Utflykt till Norra Djurgården 1946

Våren 1946 bor paret Tengroth-Ahlgren ute i Bergshyddan ett stenkast från anrika Djurgårdsbrunn. Där hyr de en våning i en äldre fastighet med anor från 1700-talet, rummen är möblerade med antika ting, möbler och prydnadsföremål. Väggarna klädda med bokhyllor. Vi har varit där tidigare, men en senvinterdag detta år beger sig även Filmjournalens reporter dit ut.

Under rubriken Samtal om livet...och prat om annat med lycklig Birgit beskriver signaturen Tell tillvaron för den kända skådespelerskan, en bit bortom stadens upplysta stråk. Det hyfsat fylliga reportaget publicerades i Filmjournalen nr 15, 1946.

Birgit är vid denna tid engagerad på Vasan i uppsättningen av Morgondagens värld. Hon charmar den unge reportern utstyrd i frisyren från pjäsen och sitter sedan med honom natten igenom under flödande samtal, med "känguruskutt" mellan alla möjliga ämnen, höga som låga, med skarpa och tvära kast. Precis så som det beskrivits på annat håll, från denna tid: den mogna människans stund på jorden, hon som bottnar och tar för sig, och inte låter sig styras av något utanför henne själv. Under en kontinuerlig konsumtion av svart kaffe och cigaretter.

Hon pratar och skrattar och sprudlar och bubblar och kan bli förbannad också. Men är lycklig. Ty bakom sig har hon en rik fond av livsbejakande positiva idéer, och skäller hon på något är det för att hon själv har något bättre att komma med.

Det är ju efteråt svårt att veta hur typisk hon var för sin tid: men hon ter sig som en oväntat öppen och inbjudande person, om än farlig som andra vittnat om med sina raljanta och förrädiskt inbjudande kommentarer:

Hon är impulsiv, snabb i repliken, frän och kvick i diskussionen. ... Hon är förjust att dra ut folk på det hala, att få dem att falla pladask på sina egna ord. Det är inte elakhet eller snobberi, men hon älskar ordduellen, det är hennes sätt att pröva folk.

Under en utomhusvisning av fastigheten visar hon Ahlgrens skrivarlya i en uthuslänga, eller "Ahlqvist" som hon kallar honom på det sätt som von Platen i ett annat sammanhang reagerade på. Redaktören vid sin skrivmaskin lockas ut för fotografering och får som tack en snöboll i nacken.

Och, tänker signaturen Tell, vad skulle denna pulserande kvinna vara om hon inte var skådespelerska? Lärarinna? Säkert populär bland de unga. Journalist? Hon skulle aldrig kunna hålla sig till ämnet for reportaget. Författarinna? Kanske, kanske, men bara kanske.

Med i sällskapet på detta Djurgårdenäventyr var även fotografen Kristoffersson, välkänd i detta sammanhang och "alla skådespelares fotografiska kelgris" som kånkar kamera och bränner blixtrar därute i Bergshyddan, och som bollplank i konversationen hade skådiskollegan Willy Peters hängt på. Nersjunken i en fåtölj blåser han rök mot taket och driver ut i monologer ända in i gryningstimmen.

Den unge reportern, eller "Lillgrabben" som Birgit benämner honom medan hon nyper honom i näsan - och man märker att han smått ryser av välbehag - är inte riktigt så anonym som man förledas tro. Den unge glopen förvandlas genom en basal söksträng till veteranen, ja kanske legenden Thorleif Hellbom, känd i alla fall för undertecknad från Dagens Nyheter. Han har i en egen blogg berättat om denna sin tidiga yrkessignatur, konstruerad på ett sätt som var vanligt den tiden. "Om man inte kunde hitta på nåt mer fantasifullt."

Fantasi hade nog i alla fall Tengroth så det räckte, och blev över.

Boenden 8: Norr Mälarstrand 76

I slutet av 1930-talet bodde Birgit en period på Norr Mälarstrand i Stockholm. Uppgiften finns att hämta på ett par olika håll i den befintliga Tengrothlitteraturen, dels i ett kåseri av Kar de Mumma: herr Zetterström redovisar ett möte med skådespelerskan i Berzelii park där han kastar lystna blickar efter en kvinna som Tengroth identifierar som "min väninna, som jag hyr en lägenhet tillsammans med vid Norr Mälarstrand", d.v.s. Zetterströms blivande andra hustru, journalisten Marianne Ivarsdotter Enhörning. Tidigare än så nämns boendet i en intervju i Filmjournalen, nr 46, 1939 "Min första kyss slapp jag för jag storgrät", som hennes "lilla hemtrevliga våning på Norr Mälarstrand".

Vill man veta mer exakt var hon bodde, kan man slå i telefonkatalogen, Stockholmsdelen, från slutet av 1930-talet. Det framkommer då att Birgit Tengroth var bosatt på Norr Mälarstrand 76! Uppgiften dyker upp 1937 års årgång och dessutom var två systrar Tengroth sammanboende:

"Anna-Lisa o. Birgit Tengroth, frökn. N. Mälarstrand 76". I nästa tillgängliga upplaga, 1940, tronar hon själv i våningen: "Tengroth, Birgit. Fröken. N. Mälarstrand 76. tel. 532509".

Alltså verkar hon snart ha tagit över våningen helt och hållet, tydligen tidvis med någon inneboende väninna, enligt tidens mode. I en krönika i Året Runt nr 5, 1969 bekriver hon hur hon åkte spårvagn från Kungsholmen till Filmstaden och att enstaka gånger när hon for med taxi hem sena och kontantlösa nätter, fick hon som stamkund åka på krita varpå chauffören ringde på nästa dag för att hämta betalningen.

Norr Mälarstrand 76? Tittar man på fotot härovan ser man att det är ju samma hus där det åtminstone för ett par år sedan låg en förtjänstfull libanesisk restaurang, Café Corniche, där speciellt den kvinnliga personalen avsevärt höjde ribban för vad som kan kallas ett gott mottagande! Maten? Minns inte.

Slutligen, kanske är vi redo för en skiss över Birgits egna Stockholmsboenden fram till 1950-talet: från Norr Mälarstrand gick sedan flyttlasset vidare till Styrmansgatan 39 där hon finns från 1941, telefon 615444. 1944 gifte hon sig med Stig Ahlgren som 1945 finns registrerad på Floragatan 7, som vi vet i våningen under Zetterströms. Sedan drog paret Stig Ahlgren, Fil.lic & Birgit Tengroth-Ahlgren, Skådesp:a ut till Bergshyddan, Djurgårdsbrunn, telefon 603610; ville man tala med Ahlgren personligen gällde 603612. 1949 händer något (vilket naturligtvis var skilsmässan) och Birgit får en egen rad: Tengroth, Birgit. Fru. Bergshyddan, Djurgårdsbrunn, 603612. Uppenbarligen orkade därefter ingen bry sig om att justera uppgifterna trots att Birgit t.o.m. lämnat landet för fru Tengroth finns fortfarande ute i Bergshyddan fram til 1953 då hon försvinner ur rullorna och Ahlgren ensam sitter kvar. Vid 1956 är de båda borta, någonstans här blev tydligen hemliga nummer gängse.

Boenden 3b: Bergshyddan revisited

Den av kungl majestät dekorerade Jan Mårtensson har tillsammans med fotografen Ralf Turander just gett ut ett rätt maffigt bokverk om Djurgården, den norra och södra, och olika byggnadsverk man kan hitta i området, Kungliga Djurgården (Wahlström & Widstrand, 2007). I anslutning till Djurgårdsbrunn nämns också Bergshyddan och Mårtensson rabblar upp prominenta hyresgäster: Birgit hamnar nånstans mitt i. Efter Ingrid Bergman (förmodligen till stort förtret) men före Per Olof Sundman. Stig Ahlgren nämns inte alls trots att han uppenbarligen använde sig av huset längre än sin hustru.

Om någon fortfarande skulle tvivla på att fru Tengroth verkligen beträtt egendomens krattade grusgångar visar jag här ett foto där hon villigt poserar på andra våningen, hämtat ur Filmjournalen nr 39, 1945.

Jag kanske är dåligt fototekniskt bevandrad men nog har bilden en prägel av gammalt sovjetiskt fotografi, med olika belysning av skilda partier så att de ser närmast monterade ihop. Näst intill overkliga. Lite spooky, hatten poserar lika stramt som skådespelerskan.

