Giftasvuxna döttrar [1933]

Naturligtvis har de tre systrarna, alltså de giftasvuxna döttrarna som fått namnge Sigurd Walléns film från 1933, Gösta Ekmans idolporträtt i glas och ram på byrån i sitt gemensamma sovrum. Kameran sveper förbi fotografiet redan i inledningsscenen. Och därmed är tonen satt, det här är tre flickor närvarande i sin samtid och med öga för det stjärnbeströdda. Vare sig det nu är verklighet eller blott en dröm.

 De tre unga damerna bor med sin mamma postvaktsfrun en halvtrappa ner i port nummer 36 på en namnlös Östermalmsgata. Men drömmarna ligger långt högre än fyra trappsteg i motsatt riktning uppåt, här duger inga hantverkare eller anställda. Ska flickorna i hamn ska det vara med våning, firma och garanterat stadig inkomst.

Vill man läsa texten med positiva ögon kan man här se en socialt drama där en ensamstående mamma kämpar för och drömmer om att skapa en hyfsad trygg och värdig framtid för sina älskade barn, hon strävar och skyr inga medel - om hon så behöver förnedra sig själv - för att kratta gången och ordna allt till det bästa. Det är rätt rörande om det inte stundtals skorrade rätt falskt: mamman är ohjälpligt fångad i minnen från sin ungflickstid då hon hade egna drömmar som hon nu, sedan dessa havererat, aktivt och under ett evigt flaxande och fixande lägger över på sina egna barn.

Här funnes knappt ett moln på förväntningarnas himmel om det nu inte vore för systern Lotta, d.v.s. Tengroth, som förutom att ha oturen att finna sig rätt alldaglig, utan stora drömmar och med ganska grå förväntningar också hunnit bli förälskad i en privatchaufför i uniform och knähöga snörstövlar och dessutom redan hunnit göra sig med barn med densamme.

Så här har vi ett tidens kvinnodrama med fyra personer inblandade, fem om vi räknar portvaktskärringen i 38:an som gör allt för att göra livet surt för de övriga. Mamman spelas av Karin Swanström, Birgits chef ute på Råsunda filmstad som vällustigt porträtteras i minnesboken Jag vill ha tillbaka mitt liv, lite runt och gammalteatraliskt revyartat. De båda systrarna görs av Karin Ekelund och Maritta Marke, den första ser mest rätt förskrämd ut och trots Dramatenutbildning gravt genomskinlig i sitt spel (10 år senare tog hon igen det med råge och visade t.o.m. brösten i en Hasse Ekmanfilm). Marke försöker spela välmålat vällustig men hamnar mest i det rent vulgära, dessvärre. Trots snygga underkjolar och silkesstrumpor.

Återstår Birgit som kan tyckas hamna i skuggan av medsystrarnas mer offensiva spel. Trots en nedtonad approach och färgskala i sin framtoning gör hon rollen med bravur: hennes ansikte lever, replikerna glider fram utan ensidiga utropstecken på slutet. Ögonen rättar sig efter det som sägs, hon hoppar jämfota när hon blir glad, hon för sig helt i samklang med scenstämningen. Så ung och redan så bra.

Trots detta så blir som det blir: manssidan dominerar. Efter strålkastarna släckts ner samlas Sture Lagerwall, regissören Sigurd Wallén och Einar Axelsson i studions herrum med sina cigarrer och stora whiskeygroggen och summerar dagens tagningar: de som de redan vet sig ha gjort så självklart bra. Sture som bara glider in i scenerna, underklassigt självklart självsäker i allt som inte handlar om att tillvaron konfronteras med den sociala hierarkin, då han går loss på ett lite ogenomtänkt sätt: spottar och fräser, svär och frustar. Men det går över förståss. Dessförinnan har han på sitt eget bröllop hunnit sjunga serenaden På livets krokiga landsväg (han är ju chaufför; text av Åke Söderblom) så trovärdigt det kan bli med en dubbad röst på ljudbandet. Men naturligtvis alldeles charmerande!

