Birgit och spriten

För ett antal år sedan hade jag fått vittring på ett ex av Tengroths diktsamling Snedresa på ett antikvariat ute på Lidingö. Jag tog mig dit för att införskaffa denna tunna och rätt sällsynta bok, utgiven av Rabén & Sjögren 1964. Väl där och med boken i hand lät jag mig på något sätt luras av antikvariatägarens gråa hårman och frågade om han själv mindes något av författarinnan och hur hon hade tagits emot på den tiden. Självklart var mannen mycket yngre än så, och när han tvekade ett ögonblick lösgjorde sig ur dunklet från en bokhylla hans hustrus gestalt med en bunt böcker i famnen och sa: "Ja, hon hade tydligen problem med spriten. Det var därför hon skrev Törst."

Detta yttrande överraskade mig och föreföll dessutom inte speciellt trovärdigt, debutboken innehåller ju så mycket mer än så, och det kändes inte riktigt, eller ens angeläget, att gå vidare i den diskussionen.

Otvivelaktigt är dock att den kvinnliga huvudpersonen i novellen Resa med Arethusa, som i mycket har gestaltats med Tengroths egen bakgrund, klunkar i sig rätt rejält under de sidor texten löper framåt.

I någon bok beskriver hon något skämtsamt att en läkare mer eller mindre ordinerat henne rött vin som medicin, och då handlade det inte om ett försiktigt glas eller två, utan om en hel flaska, utbrister hon förtjust.

Under den sista tiden nere i Ösmo, med mer eller mindre självvald isolering åker Ahlgren taxi upp till Stockholm och går på Systemet för att förse Birgit med champagne (till hummern från Östermalmshallen), enligt utsago börjar han dock själv dricka alltmer, stundtals utan kontroll och nallar dessutom Birgits morfin under sjukdomens slutsträcka.

Vi kommer nog inte så mycket längre i detta kanske lite otillständiga petande, ingen av de som skrivit om henne har nämnt eller antytt något överdrivet drickande, å andra sidan finns det ännu många luckor i denna berättelse.

Slutord: det är Paris, det är på Café Voltaire vid Place de l'Odeon:

"Vi dricker rött vin. Beaujolais. Det smakar bläck i munnen men går som en eldskrift genom blodet. Det är oron som strör sina rättelser i marginalen, en fortgående dialog som splittrar mina krafter och krymper min frihet. Om jag hade någon att vända mig till - har jag haft det någon gång? Så långt tillbaka jag kan minnas har jag för varje medmänsklig kontakt satt upp stoppskylten 'Hit men inte längre!'"

Kvinnan, spriten och karlarna: tidsatmosfär 1941

Hur skulle den reagera som glad i hågen kom in på krogen och fann sin älskade i denna scen?

"Hon var inte ensam. Fem - inte en - men fem karlar, stod runt omkring henne".

Filmjournalen nr 15, 1941 har svaret:

"För att trösta sig drack han kopiöst med rött och vitt vin, blev utkastad och fick fracken förstörd."

Dessutom är det ingen tillfällig svacka, vägen sluttar brant nedåt:

"[Han] beslöt att rasa ut sin ungdom. Han levde som var dag var den sista, hans affärer blev totalt förstörda, han drack för mycket och var ständigt ute med nya flickor. Han slutade sitt arbete och försökte glömma."

Inget är nytt under solen.

Birgit på krogen

Tidigt medlem av tidens innersta krets av "kändisar", med egen inkomst och inga barn, rörde sig Tengroth hemvant i Stockholms restaurang- och matsalsmiljöer redan i det tidiga 1930-talet.

I Jungfruburen besöker bokens unga jag Bi, i sällskap med sin älskare, den äldre skådespelaren Josef Alm ett näringsställe och tar sig upp till den övre matsalen. Alm styr och domderar med personalen, beställer in och får "sill i sur grädde, överströdd med hackad gräslök, fyra halvkalla potatisar, två något större, två något mindre." Det som inte passar skickas ut och personalen springer svassande efter den prominente gästens anvisningar.

"Bi petade i maten. Hon åt mer för sällskaps skull. Man gick inte på restaurang för att äta, tyckte hon. Utan för att se på folk."

Några år senare, med Adolphson ute ut bilden bjuder hon på 25-årskalas på Operakällaren: gästerna tas emot i en försalong i entrésolvåningen och så sittning i Kajutan: smultron och champagne!

Tio år senare, i boken Julibarn, sitter bokens jag gömd på en liten restaurang, ensam och genomlider sin 35-årsdag. Väggfälten är målade motiv "ur pygméernas vardagsliv långt inne i Afrikas urskogar. De jagade leopard, valde hövding, omkom i en bred flod, förövrigt utan synbar anledning, ty floden flöt snällt och hyggligt...". Tyvärr ännu så länge oidentifierat, men någonstans i trakterna av Birger Jarlsgatans början och Berzelii park.

Stället är knappast stadens bästa kök, det mesta på menyn är slut, tysta människor kring borden: "en avstjälpningsplats för döda själar". Hur håller man sig någorlunda rak?

"Jag beställde en ask cigaretter med korkmunstycke, ett paket med tjugo livräddningsbälten. Alla andra rökte, satt där med handen krampaktigt krökt kring cigarettpaketet. Ett rökande folk, en rökande värld, en rökande civilisation...Varje människa skulle avbildas bakom sin lilla privata rökridå, politikerna rökte, soldaterna och de ensamma kvinnorna rökte. Det var några idrottsmän som inte rökte och det stod om dem i tidningarna. Men även dessa hjältar längtade efter den stund då de satt sitt sista rekord och kunde börja röka."

Vilka utflykter till nittonhundratalets krogliv bjuder Tengroth på?

I Jag vill ha tillbaka mitt liv sitter hon på Brända Tomten vid Stureplan, får syn på författaren Erik Lindorm, tufsig och i livets slutskede, några bord längre bort, tar sin tallrik och slår sig ner bredvid honom.

Under sin vända till Köpenhamn sitter hon på krogen Frascati vid Rådhuspladsen som stamgäst, "damen vid bordet mittemot telefonhytten", och ringer hem till Stig Ahlgren i Stockholm bakom ryggen på sin nye man.

Nere i Paris är det tidvis Café Voltaire vid Place de l'Odéon som gäller, ett anrikt lokus som fordom besökts av bl. a. Hemingway.

Nästa stamställe, senare i livet, blir Konstnärsbuffén (KB) på Smålandsgatan. Ännu i full vigör och nyligen restaurerad; doften av Birgit för evigt bortmålad.