Boenden 3: Bergshyddan (II)

Ah, scenen är näst intill perfekt: sen lördageftermiddag inne på Operakällarens bakficka, denna vilsamma oas mitt i den centrala staden. Även när det här är överfullt är det aldrig plågsamt eller stressigt men nu i den glest befolkade lokalen dominerar Jakob kyrkas södra skepp som från min plats täcker hela fönsterfonden; tvärs över stenlagda torget stapplar en gammal man i brun kostym och med numer ålderdomlig, hederlig gångkäpp. Längs bardisken tre ensamma själar: jag, en kvinna på drift i min egen ålder och en ung glop som lägger slipsen över axeln redan när han får menyn. Vid fönsterbänken två kvinnliga skådespelerskor ur mellanklassen ("tengrothklassen"?) som inom en kvart omfamnas och kindpussas av värsta gråhårshippien med läsglasögon på näsan men med ett hårsvall som är imponerande, utslängt över linnekavajen. Bakom min rygg två finlandssvenska kvinnor ur skilda generationer som genom sitt konverserande kryddar lokalen med det vemod och sensualism som är den östra rikshalvans kännetecken.

Åt vår Birgit här när det begav sig? Ingen aning! Operakällaren på andra sidan köket är nämnt i skrifterna och i Operabaletten skolades hon i "huset", så varför inte? Salig svärfar Helmuth Fahlén satt här intill på Operabaren, in the heydays, och han kunde inte heller fördra "Tengroth".

Nå, varför sitter jag då här? Jo, alldeles nyss ramlade jag på Alfa Antikvariat i korsningen Drottninggatan/Olof Palmes gata över en skrift som direkt för oss tillbaka till föregående inlägg. Det är Berättelse om ett hus på Djurgården av Bror Cedercrantz, utgiven av Höjerings bokförlag på Floragatan 11 (!) 1985. En bok som beskriver just det hus historia som paret Tengroth bebodde under mitten av 1940-talet och som därigenom rätar ut en del frågetecken - men som (kanske) skapar ytterligare något. Sådant måste firas! Och i väntan på maten hinner jag bläddra lite på måfå.

Cedercrantz köpte tillsammans med sin hustru, målarinnan Mary Sundström, huset 1942 för ett mycket överkomligt pris - det var goda tider för spekulativa husköp: med världen i brand utanför gränserna ville knappast någon satsa på fastigheter och bankerna var genom den minimala utlandshandeln överfulla med kontanter. Dock hyrde paret ut övervåningen, först till svågern Frank Sundström och hans hustru, aktrisen Märta Ekström (som enligt fotot i vår skvallerbibel Svenska konstnärer (1943) var en verkligt stilig kvinna och dessutom tidigare gift med Alf Sjöberg) - en situation som varade fram till den redan nämnda överfarten till Hollywood.

Entré: paret Ahlgren! Enligt författaren är hans hustru bekant med Birgit sedan tonåren. Det är nu april 1945. Ahlgren får tillgång till ett arbetsrum i den östra flygeln som han fyller med papper, skrivbord och "tusentals" böcker. Här arbetade han dagarna i ända. Här skrev också Tengroth, senare, "Törst" enligt författaren. Cedercrantz försöker skriva porträtt av paret men det blir kanske lite snällt och respektfullt, här finns inga antydningar om det äktenskapliga Gehenna som von Platen antyder och Zetterström påtalar. Kanske kom värdparet aldrig tillräckligt nära men väggarna från Karl Johan-tiden borde vara tillräckligt tunna.

Enligt författaren separerade paret redan i oktober 1947! (Ahlgren behöll dock arbetsrummet fram till 1950.) Hur kommer då det gemensamma boendet på Floragatan in i bilden? von Platen skriver ju att de flyttade dit efter Djurgården. Om inte Cedercrantz är helt ute och cyklar så finns här en ännu okänd pusselbit dold.

Vid den snöpliga återkomsten efter det kragska debaclet tar fru Cedercrantz och Birgit upp kontakten på nytt vilken bl. a. resulterar i en gemensam reportageresa till Paris, men med den accelererande sjukdomen drar sig Tengroth alltmer undan normalt umgänge och efter flytten till Ösmo, "intill Klövsta gård på Södertörn", inskränker den sig till telefonsamtal. Här betonas Ahlgrens självuppoffrande stöd och arbete vid sin sjuka livskamrats sida, vid begravningen var han "ensam, trött och åldrad".

[Nutida foto: Martin Botvidsson. Dåtida: ur boken]

I tidernas morgon såg jag Eldkvarn och Plura Jonsson nere på gamla Musikverket vid Götgatan falla handlöst ner i evigheten med sången Gatan fram; efter LPn Musik för miljonärer blev det tyvärr alltmer ointressant, men som samtida homage (för tre dagar sedan såg jag honom snedkorsa Torsgatan i ett hårsvall, nedanför kepskanten, som t.o.m. brädade hippien vid fönsterbänken) fyller jag i: kryddångad bulgur med soltorkade tomater och bönor (en hit!), en creme brulée därpå (god men lite för mättande), till det två glas Petit Chablis. Serveringen och bemötandet på topp. Ser man på, nu har man blivit samtida också!