Och så regissören Sigurd Wallén själv som en rätt dryg direktör på modestudion Maison Landé där systern Marke blir avdelningsföreståndare med som främsta merit sina fräscha kurvor och sitt mottagliga sinne. En studio där mannekängerna går runt i utdraget åskådliga scener i bara underkläderna i väntan på att någon ska komma in för att be dem visa en klänning för någon kund. Scener, som om man nu inte själv vore så förtjust i dem, skulle kunna ge skäl att ge Wallén ett postfestum-epitet av gubbsjuka. Men Wallén spelar vällustigt och fryntligt på. Han tycker ju helt enkelt om sina flickor. Senare generationer kan tänka Åke Fridell när han var som bäst och utlevande i sina sena roller. Så spelar Wallén slaskigt sliskigt underbart!

Så blir han också den enda av huvudpersonerna som inte innefattas i det lyckliga slutet, fyra trappsteg under den där Östermalmsgatan, när alla möts på nytt, som i en slutscen i en gammaldags deckare. Där försonas de alla efter uppkomna misshälligheter och låter de sociala klyftorna utjämnas med ett vift av ett trollspö. Berg sjunken, djup stån upp. Och alla hittar plötsligt sin lycka, skål alla vänner, och Birgits Lotta är gravid, trygg och ler som bara en talangfylld 17-åring kan göra när det man kan ana är en karriär just satt fart...

Slutnotering: under första halvan av filmen bryts handlingen av flera musiknummer, signerade av - vem annars? - Jules Sylvain. Huvudrollerna sjunger sig igenom flera nummer: Maritta, Karin den gamla, Karin den unga, Sigurd, Sture som redan nämnts fast det egentligen är John Wilhelm Hagberg (fast vilken mim, Sture!), Einar Axelsson och så för den riktigt tålmodige: Birgit som sveper med i tonerna tillsammans med sina systrar i filmens slutminut, närmast kameran tittar hon rakt in i bild och bara...sjunger!

Post scriptum: Filmen visades idag på Cinemateket i Stockholm, på bästa eftermiddagstid. Inte många var förståss där, förutom ett antal vetgiriga filmstudenter, äldre filmentusiaster av solokaraktär och en sångerska specialiserad på tidens kupletter. Och det är förståss helt underbart precis som det är!

Atlantäventyret - yes, sir!

Ett ord, en nick, en kyss, en vänlig blick, ett leende,
när man är kär - ja, det är det som lär oss vårt beteende.
Ty jämt och ömt vi alla har oss drömt en vän att hålla av
och tvenne i förening, det är livets mening, och vart hjärtas krav!

Även Du har nog en kärlek att förklara... Oh, yes sir!
Tror Du att hon lika ömt skall den besvara... Oh, no sir!

Jag har drömt och jag har längtat,
jag glömt sorger och besvär,
jag har hoppats, trott och trängtat,
som man gör när man är kär...

Är du säker på att hon ej håller av dej... Oh, yes sir!
Låg det inget i de blickar, som hon gav dej... Oh, no sir!

Men kärleksglöden tänts i lågor,
hjärtats alla tysta frågor
vaknar och ger dej
tro på din tur ändå!

Ty i livet kärleken är största gåvan... Oh, yes sir!
Och den skänker oss en salighet från ovan -
ja, om hon vill ha mej kär!

Se där - texten till Yes, sir - no, sir! Lyrik med lite patina, kanske. Skriven av gamle bekantingen Åke Söderblom 1933 till musik av Jules Sylvain. Och som vi vet sedan tidigare framförd av Birgit och Valdemar Dalquist under bararbete i filmen Atlantäventyret. Tyvärr verkar det som att sången aldrig spelats in på skiva - trots att den levereras helt övertygande och med fart och fläkt av artisterna! Filmen producerades under 1933 och skulle bekräfta bilden av Tengroth som stigande stjärna. Minst sagt. Får man väl säga.

