En kväll i det sena 1950-talets Paris sitter Birgit på ett av sina favorithak, Café Voltaire vid Place de l'Odéon i kvarteren närmast Luxembourgträdgården. Till det yttre är allt sig likt, utsikten från fönsterbordet en trappa upp: torget, Odéonteaterns pelarrad, fiskrestaurangen La Méditerrannée tvärs över gatan med sina korgar fyllda av ostron och sjöborrar vid entrén - ett ställe, säger Tengroth, där skaldjuren aldrig, till skillnad från gästerna, varit skämda. Inne på caféet är det trångt mellan borden där åldrande kypare far elegant med brickorna i perfekt balans. Här inne har hon ofta suttit och lyssnat på diskussioner och samtal, pladdrat själv stundtals men huvudsakligen tittat, väntat, skrivit. Men denna dag är inte som andra, det är sista kvällen med gänget så att säga. Lokalen ska stängas för gott och gästerna föses ut efterhand. Mannen på andra sidan bordet denna sorgsna afton är svensken Kjell Strömberg som bett henne följa med för att tillsammans ta farväl av denna trygga plats. Han var "min bäste och finaste vän och kamrat under parisåren på femtitalet", skriver hon i minnesboken. "Han hade både en högklassigare utbildning och ett godare hjärta än han ville vidkännas själv, när han kamoflerad till man av värld finslipade sin salongskarriär och föreläste om golfspelets välsignelser."
Och nog hade han en annan bakgrund än en dunkel bakgata på Östermalm i Stockholm. Född godsägarson i det grönskande Södermanland hade han tidigt, under sina uppsalastudier, hamnat i litterära- och kritikerkretsar. Han blev senare även svåger till författaren Sigfrid Siwertz. 22 år gammal gav han ut sin första roman, samma år som Birgit föddes, och arbetade därefter på olika Stockholmstidningar och från det sena 1920-talet som korrespondent i Paris. En stad han i stort skulle bli trogen under decennier genom sitt jobb som pressattaché vid den svenska beskickningen och senare ambassadråd. Det var också i denna roll jag antar att han stötte på Birgit. Han hjälpte henne under hennes journalisttid att få företräde till bemärkta figurer, de mer bohemiska klarade hon av själv genom att över telefon på icke-perfekt franska lägga fram sitt ärende, men högdjuren skötte Strömberg, och straxt satt de där och "åt ur hennes hand" som hon uttrycker det.Som expert på fransk kultur och "franskt lynne", som Svensk uppslagsbok formulerar det, skrev han översikter av den franska litteraturen som blev normativa under lång tid och nere i Frankrike föreläste han om den svenska och skapade intresse för vår bokutgivning. Tittar man igenom hans produktion finner man Svenskarna i Paris [1953] där han beskriver personer som av olika anledningar, under alla tider, hamnat nere i den franska metropolen: vare sig de är aristokrater, diplomater, affärsmän, äventyrare, poeter, bohemer, konstnärer eller bara skuggfigurer. I den sena Mänskligt högvilt i närbild [1973, Strömberg gick bort två år senare] kan man ta del av lärda essäer i ämnen som håller samman vår nordliga utpost med Frankrike: Hamlet (surprise), Voltaire, Saint-Simon, Axel von Fersen, Bernadotte förståss. Den nyfikne bör inte missa den mycket välskrivna självbiografin En gammal parisares minnen [1969] där murvellivets harvande samsas med diplomatins svala mingel intill tenniscourten.
Så sänkte sig mörkret över Place de l'Odéon, de trampar vidare över torgets kullerstenar och Birgit känner mannen som går intill henne:
Framför allt var Kjell en vän i nöden, då gled han ur världsmannarollen och ställde upp som människa, lika nära och varm som denna Pariskväll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar