Omläsning 9: Den stora glädjen

1957 släppte Tengroth sin nionde bok på knappt ett decennium: Den stora glädjen, liksom hennes tidigare böcker utgiven på Wahlström & Widstrands förlag. Det var en utgivning i ett nästan rasande tempo även om vissa utgåvor var sammanställningar av tidigare publicerat material i pressen. Men, nevertheless, hon skrev oavbrutet, hela tiden. Först en lång filmepok där filmpremiärerna snubblade på varandra, sedan detta - ska vi uttrycka det med ett manligt genusperspektiv - hysteriska skrivande!

Den stora glädjen är en roman om kvinnan Bunny, egentligen döpt till Ruth Ingrid, på samma sätt som skådespelerskan Birgit var döpt till Eva Birgitta, som går in i äktenskap med ingenjören Jan som när den första forcerade förälskelsen lagt sig visar sig ha en fullständig arsenal av mindre attraktiva karaktärsdrag, det ena efter det andra. Hon noterar dem från sidan två:

för Bunny är en vaken och vass kvinna, som sätter det hon ser med snabba skott. Rapp i tanken, med en osviklig förmåga att fånga språkets mest exakta formuleringar rusar hon in på äktenskapets planhalva. Iakttagelserna och kvickheterna jagar varandra som ouppforstade terriers på en krocketplan, samtidigt är hon ångestladdad, varje kall blick, varje sval motreplik, varje motgång får henne att falla in i äktenskapsrollens inrutade ångest: hon vill ju bara vara en kvinna i tiden! Kunna vara till lags. Men, bakom tårarna, ser hon, iakttar, noterar - allt, mellan gråtattackerna.

Och det hon ser är den gamla manligheten, dess brister, dess falskhet, dess hopplöshet. Men ändå kan hon inte låta bli att kasta sig över honom när kroppen ropar, och det gör den oavbrutet: då ger hon sig hän, detta som är titelns stora glädje. För det här är en bok delvis om ren sexuell drift och strävan, en roman om stundens njutning, om det som skjuter upp och får oss att glömma allt. Glömma oss själva. Få vara enbart här och nu. Åtminstone för en minut.

En lycka som är en grimas mot dygnets alla övriga timmar, för det här är en roman om Den Stora Ensamheten. Bunny är totalt ensam, missförstådd, hon når ingen, hon kan bara tala med sig själv, hon famlar tomt i luften efter kontakt med den minsta rörelse som talar hennes eget språk: ingenstans, utom just när han vältrar sig över henne.

Samtidigt är hon den starkare, den som dansar äver Atlantångarens däck när karlakarlen ligger och spyr nere i hytten. Kvinnan med sikten utstakad, även om tjockan tidvis ligger tät. Höj rösten, babbla oavbrutet: och du är på väg!

Detta är kanske Birgit Tengroths höjdpunkt som skönlitterär författare. Hennes språk flödar fritt, det håvar in livet. Det är klokt, väsentligt, nyfiket, det är rent av vackert. En lössläppt fors.

De som läste denna roman den tiden såg den säkert som en roman, vi som levt vidare och fått tillfälle att långt senare få läsa hennes minnesbok vet att denna berättelse handlar om tiden med Jens Otto Krag som Jan, Birgit som Bunny och där borta som en saknad, och sviken dröm: Stig Ahlgren kallad Herbert. Detta var förmodligen hennes hittills största konstnärliga stund - innan hon lät den rena sanningen flöda fritt, om än med ett ännu mer underbart språk.

Det stora glädjen? På bokhandelns pockethylla nära dig? Glöm det.

Den fina omslagsbilden är skapad av Ulla Sandin, som senare skulle illustrera några tidiga utgåvor av Astrid Lindgren.

Lite extra Spill

Tiden går, endast lite spill består.

Vi har tidigare en gång som hastigast noterat Sigrid Combüchens uppmärksammade roman Spill: en damroman [Norstedts, 2010], sedan dess har den kommit i pocket och t. o. m. gått på bokrea. Först i detta sena skede kommer här en liten kommentar kring bokens Tengroth-koppling. Se, så fort det kan gå.