Men nu är det tidigt 1934.

I mellanrummet mellan inspelning och premiär har den unga skådespelerskan stuckit iväg till fjärran metropoler: London (debut) och Paris (återbesök). Hon har ju jobbat mycket under året, och har förmodligen en del pengar i handväskan. När flygplanet dunsar ner på Bromma flygfält och ledigheten så att säga är över står Svensk Filmindustris reporter beredd att fånga in unga fröken Tengroth redan när hon stiger ur flygmaskinen. Den hastiga intervjun presenteras sedan i det välmatade filmprogram som finns tillgängligt när filmen sedan får sin premiär i början av februari.

Röd om kinderna, hon har ju ännu resan i kroppen, redovisar unga fröken sina upplevelser: varuhusen och de nya modeintrycken, engelsmännen är stiligare än fransmännen minsann och det nya i hattväg är att hatten skall skjutas upp i pannan, inte dölja ena ögat som Birgit trodde när hon for iväg. "Precis som vi hade 1929." Men uj vad fula mannekänger man har i London! Och dansbarnet Birgit har också noterat att på dansgolvet är tangon favoriten.

Men allt är inte bara nöje, även om hon betonar att arbetet är det stora nöjet. Hon har sett film och sprungit på teatern: "En filmstjärna måste alltid utvecklas, lära, lära och lära för att kunna ge något nytt, utveckla sin typ, jag antar Ni förstår vad jag menar. Men just det att se så mycket nytt, studera på främmande ort, det är vila för mig!"

Tengroth på tiljan 12b: "Vad är meningen med en man?"

Bläddrar man i den tryckta utgåvan av pjäsen Melodien som kom bort, som gavs ut på Bonniers förlag redan 1936 kan man lätt identifiera de sånginslag som rollpersonen Edith framför vid den svenska premiären - om än något svagt och svajigt om vi får tro en av recencenterna.

Det är alltså på Vasan: vi är nu i slutet av första akten, Tengroths rollfigur klädd i randig kreation har just uttryckt sitt missnöje med det äktenskapliga utbytet: en gardin dras undan och publiken ser en hop med kvinnor, liksom på marsch, en massa fru Larssons med levande ansikten i gluggar över de målade figurerna. De frustrerade kvinnornas kör! Och nog är det väl Gudrun Brost som kikar bistert fram som nummer fyra från vänster? Birgit vevar med armen, Hilding Rosenberg slår an orkestern och musiken ljuder ut över bänkraderna.

Er åsikt har vi hört om kvinnan;
ni män, vi känner er refräng:
det där att kvinnans plats är hemmet
vid en vagga, i en säng.
Men varför hör man aldrig talas
om mannens plikter och funktion?
Nu tycker jag det är på tiden
att vi tar och granskar hans person.
Vad är meningen med en man?
Det är det ingen som törs svara på.
Det är ett av de ämnen som inte går an
men jag tar opp det ändå.

Min man är slukad av kontoret
och tid att leva har han ej.
Ack ja, vem är det han är gift med;
är det chefen eller mig?
Han kommer tröttkörd hem om kvällen
och går och hänger som en säck,
om natten är han som en trästock
och på morron är han plötsligt väck.
Är detta meningen med en karl?
Jag hade väntat lite mer av min.
Låt kontoret ta hand om förståndet han har,
men jag vill ha energin.

Att mannen är en man helt enkelt
det händer faktiskt aldrig mer,
för nu är mannen bara portvakt
för professor och kamrer.
Han säljer tyg och bruna bönor,
han sitter anställd på kontor,
han kommer in i statens utskott
och han står på Stadion och glor.
Är detta meningen med en man?
Är det till såna jobb som han har satts?
Nej tack, han ska sköta så gott han kan
sin naturliga plats.

