Göthe Ericsson [1925-2011]

Plötsligt braskar morgontidningens familjesida med nyheten: teatermannen Göthe Ericsson är död. Det är ett tufft år för de som en gång träffat Birgit, hört hennes röst, känt hennes hand på sin underarm under samtalets gång, sett henne vända ansiktet åt andra hållet, mitt i en mening, dolt bakom en sky av halvlångt hår.

Göthe citerade Birgits sarkasm: "Herre du min skrapare, sa hon när hon åkte in på gyn." Kanske fanns det här en gemensam humor, de stod ju båda med ett halvt steg utanför allt som fanns runtom. Han som Karl Gerhards sekreterare och handy dandy man, hon som Gerhards trofasta väninna sedan hon väl skakat av sig allt utanpåverk.

Hon kopplade av som gäst hos Gerhard nere i Villa Fatima Morgana, låg säkert och solade medan Göthe hastade runt med alla bestyr. Berättats har i alla fall att hon nå'n gång följde med honom upp till Menton - tätorten intill - för morgoninköpen. Sedan satt de där på fiket vid torget med påsarna och paketen runt omkring sig.

Förre Dramatenchefen Lars Löfgren approachar vid ett tillfälle Göthe á propos Karl Gerhard med frågan om vad han minns av Tengroth: enligt Löfgrens yrkesmemoarer går Ericsson helt igång med ett mångordigt svar. Löfgren är också den som skriver runan i Dagens Nyheter den 18 oktober 2011: småputtrigt finstämt, med en knyck på nacken som slutkläm, en överordnad som minns sin underordnade som jämbördig arbetskamrat och kanske också klokare medmänniska, en sådan som berikade livet, minnena, vardagen.

Birgit höll säkert hans hand under bilfärden från Menton tillbaka ner till Gerhards villa. Medelhavet låg ju där så rofyllt tyst och odödligt blått. Och värden sov förmodligen fortfarande när de två lastade av inköpen. Och bar in. Så började ännu en dag.

Människor som minns 17: Olof Aschberg

1950-talet verkar ha varit Birgits bästa tid. Visserligen hade filmkarriären avslutats, eller havererat, vilket man nu vill, filmgagerna var borta och rubrikerna lågmälda och hon var andra gången skild med buller och brak och diagnostiserad med kräftan. Ingen drömstart för en flicka på dryga 35 år, men hon befann i sitt eget självvalda varande: hon skrev, blev publicerad, hon rörde sig fritt som hon ville in och ut ur landet, utan den borgerliga ryggsäcken av hur en kvinna bör vara, uppföra sig och säga. Hon gjorde vad hon själv ville, förvaltade sitt eget pund och sjukdomen verkade - för ögonblicket - inte accelerera.

Även om demonerna stundtals flaxade vid tröskeln var hon uppenbart socialt kompetent, tidvis kaxig och stolt, och i olika ögonvittnesskildringar från den tiden passerar hon som närvarande vid taffeln.

I sin tredje memoar Gästboken [Tiden, 1955] berättar Olof Aschberg (1877-1960) om en middag nere i Menton, franska Rivieran.

Aschberg var en framgångsrik bankman från Stockholm med uttalade vänstersympatier. Han hade tidigt kontakter med den svenska socialdemokratin och fackföreningsrörelsen och gjorde även affärer med den sovjetryska regimen i Moskva. Under 1930-talet flyttade han med familj ner till Frankrike, rörde sig i samma kretsar som Kjell Strömberg och drabbades hårt (i egenskap av rik judisk bankir) av den nazityska ockupationen med sina talrika franska medlöpare och flydde till USA.

Men nu är det oktober 1954 och Aschberg har återvänt till Sverige med sommarfäste i det sydfranska Menton i närheten av Karl Gerhards hus Fatima Morgana. Den svenska kolonin bjuds in på den lilla restaurangen Beau-Soleil i de gamla kvarteren intill hamnen och med Karl Gerhard följer hans gäst, Birgit Tengroth. I skocken svenskar skymtas även lilla Fatima, Göthe Ericsson, ekonomiprofessorn och statsrådet Karin Kock med make och Hjalmar Brantings dotter Sonja Branting-Westerståhl. Allt som allt 13 personer, varför dottern till restaurangägaren fick rycka in som nummer 14 för att inte olyckan skulle drabba sällskapet. Den lilla flickan tar snart hand om konversationen och undervisar de långväga gästerna i konsten att tillaga bouillabaisse. Hon vänder sig skeptiskt mot Birgit och säger: vous comprenes, madame?

C'est tout. Och den ljumma vinden från Medelhavet rasslar i bladverken. Bläddrar man vidare i memoarboken visar det sig att festbordets huvudfigur Aschberg är farfar till vår tids knölpåk, Robert Aschberg!