Det här är kanske inte rätt plats för att skildra och bedöma romanens intrig och kvaliteter men i stort är den uppbyggd kring en brevväxling mellan två personer: dels en dam, bosatt i staden Lund och som bär namnet Sigrid Combüchen, dels en äldre kvinna, Hedwig Langmark, född Carlsson, uppvuxen i Lund, efter studenten uppflyttad till Stockholm och i romanens nu pensionär som på ålderns höst bosatt sig på den spanska solkusten.

Och vi får ta del av några välskrivna och finstämda miljöskildringar från 1930-talets Småstad Lund och det något större, och definitivt mer äventyrliga, Stockholm. Unga Hedwig, kallad Hedda, hamnar som lovande sömmerskeelev vid Borg-White Akademien på Birgerjarlsgatan genom ödets nyck ute i Råsunda filmstad och får tillfälle att skådespela i ett par produktioner: Rorsman Sonja med premiär annandag jul 1938 och därpå i ”Viljen I veta…” Och det är i den förstnämnda (naturligtvis: ’Sonja’) som vår Birgit dyker upp som huvudroll:

Öppningen en telefonväxel: en kakafoni av frökenröster, ett helt batteri av blankblonda huvuden på rad, händer som kopplade, fötter som trampat ur skorna, eller stod undergivet med tårna ihop, kliade höger vad med vänster tåspets, jazzade i hemlighet. De sistnämnda tillhörde huvudpersonen. Sonja (Birgit Tengroth) kvittrade ”nej tyvärr, majoren det har inte ändrat sig sedan förra gången. Jag har inte befogenheten, fru von Ganthoff har själv bestämt att det skall vara hemligt. Adjö då majoren. Hotel Splendide, god förmiddag.

Inte alls tokigt fångat: farten, vimlet, ljuden. Någonstans sägs det att Hedda medverkat i en (så’n) ”Birgit Tengroth-film”, på samma sätt som man kanske sa ”Sickan Carlsson-film”, ”Nils Poppe-film”. Det är väl lite oklart vad en sådan BT-film skulle tänkas representera, men kanske är det beskrivningen av en senare scen i filmen:

”Sedan Waxholmsbåten med Sonja frisk och vän i fören, piskande hårslingor, äppelkinder” som ska föra tankarna åt ett visst håll, en viss form. Ett par repliker citeras, transkriberade med utpräglad stockholmsdialekt. Ja, det var i stort sett allt. Birgit gestaltas inte alls i Spill, inte heller någon annan från tidens filmvärld, utan bara blinkar till som pappersfigurer i ett par filmscener vid en specialvisning (eftersom bokens fiktiva Combüchen börjat ”forska”, eller snoka i Langmarks bakgrund). Och det var väl inte heller meningen, bara en typiskt fåfäng förhoppning av undertecknad.

Filmstudenten kan slå i alla tillgängliga filmlexikon efter Hedwig Carlsson, Hedda Frohm (pseudonym) eller Hedwig Langmark för att finna mer upplysningar om de två filmtitlarna som nämnts ovan. Förgäves.

[Porträttfotografi: Norstedts förlag.]

Birgit Tengroth: handstilen

Annalisa Ericson [1913-2011]

Så har ytterligare ett ögonvittne lämnat oss: Annalisa Ericson. Birgits gamla väninna, balettkamrat, kollega. Det blir allt tystare därute, de som minns och har sett allt färre.

Helt outnyttjad som resurs är dock inte fru Schildt, född Ericson: hon har skrivit två läsvärda böcker där Birgit nämns och porträtteras. De har tidigare behandlats på dessa sidor, här och här. Och Birgits egna reflektioner hittar man här och här. Dessutom skymtar hon lite varstans under allehanda rubriker under de år som gått sedan det här projektet startade.

Utöver detta finns inte mycket att säga: Annalisa Ericson var en av de bredaste, duktigaste och mest lysande stjärnor den svenska scenkonsten någonsin ägt. Läs Leif Furhammars runa i Dagens Nyheter. Det räcker så.

[Foton på denna sida: överst Annalisa Ericson live i biografen Stures foajé januari 2008 vid Cinematekets visning av Kyss henne! Alexander Rosso tog bilden. Samt i rar pose med Hasse Ekman någonstans i karriärens början, då det mesta ännu var oskrivet, och ogjort.]