Om man bortser från enstaka tidsmarkörer får man säga att texten från 1930-talets mitt, här i svensk version av Alf Henrikson, fortfarande kan tyckas märkligt aktuell. Hur själva truddelutten av Sven Möller Kristiansen en gång egentligen lät är det väl numer knappast någon som minns. Melodien som försvann, som sagt.

Tengroth på tiljan 12: Melodien som kom bort

Våren 1936 var det åter dags för Birgit att stiga ut på Vasans scengolv. Teatern hade haft en rätt svajig period i mellanperioden mellan Ekmans direktörsskap som konkade våren '35 och den långa epok som snart skulle börja under Martha Lundholms ledning ett år senare. Regissören Per Lindberg fanns kvar i huset, nu satte han upp en ny dansk pjäs: Melodien som kom bort eller Komedien om Larsson, skriven av Kjeld Abell.

Stycket ifråga hade redan gjort succé i grannländerna: såväl i Oslo som på den lille Riddersalen i Köpenhamn där det (alldeles nyss) sett världens ljus. Och nu tar Vasan upp det, och en framgång är nog vad den teatern behöver spekulerar pressen. Och nog kan det gå bra, pjäsen "är själv släkt med den vaknande, uppfriskande, ostyriga våren" konstaterade Göteborgs-Posten som var på besök. Sköna Maj månad ska nog inte hindra folk från att komma till salongen, konstaterar tidningen.

I pjäsens centrum står det unga paret Larsson, han bestaltad av Åke Ohberg, hon av Birgit. De gifter sig men någonstans finns något som gnager: herr Larsson har nämligen tidigare, när han ännu var ogift och längtade efter sin fästmö och det kommande äktenskapet, hört från gatan en melodi som var så kvillrande grann att självaste solen dansade efter den! Men chefen ryade och tonerna försvann, och allt gick sin gilla gång och fröken blev fru och allting lite tristare och gråare efter hand och Larsson sökte alltmer efter den där försvunna melodien - både här och där! Tänka sig.

Denna till synes lätta komedi bar även ett mörkare stråk, den var även en satir över den borgerliga livsstilen, dess krav och anspråk, den personliga frigörelsen och, slutligen, kärlekens triumf. I form av den återfunna melodien, den som tidigare kommit bort.

Premiären gick den 15 maj och reaktionerna var positiva, om man får tro klippen från den tiden: Lindbergs scenerier fick beröm, alla infall gjorde timmarna på teatern till en upplevelse, vilket också får skådespelarna att prestera med beröm godkänt. Också huvudrollerna bär fint. Branschtidningen Scenen skriver "för att karaktärisera ett stycke vardag finns näppeligen [inte] maken i landet" än just maken Ohberg och Birgit är minsann en tillgång också på scenen. Även om Edvard Alkman i G-P tycker lite synd om "söta frun", alltså Tengroth, som hade lite svårt med sången.

Pjäsen - som ju kanske titeln antyder - rymde nämligen en hel del musik. Visor och instrumentalmusik framfördes genomgående och kapellmästare på Vasan under säsongen var ingen mindre än den store Hilding Rosenberg!

Inte bara de mer kända namnen lovordades, även en nykomling uppmärksammades: Greta Ericson i rollen som ung kontorsflicka på herr Larssons arbetsplats. Det ena gav sedan det andra och redan under sommaren '36 gör hon sin filmdebut i Familjens hemlighet, featuring Birgit Tengroth.

Uppsättningen hade alltså alla förutsättningar att bli en långkörare, och verkar ha blivit en publikframgång, men redan på förhösten är den borta och ett nytt stycke, "Skola skolan", går upp. Inget vidare, konstaterar Vecko-Journalen och Melodien repriseras igen i februari 1937. Men då hade Birgit hastat vidare, för att ersättas av en Birgit, Birgit Rosengren.