Kungen själv har skrivit bokens förord, i så "fint" sällskap har inte Birgit varit sedan hon och Sickan gästade prins Eugen!

Boenden 3: Bergshyddan (II)

Ah, scenen är näst intill perfekt: sen lördageftermiddag inne på Operakällarens bakficka, denna vilsamma oas mitt i den centrala staden. Även när det här är överfullt är det aldrig plågsamt eller stressigt men nu i den glest befolkade lokalen dominerar Jakob kyrkas södra skepp som från min plats täcker hela fönsterfonden; tvärs över stenlagda torget stapplar en gammal man i brun kostym och med numer ålderdomlig, hederlig gångkäpp. Längs bardisken tre ensamma själar: jag, en kvinna på drift i min egen ålder och en ung glop som lägger slipsen över axeln redan när han får menyn. Vid fönsterbänken två kvinnliga skådespelerskor ur mellanklassen ("tengrothklassen"?) som inom en kvart omfamnas och kindpussas av värsta gråhårshippien med läsglasögon på näsan men med ett hårsvall som är imponerande, utslängt över linnekavajen. Bakom min rygg två finlandssvenska kvinnor ur skilda generationer som genom sitt konverserande kryddar lokalen med det vemod och sensualism som är den östra rikshalvans kännetecken.

Åt vår Birgit här när det begav sig? Ingen aning! Operakällaren på andra sidan köket är nämnt i skrifterna och i Operabaletten skolades hon i "huset", så varför inte? Salig svärfar Helmuth Fahlén satt här intill på Operabaren, in the heydays, och han kunde inte heller fördra "Tengroth".

Nå, varför sitter jag då här? Jo, alldeles nyss ramlade jag på Alfa Antikvariat i korsningen Drottninggatan/Olof Palmes gata över en skrift som direkt för oss tillbaka till föregående inlägg. Det är Berättelse om ett hus på Djurgården av Bror Cedercrantz, utgiven av Höjerings bokförlag på Floragatan 11 (!) 1985. En bok som beskriver just det hus historia som paret Tengroth bebodde under mitten av 1940-talet och som därigenom rätar ut en del frågetecken - men som (kanske) skapar ytterligare något. Sådant måste firas! Och i väntan på maten hinner jag bläddra lite på måfå.

Cedercrantz köpte tillsammans med sin hustru, målarinnan Mary Sundström, huset 1942 för ett mycket överkomligt pris - det var goda tider för spekulativa husköp: med världen i brand utanför gränserna ville knappast någon satsa på fastigheter och bankerna var genom den minimala utlandshandeln överfulla med kontanter. Dock hyrde paret ut övervåningen, först till svågern Frank Sundström och hans hustru, aktrisen Märta Ekström (som enligt fotot i vår skvallerbibel Svenska konstnärer (1943) var en verkligt stilig kvinna och dessutom tidigare gift med Alf Sjöberg) - en situation som varade fram till den redan nämnda överfarten till Hollywood.

Entré: paret Ahlgren! Enligt författaren är hans hustru bekant med Birgit sedan tonåren. Det är nu april 1945. Ahlgren får tillgång till ett arbetsrum i den östra flygeln som han fyller med papper, skrivbord och "tusentals" böcker. Här arbetade han dagarna i ända. Här skrev också Tengroth, senare, "Törst" enligt författaren. Cedercrantz försöker skriva porträtt av paret men det blir kanske lite snällt och respektfullt, här finns inga antydningar om det äktenskapliga Gehenna som von Platen antyder och Zetterström påtalar. Kanske kom värdparet aldrig tillräckligt nära men väggarna från Karl Johan-tiden borde vara tillräckligt tunna.

Enligt författaren separerade paret redan i oktober 1947! (Ahlgren behöll dock arbetsrummet fram till 1950.) Hur kommer då det gemensamma boendet på Floragatan in i bilden? von Platen skriver ju att de flyttade dit efter Djurgården. Om inte Cedercrantz är helt ute och cyklar så finns här en ännu okänd pusselbit dold.