Diplomatfru & författarinna

I februari 1951 publicerar veckotidningen Hemmets Journal, nr 7, 1951 ett skrivet porträtt av Birgit, utan någon egentlig redovisad anledning - mer än att någon på redaktionen tycker att hon är bra på det hon tar sig för.

Efter en genomgång av filmkarriären, rikligt garnerad med filmtitlar, kommer man till den dagsaktuella situationen:

Under de senaste åren har hon också gjort sig ett namn som författarinna med novellsamlingarna "Törst" och "Nattportier" samt den självbiografiska skildringen "Julibarn", där hon med frisk förtjusning och inte så lite humor berättar om sin uppväxt i en barnrik medelklassfamilj i Stockholm åren efter första världskriget.

Det som gör dessa korta citat lite intressanta, och charmiga, är ju att de så uppenbarligen befinner sig mitt i skeendet, det som vi läser med facit i hand. Här fanns fortfarande så mycket ogjort, oskrivet och oupplevt. Som den anonyme skribenten skriver: vid den åldern har man fortfarande så mycket framför sig.

F.n. har Birgit Tengroth sitt hem i Washington, där hennes make, då han frånträdde posten som handelsminister, placerades i ekonomiskt uppdrag vid danska ambassaden. Det är ovisst, om hon någonsin återvänder till scen- och filmarbetet. Annars bör ju 35 år inte vara någon ålder som motiverar ett tillbakaträdande. men det går säkert lättare att förena diplomatfruns plikter med författarinnans än med skådespelerskans.

En liten personkarakteristik smyger sig också in i spalterna: "12 år gammal började hon vid Operans balettskola, som i henne hade en av sina flitigaste elever. Det är ju en läroanstalt som kräver mycket, men Birgit Tengroth har aldrig ryggat tillbaka för arbete."

"Svårare hade den unga scenentusiasten att komma in vid Dramatens elevskola. Hon sökte dit ett par år efter debuten i Branners film men sprack ömkligen på prövningsuppgifterna. Vilket emellertid bara gjorde henne fastare besluten att slå igenom som skådespelerska utan dramatenskolans hjälp."

Detta lilla envisa energiknippe porträtteras också med hjälp av bild: ett foto ur sviten från filmen Törst: moget, beslutsamt och rentav vackert.

På liv och död [1943]

Så har ytterligare en gammal Tengroth-film gått på eftermiddagsmatiné i den statliga televisionen och eftersom det den här gången inte var en repris på reprisen etc. så är det med en viss förväntan man låter bandet gå. Filmen På liv och död är dessutom relativt sen ur ett tengroth-perspektiv, den hade premiär 1943 och det var under den här eran som Birgits skådespeleri bottnade och fick en tydligare karaktär.

Det är Norrland, det är vinter, och det är en hård tid. Det här är en värnplikts- och beredskapsfilm av ett slag som numer kan kännas totalt stillastående och daterad: småtjafset grabbarna emellan inne på logementet, och så upp i givakt så fort ett befäl i de lägre graderna råkar komma i närheten. Halva filmen, i Rolf Husbergs regi, består dessvärre (för dramat) av mer eller mindre stumma och rätt utdragna naturscenerier och sköna vyer där unga män i uniform skidar över skare och i lössnö, i motlut och nerför backarna.

Inne på det närbelägna fjällhotellet rör sig ett gäng yngre människor, helt klart från ett urbaniserat Söderut, dialekten antyder stockholmsområdet. Det är i den här miljön dialogen tillåts ta för sig. Manuset är också skrivet av dessa sidors hjälte, Hasse Ekman, det naturliga munhuggeriets mästare. Och han skådespelar också. Med mustasch. Och ännu bättre: åt sig själv reserverar han repliker som i sin cynism och livsleda skulle kunna vara ett utkast till den kommande filmen Banketten.

Intrigen är väl heller inget vidare, det måste erkännas och jag tror nog att Ekman själv var rätt medveten om det. Han nämner filmen som hastigast i sin memoarbok (den andra) och då mest i form av sega skidturer ute på fjället och så att författaren och debattören Sven Stolpe plötsligt dök upp och ställde till det. Däruppe i norr, bortom all ära och redlighet, började de tydligen planera för ett kommande filmmanus.