Att pjäsen blev framgångsrik kan anas av att Bonniers även gav ut manuset som bok 1936, illustrerad med fotografier från föreställningen - intressant nog varvades bilder mellan den tidigare versionen med paret Tengroth/Ohberg och den senare med Rosengren och Nils Ohlin som hennes make.

Som kuriosa kan också berättas att några år senare, 1940, satte ett ungt regissörsämne, Ingmar Bergman upp pjäsen under ett par höstdagar på Mäster Olofs-gården i Gamla Stan, Stockholm. Vilka i övrigt som var med och gjorde vad är i skrivande stund okänt.

[Bilden: författaren Kjeld Abell.]

Birgit Tengroth: kuplettsångerska?

Efter att ha hört Birgit Tengroth sjunga duett tillsammans med Valdemar Dalquist i Atlantäventyret 1934 kan nog vem som helst förstå att hjärtat slog dubbelslag när vidstående skivkonvolut dök upp! Trots att tidigare efterforskningar tydde på att Birgit aldrig gjort några skivinspelningar, något som annars inte var ovanligt för skådespelare den tiden. Men vem kan inte gå vilse i mellankrigstidens diskografier och musikutgivning? Tyvärr, mycket riktigt, detta är en bluff, eller snarare en fint.

Tittar man närmare visar det sig att under 1932-1933 gavs en serie märkliga skivor ut under samlingsnamnet Veckans skiva. Skivmärket hette Durium (alternativt Durium Super) och var en märklig skapelse, en rund pappskiva plastades in och i denna beläggning präglades ljusspåret! Skivorna gavs ut i en numrerad serie och på omslagen klämde man dit foton på tidens kända personer. Och vid nummer 56 (1933) var det Birgits tur. De två sångerna var valsen Bara det blir vår respektive Vårens första svärmeri, en foxtrot, och sjöngs av signaturen John Berg vilket verkar varit en pseudonym för Ragnar Viberg, till Duriumorkesterns ackompanjemang.

Hur som helst, Birgit poserar charmant i stickad kofta. Om detta mode hade en symbol för samtiden har jag inte tagit mig tid att utröna, men att hon var fäst vid denna typ av plagg har vi tidigare dokumenterat.

Kan doktorn komma? (1942) revisited

Åh, sommareftermiddag och äntligen en Tengrothfilm på TV! Kan doktorn komma? från 1942, en ödesmättad melodram från övre Norrlands inland. Ambulansflygaren letar på stora väggkartan och finner sitt mål alldeles innanför norska gränsen. Filmen är en vacker (och då talar jag inte bara om naturscenerierna och Lars-Erik Larssons kraftfulla och medryckande musik som översköljer betraktaren redan före filmtexterna) och trovärdig skildring av den lilla människans vilja till kärlek och överlevnad i ett kargt och nästan väglöst, kanske gudsförgätet land.

Doktorn, spelad av Olof Widgren, är någon form av distriktsläkare vars ansvarsområde sträcker sig upp över trädgränsen och bort till de yttersta lappkåtorna. I denna värld tar han sig fram med bil längs oändliga grusvägar och vandrar sedan sista biten, ett par mil eller så - med hatten på skallen, pipan i hand och strumpehållarna fastspända på vadorna under gummistövlarna - över utbredda hedar och gränslösa fjällsluttningar. Här ute i nowhere finns enstaka pörten och gårdar där människor harvar och hukar under bördorna, här hjälper man varandra mot centralmaktens påfund och illvilja, här hoppas man fortfarande på överlevnad och kärlek.

Tengroth spelar Anna i Kraja, en ung dam som föräldralös får slita på hemmanet och driva upp sina tre småsyskon. Från att ha varit en rätt oskyldig, flirtig och småglad flicka utvecklas hon, i Birgits tolkning, till en vass och beslutsam kvinna som värjer sig mot alla, i synnerhet de män som kommer för nära. Här finns ögonblick då man tydligt ser den tvärhet och vrånghet som Tengroth uppenbarligen hade i sig själv.

