Bland sutenörer, parkfjollor och kandelaberbögar

À propos Katie Rolfsen som nämndes i förra inlägget så har hon ju tidigare figurerat på denna plats i samband med att hon ogenerat presenterade sig för Annalisa Ericsons nyblivne make i bara mässingen. Den minnesgode minns också att detta skedde samma kväll som en fest hölls ute på Bellmansro för att fira homosexualitetens avkriminalisering i Sverige. Året var 1944. Om detta berättar Annalisa i en av sina memoarböcker.

Festen bekräftas i boken Sympatiens hemlighetsfulla makt: Stockholms homosexuella 1860-1960 (Stockholmia förlag, 1999) där det också visar sig att det inte var en slump att samkvämet hölls just där - restaurangen ägdes vid denna tid av en Sten Hellberg, som tydligen var centralfigur i samtidens nöjesliv och dessutom öppet homosexuell. Hellsten drev för övrigt även matställena Bäckahästen, Brända Tomten och Herrgårn.

Boken är en brett upplagd exposé över bögvärldens öden och äventyr i kungliga huvudstaden, det är huvudsakligen herrarna det handlar om. Mycket kunskap finns här samlad med en omfattande notapparat, många bilder på mötesplatser som parkbuskage, offentliga toaletter o.s.v. kryddat med fotografier på olyckliga själar, nakna gossar, utpressare och udda existenser som med vilsen blick poserar framför kameraobjektivet. Tillsammans ger det stundtals ett rätt unket intryck av instängd bastuklubb men här och där slås en dörr upp och någon kastar konfetti in på scenen: Gösta Ekman d.ä. [bilden], Karl Gerhard, Gustav Wally, Göthe Ericsson har alla passerat genom Birgits värld och återfinns i bokens persongalleri. Och Zarah Leander glider förbi som vän till alla och envar. Till och med Balettskolan var tydligen i förra seklets början ett otuktens näste, i alla fall bland de manliga danseleverna.

Närmare än så kommer vi inte Tengroth i detta sammanhang, trots alla dokumenterade långbyxor. Men Stig Ahlgren citeras här och var, han slår vilt åt alla håll i sina spalter: mot småsinthet, inskränkthet och tvivelaktiga rättsprocesser.

The neverending story of Karl Emil Georg Johnson

Eller Karl Gerhard som han kallade sig.

Vi har tidigare snuddat vid regissören och skådespelaren Per Gerhards biografi över sin fader, estradören, kompositören, kuplettsångaren och författaren Karl Gerhard, Med kvickheten som vapen [Lind & Co, 2007] och olika beröringspunkter mellan Gerhard och Tengroth.

Tar man sig för att läsa hela boken, vilket man bör för den är mycket välskriven och ger ett rätt allsidigt porträtt av Gerhard i med- och motgång och den tid han verkade i. Gerhard junior lyckas också beskriva sin pappa med ironi, bitsk humor och distans. Stundtals är berättelsen rätt dråplig och läsaren får sig ett gott skratt mellan de mer allvarliga resonemangen.

Efter kriget skaffade sig Gerhard senior ett boende nere på franska Rivieran, Fatima Morgana (döpt efter Gerhards adoptivdotter Fatima, sedermera under en period gift med den yngre Gösta Ekman). Huset var rätt storslaget, försett med en imponerande terrass invid en magnifik havsvy och här tog han emot (ibland betalande) gäster hemifrån när han inte travade runt bland lokalbefolkningen. Tillvaron här nere var ofta ett välbehövligt, ja nödvändigt andrum för den hårt arbetande revymakaren som med stigande ålder och tilltagande krämpor pressade sig till det yttersta. En av gästerna norrifrån var ju som vi tidigare sett Birgit Tengroth, med egen namnskylt på en sovrumsdörr och allt. Hon författade ju också ett inspirerat porträtt av den höge värden 1952.

Per Gerhard citerar också långa stycken ur Birgits text med motiveringen att Birgit är "nog den som bäst skildrat hur han tillbringade en 'semester'".

Karl Gerhard var gift flera gånger och hade egna barn men allteftersom kom rykten igång som handlade om hans bi- alternativt homosexuella läggning. Unge Gerhard tar upp ämnet i boken och kan naturligtvis inte helt avfärda det som enbart skrönor, han hade själv fått indikationer i den sociala svängen runt pappan. Och här kommer Tengroth in, minsann. Per Gerhard hänvisar nämligen till Stig Ahlgrens bok om Karl Gerhard där intet sägs om denna problematik, eller vad man ska kalla det. Och då hade Ahlgren haft en egen reporter inne i huset, som han uttrycker det, som borde ha kunnat rapportera. Sonen betygar faderns kärlek till Kvinnan och till kvinnorna i hans liv, men ett och annat snedsteg går kanske inte helt att resonera bort.