Birgit spelar ung dam av det mer rejäla slaget, hon förirrar sig på kalfjället men hittar hem igen, även om hon sig självt oförskyllt orsakar elände. Hon hjälper därefter militären att spåra en farlig sabotör genom sitt försåtliga snack. Hon gör bra ifrån sig med det lilla hon har att att hantera, kvittrar när hon lägger sina repliker, ser svårartat ångestfull ut i andra sekvenser. Vi har sett det förut, när hon lägger blicken liksom utanför hela verkligheten runtom.

Man kan också uppmärksamma att den dräkt hon bär på förra inläggets bild - den äktenskapliga snökastningen - i den här filmen får tjänstgöra dels som skiddräkt ute på vidderna (vid soligt väder), dels som mysdräkt inne i hotellsoffan (dagtid). En påminnelse om att skådespelarna vid den här tiden fick skaffa sina rollkläder privat. Bra kvalitét uppenbarligen då den i alla fall överlevde ända fram till 1946.

Även andra roller framförs på ett gediget sätt. Kända ansikten från tiden passerar i aftondress eller uniform. Barskt eller spralligt. I damernas fall till och med lite vimsigt. Och så Karl Arne Holmsten, som verkar kunna göra vilken typ av roll som helst på samma naturligt, lediga sätt. Och få det att bära hela vägen fram till sluttexten.

[Fotografiet: Birgit i sin roll som Karin Sjövall, fänrikens flirt och till vänster skymtar Lillebil Kjellén som den karltokiga Gittan, vilken föredrar en löjtnant när sådan finns tillhands.]

Den stökiga kärleken

Det är i och för sig lite post festum nu eftersom det gått några veckor sedan Elizabeth Taylor tackade för sig. Men när man satte sig och läste runorna efter henne om de stormiga åren och den uppochnervända tillvaron med Richard Burton var det lätt att göra jämförelsen: har inte också vi haft ett liknande fenomen här i landet?

Först måste vi sansa oss och lägga ribban där den bör ligga: Taylor var nog ett fenomen inom skådespeleriet som vår Tengroth knappast ens skulle drömma om. Och busen Burton besatt en kraft och maskulin utstålning som stackars Stig Ahlgren förmodligen låg i mörkret och fantiserade kring. Men Birgit och Stig bråkade och blamerade sig, skällde och försonades om och om igen, de var liksom utkastet till det drama Liz och Richard skulle spela upp några år efter vår, låt oss kalla det: mer folkhemsgrå, sparsamma version.

Allt detta är ju bekant: Birgit antyder det i sina böcker, hennes elakhet mot Ahlgren är omvittnad av bådas goda vän Gustaf von Platen. Det var ingen hemlighet för samtiden. Bergman dramatiserade det hela på film, så gement offentligt att man fortfarande drar efter andan när scenerna rullar på.

Men de hittade ändå varandra, behövde varann, den ene kompletterade den andra. Den tunnhårige litteratören bredvid den färgstarka stjärnan, den trygge arm i arm med den otrygga: vänskapen och tillgivenheten berikade dem båda, genom honom fick hon tillträde till de breda diskussioner Råsunda filmstad så uppenbart saknade, genom henne fick han stjärnglans, livsglädje och guldkonfetti i håret. Samt stoltheten en fri kvinna kan ge en fri man. De höjde varandra över vardagen, utan att behöva rodna. För att straxt därpå åter snubbla omkull.

Men trots alla vurpor, trots de tillfälliga avstånden utvecklades samvaron till att bli livslång, utan Birgit ingen Stig. Utan Ahlgren ingen Tengroth. Hon dog och han försakade. Rätt vackert när kontrasterna så klänger sig om varandra. Detta kan naturligtvis tyckas vara spekulationer från en halvlärd betraktare men mer rena fakta kring detta får vi säkerligen när journalisten Ulrika Milles släpper sin kommande biografi över Ahlgren. Förutom von Platens spridda notiser, blir detta det första porträttet i helfigur vad jag kan påminna mig. Den boken blir minsann något att vänta in!

[Bilden: ur ett hemmahos-reportage från parets boende på Djurgården 1946 praktiserar här en förtjust Birgit en något lättsammare variant av sin mobbning av Stig. En snöboll i pannan har väl ingen dött av? Enligt den ursprungliga bildtexten retirerar Ahlgren straxt in i sin skrivarvrå, medan Birgit tar hand om den unge journalisten.]