Birgit och spriten

För ett antal år sedan hade jag fått vittring på ett ex av Tengroths diktsamling Snedresa på ett antikvariat ute på Lidingö. Jag tog mig dit för att införskaffa denna tunna och rätt sällsynta bok, utgiven av Rabén & Sjögren 1964. Väl där och med boken i hand lät jag mig på något sätt luras av antikvariatägarens gråa hårman och frågade om han själv mindes något av författarinnan och hur hon hade tagits emot på den tiden. Självklart var mannen mycket yngre än så, och när han tvekade ett ögonblick lösgjorde sig ur dunklet från en bokhylla hans hustrus gestalt med en bunt böcker i famnen och sa: "Ja, hon hade tydligen problem med spriten. Det var därför hon skrev Törst."

Detta yttrande överraskade mig och föreföll dessutom inte speciellt trovärdigt, debutboken innehåller ju så mycket mer än så, och det kändes inte riktigt, eller ens angeläget, att gå vidare i den diskussionen.

Otvivelaktigt är dock att den kvinnliga huvudpersonen i novellen Resa med Arethusa, som i mycket har gestaltats med Tengroths egen bakgrund, klunkar i sig rätt rejält under de sidor texten löper framåt.

I någon bok beskriver hon något skämtsamt att en läkare mer eller mindre ordinerat henne rött vin som medicin, och då handlade det inte om ett försiktigt glas eller två, utan om en hel flaska, utbrister hon förtjust.

Under den sista tiden nere i Ösmo, med mer eller mindre självvald isolering åker Ahlgren taxi upp till Stockholm och går på Systemet för att förse Birgit med champagne (till hummern från Östermalmshallen), enligt utsago börjar han dock själv dricka alltmer, stundtals utan kontroll och nallar dessutom Birgits morfin under sjukdomens slutsträcka.

Vi kommer nog inte så mycket längre i detta kanske lite otillständiga petande, ingen av de som skrivit om henne har nämnt eller antytt något överdrivet drickande, å andra sidan finns det ännu många luckor i denna berättelse.

Slutord: det är Paris, det är på Café Voltaire vid Place de l'Odeon:

"Vi dricker rött vin. Beaujolais. Det smakar bläck i munnen men går som en eldskrift genom blodet. Det är oron som strör sina rättelser i marginalen, en fortgående dialog som splittrar mina krafter och krymper min frihet. Om jag hade någon att vända mig till - har jag haft det någon gång? Så långt tillbaka jag kan minnas har jag för varje medmänsklig kontakt satt upp stoppskylten 'Hit men inte längre!'"