Frågan är väl om tiden tillät en sådan diskussion, och om Ahlgren hade fäst den på papper även om han hade vetat mer än vad han yppade. Kanske var det också så att Birgit såg vad hon såg, men att detta något kanske hon också uppfattade som rätt normalt, förståeligt och intet stort att yvas över. Byxor bar hon ju rätt ofta.

Sommaren 1942b

Under sommaren detta år var skådespelerskan Tengroth i arbete mest hela tiden. I Filmjournalen hade publicerats ett kortare reportage kring en av hennes få lediga dagar med bilder av ysterhet och svampplockning.

Fotografen var uppenbarligen en man som såg om sitt hus, i Husmodern nr. 37, 1942 är ett fotografi ur reportaget omslagsbild - och nu i färg! Fröken är klädd i en mildjekort blus med krage och till det långbyxor, en inte helt ovanlig mundering om man granskar samtida bilder av Tengroth. Dock för det tankarna till en passus i Eva Blomgrens bok om bilden av 'filmstjärnan' i tidskriften Filmjournalen Vill ni se en stjärna? (Nordic Academic Press, 2006): "aktriser benämns lesbiska om de klär sig i långbyxor"!

Blomgren tycker sig finna att i memoarer av dåtidens stjärnor skrivna från 1980-talet och framåt diskuteras mer öppet bi- och homosexualitetens roll inom skådespelarkretsar och samvaron inom yrket. Internationella stjärnskott, som Mai Zetterling, har lättare att behandla frågorna än de som stannade kvar i den svenska fållan. Detta tolkar dock Blomgren som en överenskommelse, en tyst acceptans att detta talar man inte om. I Annalisa Ericsons Mina sju liv berättas hur författarinnan med make inviteras till en fest på Bellmansro 1944 där man med flödande champagne firar att homosexualitet avkriminaliserats: "Vid bordet satt bara glada och lyckliga män, kända och okända som äntligen kunde känna sig som friborna människor. En afton som jag sent glömmer."

Säkerligen en omtumlande kväll även för herr maken, löjtnant Uno von Segebaden, som straxt innan avfärd till Bellmansro presenterats för Annalisas kollega Katie Rolfsen i hennes loge - där hon tog emot utan en tråd på kroppen!

Angående den gränsöverskridande kärleken erinrar sig säkert den minnesgode att både Törst och Nattportier innehåller texter som behandlar ämnet. På ett rätt naturligt sätt.

[Foto: lennart-per olov]

Birgit testar gränserna!

Jag har tidigare tagit upp filmen Atlantäventyret från mitten av 1930-talet, en av Tengroths tidiga huvudroller och noterat en lite förvånande homoerotisk vinkling i en för övrigt rätt banal historia. Per Olov Qvist tar upp samma sak i sin bok Folkhemmets bilder: modernisering, motstånd och mentalitet i den svenska 30-talsfilmen (Arkiv förlag, 1995) som ett exempel på den sociala och kulturella brytningstid som författaren menar att detta decennium innebar. I en absolut modern miljö, en atlantångare inredd i senaste eleganta funkisstil, klär den unga damen ut sig till skeppspojke och eggar den till synes maskulint virile styrmannen till den erotiska gräns att något måste bara hända för att bryta en händelseutveckling som är på väg att leda rakt in i, om inte fördärvet, så det pinsamma.

Även andra Tengrothfilmer tas upp som illustrationer av tidens anda där man pressar gränserna för tidigare (borgerliga) konventioner: Gläd dig i din ungdom (1939) med sängscener där visserligen nattsärkarna var på, men som ända var så avancerade att censurens saxar klippte friskt för att hålla det hela hjälpligt inom anständighetens ramar - så långt det nu gick. I de båda Edvin Adolphson-regisserade Vad veta väl männen (1933) och Flickornas Alfred (1935) samt Gustaf Molanders Familjens hemlighet (1936) behandlas delvis frågan om utomäktenskapliga barn, medan Molanders Ungkarlspappan (1935) tar upp barnlöshet och adoption för att säkerställa släktens och egendomens fortbestånd. Kanske inte himlastormande frågeställningar nu nästan åttio år senare men uppenbarligen något som gav höjda ögonbryn på den tiden.

Detta senare är som synes enbart läsfrukter, det finns säkerligen anledning att återkomma när jag fått tillfälle att själv se filmerna. Hallå SVT!

Qvist är filmskribent och har förutom denna genomgång av den svenska filmen på trettiotalet och den spegel av samtiden den kan sägas vara även skrivit en guide över svensk och finsk film för det amerikanska förlaget Greenwood Press, varit utgivare av tidskriften Filmhäftet, gett ut ett relativt nyutkommet skådespelarlexikon Svenska skådespelare i film och TV 1897-2000, band 1 och 2 (Svenska filminstitutet, 2002) "cirka 1600 sidor med en vikt på 5,2 kilo" och skriver för närvarande i Uppsala Nya Tidning.