lysande framförs av vår tids Leander: Nina Hagen på två mästerliga album: "Return of the mother" (2000) och "Irgendwo auf der Welt (2006). Men nu är vi långt från Birgit.

Från början fripassagerare men senare utsedd till uppassare till förste styrman gestaltad av Adolphson själv, blir hon ohjäpligt förälskad i honom när hon tilldelas några stränga örfilar (!). Styrman anar ingenting, är allmänt bossig men blir med tiden märkligt dragen till den unge pojken och först när han efter ett avslutande handgemäng kvicknar till på golvet och finner Tengroth över sig med uppsliten kavaj och blus ser han sammanhangen (tydligt) och kärleken kan spira mer straight och okomplicerat.

En roll som Adolphson inom kort skulle göra till sin, även utanför ateljéerna.

Tengroths spel är kanske något yvigt, men bär för det mesta i alla fall med 30-talsglasögon på. Adolphson är rak i ryggen och filmens onda femme fatale i Margit Manstads gestalt sveper omkring antingen i aftonklänning eller pälsbrämad ozelotkappa. Och är kanske den kvinna som styrman trodde sig vilja ha - tills den där unge grabben klev in över tröskeln...

[Foto: förförisk ut i fingerspetsarna: Margit Manstad, ur Filmjournalen 2/1937.]