Boenden 6: Styrmansgatan

Tills dess att man tar sig samman och söker upp stadens arkiv och eventuella mantalsregister får undertecknad axla rollen av privatspanare och på gammalt sätt lägga pussel.

Under tidigt fyrtiotal verkar Tengroth ha varit bosatt på Styrmansgatan, en gata på Östermalm som sträcker sig nerifrån Strandvägen och avslutas uppe vid Karlaplan. Hit flyttade hon in i egen våning som hon inredde under överinseende av den namnlöse älskare som tidigare nämnts som officer vid Flygstaben och benämnd av Birgit i sin minnesbok som Vinthunden. Här uppe drivs hon också in i en livskris som hon beskriver i boken:

"Ändå...en kväll, jag har gått och lagt mig, när en känsla kommer över mig att jag vill dö. Det är onormalt, säger mig förnuftet, men en kväll som denna är alla minnen bortsopade och förnuft utan minne är ekot av ett eko och knappast det. När självmordsbeslutet är på väg att fattas, fattar förnuftet inte meningen med livet. Ingen hjälp är att påräkna från det hållet, när man är andligt dödssjuk."

Plötsligt anar hon faran, hon kastar en ulster över nattlinnet och rusar ut på gatan, "tar en bil vid taxistationen mitt över och flämtar: 'Hotell Stockholm'...Där bor Karin Petersén tillfälligtvis."

Förmodligen avser hon här Hotell Stockholm Hospits nere på Norrmalmstorg 1, Petersén var i alla fall Gösta Ekmans (d.ä.) barndomsväninna som gjort en karriär inom Sandrews, tidvis som kamrer vid flera teatrar och som satt på en förmåga att skapa förtroende...och förskott. Och i fotändan av hennes hotellsäng fick nu Birgit krypa upp och samla ihop sig själv.

Medan taxin far iväg längs nattysta gator kan privatspanaren i lugn och ro plocka fram Svenska turistföreningens resehandbok "Stockholm och dess omgivningar, fjärde upplagan" från 1923. Till boken hör ett utvikbart kartblad över dåtidens Stockholm och söker man upp Styrmansgatan finner man vid korsningen med Linnégatan utmärkt en "automobilstation" vid Linnégatan 69, d.v.s. vid dagens teaterlokal Elverket. Nu är i och för sig tidsavståndet betydande mellan 1923 och Tengroths panikrusning uppemot 20 år senare och stationen kan mycket väl ha flyttats men låt oss anta att den legat fast. Då bör skådespelerskan ha varit boende på Styrmangatan 45 eller 47 i någon av portarna på var sin sida Linnégatan om hon nu hämtat bilen "mitt över". (På ett liknande kartblad från en efterföljande handbok från 1930 är stationerna borttagna.)
På andra sidan kvarteret löper parallellt med Styrmansgatan också Grevgatan där det kafé låg varifrån Birgits morgonkaffe skickades upp med bud. Något söderut, vid Styrmansgatans korsning med Storgatan ligger det apotek utanför vilket Birgit gjorde sitt sista försök att bryta promenaden mot pastorsexpeditionen dit Ahlgren och hon ämnade sig för att ta ut lysning.

Nu visar turistföreningens karta i och för sig också en bilstation vid Styrmangatans mynning mot Karlaplan men något säger mig att boendets beteckning skulle sett något annorlunda ut om det legat där. Nå, framtida spaningar får ge mer exakta svar.

Även om Tengroth är öppen i sin skildring ovan så visade hon en annan sida utåt. I Elisabeth Reichs artikel i Husmodern 1980 citeras reportage från den tiden: "Reportrar som besökte henne på Styrmansgatan där hon bodde ett antal år på fyrtiotalet, vittnade alla om vilken obändig livsglädje denna Birgit Tengroth tycktes utstråla. Någon skriver att 'hon skrattar mycket och ofta. Tycker det är ens skyldighet att vara glad om man kan'...Och hela tiden ler hon - även om en uppmärksam betraktare kanske upptäcker smärtan längst bak i den strålande blicken. Ty Birgit är fortfarande - trots att hon frigjort sig från beroendet av Edvin Adolphson - innerst inne djupt olycklig."

Inom några år promenerar hon alltså med Ahlgren borta vid Storgatan in i nästa fas av livet och den så kallade olyckan.

Boenden 2: Bergshyddan

Någon gång efter sitt giftermål 1944 flyttade det hotta kändisparet Ahlgren/Tengroth till ett 1800-talshus ute på Djurgården - "enormt vackert", skriver von Platen, och inrett i gustaviansk stil under överinseende av en antikhandlare på Nybrogatan, förmodligen den Karl-Henrik Martin som porträtteras i Livs levande (1952).

Detta hus, en flygelbyggnad, söder om korsningen Djurgårdsbrunnsvägen/Lidovägen, i höjd med Kaknästornet, ligger i närheten av Djurgårdsbrunns Värdshus. Tengroth själv berättar i sin minnesbok, denna underbara berättelse där då och nu, verklighet och dröm, hela tiden glider ihop och isär, hur hon går ner till 69:ans busshållplats för att ledsaga en gäst upp till huset och där möter en gammal älskare, "Vinthunden" kallad, yrkesmilitär "som inte generas av att bära hundhalsband", en figur som också åtminstone delvis är den manlige fähunden i titelnovellen "Törst":

"Han hade suttit och skrivit glödande kärleksbrev på Flygstabens papper, vem skulle inte sätta sin lit till ett hjärta som utgöt sig under under ett sådant brevhuvud? Han hade varit med om att godkänna inredningen i min nya våning på Styrmansgatan, det enda som ännu inte var klart, men utlovat som snarast förestående var hans skilsmässa."

Känna situationen igen?

Några sidor längre fram är hans fysiska misshandel orsaken till en livslång petit mal, "den lilla epilepsin av migräntyp".

I ett reportage i Vecko-Journalen 1945, nr. 35, intervjuas filmstjärnan Birgit Tengroth-Ahlgren i sin nya hemmiljö som här anges vara skådespelaren "Frank Sundströms vackra våning" medan denne själv farit till Hollywood. Villan har utsikt åt Djurgårdsbrunnskanalen och den "höstblommande trädgården har den där odefinierbara djurgårdscharmen".

Och medan vår Birgit poserar i omgivningarna, såväl i modern fritidsdress som aftonklänning, uttalar hon sig även om allt möjligt.
"Och Hollywood? har inte Amerikafebern smittat fru Tengroth?" frågar reportern Katrin.
"Inte alls", svarar vår hjältinna, "Varför ska man resa över så mycket vatten när man trivs bra hemma."
Nå, den respektfullt skeptiske kan tänka: kanske finns i denna ljuva trädgård även sura rönnbär?
"Att resa för att lära, det är en annan sak", fortsätter hon och övergår elegant till att uttala sig om den samtida franska filmen.

Om Frank Sundström återkom från utfärden till Amerika eller om det fanns någon annan orsak vet jag inte - huset verkar ha varit reserverat för personer inom kultursfären - men efter några år återfinns i alla fall paret med ny våning på Östermalm, på Floragatan 7. Och där fortsätter dramat som aldrig förr.

[Nutida foto: Martin Botvidsson. Dåtida: okänd reportagefotograf]