Filmen är inte bara fint filmad, med ett sug i dramatik och dialog och med värdiga, lågmälda porträtt av alla människor som passerar revy, skådespeleriet är långt ute i birollerna av högsta klass. Två unga vildmarksgossar slåss handgripligen om den sköna, men de kämpar sedan tillsammans för hennes skull och skulle båda förlorat henne om inte det där ambulansflyget kunnat landa på sina flottörer just där forsen strömmade något lugnare.

Rolf Husberg som stod för regin skulle snart återvända till miljön, fast med ännu värre elände, i Barnen från Frostmofjället (1945). Dessförinnan, redan 1943, släpade han med sig Birgit till fjällvidderna på nytt vid filmatiseringen av Hasse Ekmans manus På liv och död. Och Birgit och Olof Widgren skulle mötas vid en annan fors några år senare i Ödemarksprästen (1946). Den duktige Widgren beskrivs f.ö. i Svenska konstnärer som "en typisk intellektuell skådespelare, som skapar sina gestalter på grundval av en psykologiskt genomträngande och djupgåpende analys. Kännetecknande för hans konst är den nästan fanatiska intensitet, varmed han upplever sina roller."

Det kan nämnas att liksom i Atlantäventyret sjunger Tengroth i filmen! Denna gång psalmen Se, Jesus är ett tröstrikt namn.

Atlantäventyret (1933)

SVT visade rätt nyligen en av Tengroths tidiga filmer: Atlantäventyret, produktion och regi av Lorens Marmstedt i samarbete med Edvin Adolphson. Handlingen utspelar sig under en kryssning mellan Göteborg och New York med Svenska Amerikalinjens paradskepp Kungsholm och tittaren får uppleva miljöer alltifrån maskinrummet upp till kaptenshytten och förstaklassbaren. Tengroth spelar ung dam utklädd till pojke, och ser inte en dag äldre ut än femton. Manuset är lite tjofaderittan hejsan svejsan med en tunn diamantjakt, flåsigt överspel i de flesta biroller och Tengroth brer på med en stockholmsaccent som vore hon lillasyster till Åke Söderblom som, faktiskt, också skrivit texten till Jules Sylvains filmmelodi "Yes, sir - no, sir" som på uppsluppet manér framförs i duett av en yster Birgit och Valdemar Dalquist. Inte alls dåligt med shakerkoreografi och allt.

Sången ska dock inte sammanblandas med Zarah Leanders tyska örhänge från det bistra sena trettiotalet "Yes Sir" av Ralf Benatzky och som så lysande framförs av vår tids Leander: Nina Hagen på två mästerliga album: "Return of the mother" (2000) och "Irgendwo auf der Welt (2006). Men nu är vi långt från Birgit.

Från början fripassagerare men senare utsedd till uppassare till förste styrman gestaltad av Adolphson själv, blir hon ohjäpligt förälskad i honom när hon tilldelas några stränga örfilar (!). Styrman anar ingenting, är allmänt bossig men blir med tiden märkligt dragen till den unge pojken och först när han efter ett avslutande handgemäng kvicknar till på golvet och finner Tengroth över sig med uppsliten kavaj och blus ser han sammanhangen (tydligt) och kärleken kan spira mer straight och okomplicerat.

En roll som Adolphson inom kort skulle göra till sin, även utanför ateljéerna.

Tengroths spel är kanske något yvigt, men bär för det mesta i alla fall med 30-talsglasögon på. Adolphson är rak i ryggen och filmens onda femme fatale i Margit Manstads gestalt sveper omkring antingen i aftonklänning eller pälsbrämad ozelotkappa. Och är kanske den kvinna som styrman trodde sig vilja ha - tills den där unge grabben klev in över tröskeln...

[Foto: förförisk ut i fingerspetsarna: Margit Manstad, ur Filmjournalen 2/1937.]