Vid den snöpliga återkomsten efter det kragska debaclet tar fru Cedercrantz och Birgit upp kontakten på nytt vilken bl. a. resulterar i en gemensam reportageresa till Paris, men med den accelererande sjukdomen drar sig Tengroth alltmer undan normalt umgänge och efter flytten till Ösmo, "intill Klövsta gård på Södertörn", inskränker den sig till telefonsamtal. Här betonas Ahlgrens självuppoffrande stöd och arbete vid sin sjuka livskamrats sida, vid begravningen var han "ensam, trött och åldrad".

[Nutida foto: Martin Botvidsson. Dåtida: ur boken]

I tidernas morgon såg jag Eldkvarn och Plura Jonsson nere på gamla Musikverket vid Götgatan falla handlöst ner i evigheten med sången Gatan fram; efter LPn Musik för miljonärer blev det tyvärr alltmer ointressant, men som samtida homage (för tre dagar sedan såg jag honom snedkorsa Torsgatan i ett hårsvall, nedanför kepskanten, som t.o.m. brädade hippien vid fönsterbänken) fyller jag i: kryddångad bulgur med soltorkade tomater och bönor (en hit!), en creme brulée därpå (god men lite för mättande), till det två glas Petit Chablis. Serveringen och bemötandet på topp. Ser man på, nu har man blivit samtida också!

Boenden 2: Bergshyddan

Någon gång efter sitt giftermål 1944 flyttade det hotta kändisparet Ahlgren/Tengroth till ett 1800-talshus ute på Djurgården - "enormt vackert", skriver von Platen, och inrett i gustaviansk stil under överinseende av en antikhandlare på Nybrogatan, förmodligen den Karl-Henrik Martin som porträtteras i Livs levande (1952).

Detta hus, en flygelbyggnad, söder om korsningen Djurgårdsbrunnsvägen/Lidovägen, i höjd med Kaknästornet, ligger i närheten av Djurgårdsbrunns Värdshus. Tengroth själv berättar i sin minnesbok, denna underbara berättelse där då och nu, verklighet och dröm, hela tiden glider ihop och isär, hur hon går ner till 69:ans busshållplats för att ledsaga en gäst upp till huset och där möter en gammal älskare, "Vinthunden" kallad, yrkesmilitär "som inte generas av att bära hundhalsband", en figur som också åtminstone delvis är den manlige fähunden i titelnovellen "Törst":

"Han hade suttit och skrivit glödande kärleksbrev på Flygstabens papper, vem skulle inte sätta sin lit till ett hjärta som utgöt sig under under ett sådant brevhuvud? Han hade varit med om att godkänna inredningen i min nya våning på Styrmansgatan, det enda som ännu inte var klart, men utlovat som snarast förestående var hans skilsmässa."

Känna situationen igen?

Några sidor längre fram är hans fysiska misshandel orsaken till en livslång petit mal, "den lilla epilepsin av migräntyp".

I ett reportage i Vecko-Journalen 1945, nr. 35, intervjuas filmstjärnan Birgit Tengroth-Ahlgren i sin nya hemmiljö som här anges vara skådespelaren "Frank Sundströms vackra våning" medan denne själv farit till Hollywood. Villan har utsikt åt Djurgårdsbrunnskanalen och den "höstblommande trädgården har den där odefinierbara djurgårdscharmen".

Och medan vår Birgit poserar i omgivningarna, såväl i modern fritidsdress som aftonklänning, uttalar hon sig även om allt möjligt.
"Och Hollywood? har inte Amerikafebern smittat fru Tengroth?" frågar reportern Katrin.
"Inte alls", svarar vår hjältinna, "Varför ska man resa över så mycket vatten när man trivs bra hemma."
Nå, den respektfullt skeptiske kan tänka: kanske finns i denna ljuva trädgård även sura rönnbär?
"Att resa för att lära, det är en annan sak", fortsätter hon och övergår elegant till att uttala sig om den samtida franska filmen.

Om Frank Sundström återkom från utfärden till Amerika eller om det fanns någon annan orsak vet jag inte - huset verkar ha varit reserverat för personer inom kultursfären - men efter några år återfinns i alla fall paret med ny våning på Östermalm, på Floragatan 7. Och där fortsätter dramat som aldrig förr.

[Nutida foto: Martin Botvidsson. Dåtida: okänd reportagefotograf]