Och ytterligare en koppling kan nämnas: skådespelerskan Vera Valdor som vi tidigare funnit i Robert Taylors närhet under hans Stockholmsbesök var Aschbergs systerdotter. Han hävdar dessutom att hennes judiska påbrå i praktiken gav henne arbetsförbud under kriget då hennes filmbolag "tydligen satsat på Hitlerseger". Efter kriget lämnade hon också landet och hamnade slutligen i Mexico.

Bland sutenörer, parkfjollor och kandelaberbögar

À propos Katie Rolfsen som nämndes i förra inlägget så har hon ju tidigare figurerat på denna plats i samband med att hon ogenerat presenterade sig för Annalisa Ericsons nyblivne make i bara mässingen. Den minnesgode minns också att detta skedde samma kväll som en fest hölls ute på Bellmansro för att fira homosexualitetens avkriminalisering i Sverige. Året var 1944. Om detta berättar Annalisa i en av sina memoarböcker.

Festen bekräftas i boken Sympatiens hemlighetsfulla makt: Stockholms homosexuella 1860-1960 (Stockholmia förlag, 1999) där det också visar sig att det inte var en slump att samkvämet hölls just där - restaurangen ägdes vid denna tid av en Sten Hellberg, som tydligen var centralfigur i samtidens nöjesliv och dessutom öppet homosexuell. Hellsten drev för övrigt även matställena Bäckahästen, Brända Tomten och Herrgårn.

Boken är en brett upplagd exposé över bögvärldens öden och äventyr i kungliga huvudstaden, det är huvudsakligen herrarna det handlar om. Mycket kunskap finns här samlad med en omfattande notapparat, många bilder på mötesplatser som parkbuskage, offentliga toaletter o.s.v. kryddat med fotografier på olyckliga själar, nakna gossar, utpressare och udda existenser som med vilsen blick poserar framför kameraobjektivet. Tillsammans ger det stundtals ett rätt unket intryck av instängd bastuklubb men här och där slås en dörr upp och någon kastar konfetti in på scenen: Gösta Ekman d.ä. [bilden], Karl Gerhard, Gustav Wally, Göthe Ericsson har alla passerat genom Birgits värld och återfinns i bokens persongalleri. Och Zarah Leander glider förbi som vän till alla och envar. Till och med Balettskolan var tydligen i förra seklets början ett otuktens näste, i alla fall bland de manliga danseleverna.

Närmare än så kommer vi inte Tengroth i detta sammanhang, trots alla dokumenterade långbyxor. Men Stig Ahlgren citeras här och var, han slår vilt åt alla håll i sina spalter: mot småsinthet, inskränkthet och tvivelaktiga rättsprocesser.

Människor som minns 15: Göthe Ericsson

Göthe Ericsson var namnet på Kart Gerhards sekreterare, alltiallo, handyman - you name it. Alltid närvarande som en skugga intill artisten, likt en grå eminens. Hur långt Ericssons förpliktelser gentemot sin arbetsgivare gick vet jag inte, men han kom tidigt till Gerhard och var honom trogen i alla år tills dess den store kuplettskrivaren stod lik.

I förre Dramatenchefen Lars Löfgrens memoar Teaterchefen (Bonniers, 1997) dyker Ericsson upp, detta var efter Gerhards död. Löfgren frågar, apropå Sven Stolpe, om Göthe minns Birgit Tengroth och Ericsson går igång: visst var de vänner! När hon besökte Gerhards Villa Fatima Morgana på Rivieran hände det att den morgontidiga Birgit följde med Göthe på morgonens inköpsrunda till saluhallen i det intilliggande Menton. När inköpen var avklarade fikade de på Rendezvous med utsikt över Medelhavet och aftonens middagar på Gerhards terass var ännu närvarande i den gamle mannens minne.

I sin bok Katt bland hermeliner (Bonniers, 1956) beskriver Gerhard själv det myllrande torglivet inne i Menton:

"På torget i Menton åt det italienska hållet, där klimatet är milt och urinnevånarna genomlysta av samma sol som ger frukt och bär deras sötma, brukar vi göra våra uppköp, ty icke av utsikter allenast lever ens turisten. Och det är dessutom en upplevelse i färg och ton. Där talar slaktare och grönsakshandlare mentonesiska, en gränsblandning av sydfranska och italienska. Två folk med druvsocker i blodet har blandat konsonanter och vokaler till ett språkets gemytliga fostbrödralag, som gör morgonens köpslående till en folkfest."

Birgit hade uppenbarligen förmågan av sommarsofta på rätt ställe. Ericsson citerar avslutningsvis Tengroths rappa tunga när verkligheten trängde sig på: "Herre du min skrapare, sa hon när hon åkte in på gyn."