Birgit, 17: för ung för att gå i skola

Låt oss än en gång kliva bakåt genom decennierna, till en värld som inte längre är men som likväl en gång var avstampet till det som komma skulle. 1932, när man ännu kanske inte anade kraften i det högtryck som lurade bortom horisonten har unga Birgit Tengroth just avslutat sin andra huvudroll inom filmen, skärgårdsdramat Pojkarna på Storholmen och i Filmjournalen nr 41, 1932 ägnas ett par sidors bildreportage den nya stjärnan med den för mig obegripliga rubriken "Birgit Tengroth är för ung för att gå i SKOLA". Reportern med pseudonymen Remo sätter sig tillrätta med penna och notesblock och låter unga fröken berätta vad hon vill.

I alla fall är det journalistiska greppet så, 17-åriga Birgit ges intrycket av att haft en enorm svada och i ett par spalter verkar hon bara bluddrat på med en ungflickaktig entusiasm där nedtecknaren får stoppa in ett och annat skiljetecken för läsbarhetens skull.

"Asch, jag är så ointressant så det kan ni inte tänka er", inleder hon och klipper med ögonlocken, knycker på nacken och berättar sedan frejdigt självupptaget om sin utbildning, sina roller och om att vara en trofé i kamratkretsen. Hon är rätt frank och kan klädsamt glida in i ironier om sin egen begränsning: "Skolan, Operan och filmen - det var ju mycket på en gång för en så ung flicka som jag!" Så fick hon också pröva två gånger för rollen i Hans livs match innan regissör Branner var nöjd, men vad skulle han göra när han nu chansat och telegraferat hem henne från ferien nere på tyska Rügen.

Genom sitt lyckliga öde befriad från barnaårens skolplikt kostar hon på sig ett inlägg i dagens skoldebatt: "Att gå i skolan är väl för rysligt. Ja, nog var lärarinnorna och kamraterna väldigt snälla och rara, men tänka sig att ränna upp varje morgon vid sju-, åttadraget. Det är ju helt enkelt upprörande barnplågeri. Jag för min del tycker att ungarna både kan och behöver sova till framemot nio, tio."

Men i övrigt är det berättelsen om det senaste filmäventyret som dominerar, hon minsann lite hänförd av att fått komma så nära stjärnor som Fridolf Rhudin, Margit Manstad, Sigurd Wallén och Sture Lagerwall! "Sture Lagerwall är väl hygglig, tycker ni inte det!". Och en dansk prins seglade in och räddade Manstad från att drunkna. Förutom bad och lek med lokala småungar så var filminspelningen rätt arbetssam. Hon fick läras ett och annat: som att rensa strömming. Tretton (13) kilo innan filmcrewet var nöjt med handlaget. Påstår hon.

Och vad nu, då? Birgit har fått upp ögonen för sin motspelare Björn Berglund från förra filmen och påstår sig vilja spela in en hel räcka filmer med honom, som ett Sveriges svar på Janet Gaynor och Charles Farrell - ett av dåtidens mest exponerade filmpar, med en romans som utvecklades till ett famlande efter varandra medan de hela tiden gav efter för andra, samtidigt som de kommersiellt var sammantvinnade som ett par.

Men reportaget är rätt frejdigt, charmigt och förhoppningsfullt. Ett avstamp med den första vägsträckan inom synhåll, med betyg och rekommendationsbrev i väskan. Spelet kan börja.