Omläsning 4: "Jungfruburen"

1951 släppte Tengroth sin fjärde bok, romanen Jungfruburen som är att betrakta som en fortsättning på den tidigare Julibarn. Och man får nog lov att säga att detta är en värdig efterföljare, Tengroths förmåga att skriva, liksom hennes stil och gestaltning håller genomgående hög klass. Huvudpersonen heter nu Bi Lowall, är ung filmskådespelerska och ikläds genomgående omisskännliga Birgitdrag: från hennes främlingsskap inför den hon utifrån synes vara, frånvändheten och utanförskapet till det återkommande komplexet för sina grova ben.

Inledningsvis utspelas en familjescen med en moder och en hel hop syskon i en mörk lägenhet i norrläge på en skugglik östermalmsgata. Därifrån smiter sedan den unga Bi för ett möte med sin älskare, den store skådespelaren med varggrinet som samtidigt kuvar och dyrkar henne. I hans närvaro blir hon alltid en viljelös, osäker flicka även om hon kan med klar blick genomskåda honom och hans manér. Tengroth beskriver huvudpersonen, sig själv, som en sent utvecklad, ohjälpligt omogen karaktär som hela tiden är oförstående för ords mening och handlingars undertext. Och den slutliga parningsakten i baksätet på hans bil ute på Gärdet en blåsig och regnig dag blir egentligen det första steget bort från hans kvävande famntag.

Denna manliga person är i mångt och mycket ett porträtt av Edvin Adolphson och till stor del är boken är bekrivning av tidens svenska filmvärld. Man får väl klassa den som en roman även om texten i mycket är uppbruten i självständiga textpartier och i en sektion mitt i får olika karaktärer som figurerar i samband med en filminspelning stiga fram och själva berätta från sin egen synvinkel. Här hamnar fröken Lowall klart i bakgrunden. Men Tengroth skissar med eleganta formuleringar dessa filmens rand- och kantfigurer, människor som i sin excentricitet och utsatthet skildras med en både öm förståelse och sann värme.

Vassare blir det senare, när Tengroth med en snabb sidoblick hoppar till en annan scen: det skrivna ordets. Plötsligt dyker en halvakademisk, hämmad, självgod skriftställare och kritiker upp och för berättelsen framåt. Jag kan inte annat än tro att Stig Ahlgren är mallen även om namn och utseende hjälpligt maskerar figuren. Av en tillfällighet hamnar han bredvid Lowall och här finner den unga kvinnan en stunds ro, ett uppehåll i sitt sökande tills dess att de båda männens stigar löper samman och ingen av dem visar sig hålla måttet. Plötsligt är hon ensam igen, utlämnad, blottad. Därfter hoppar texten till ett sista avsnitt, på samma sätt frigjort från den övriga handlingen som den avslutande pronemaden i Julibarn, där hon beskriver den vila och stadga som sänker sig över tillvaron när hon slutligen accepterat och bejakat sitt oberoende. Hon har kommit fram till resans mål, i alla fall för en kort stund.

Mitt under omläsningen av Jungfruburen stöter jag på en helt ny recension i Svenska dagbladet. Thomas Lunderquist anmäler den 7 mars [2008] den franska författarinnan Claire Castillons nyutkomna Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska (Sekwa förlag, 2008). Och för ett ögonblick vet jag inte om han menar Castillon eller Tengroths hela författarskap: "Hennes 23 nya noveller nagelfar parrelationer. Och de som berättas är inga danser på rosor, inga vies en rose. Snarare en noir. Svart humor. Texternas antagonister (mer så än älskande) mästrar, misstror och misshandlar varandra å det grövsta. Det handlar om sjuka maktförhållanden, om manlig men också kvinnlig härskarteknik, kvinnlig men också manlig undfallenhet, samt om den bistra vardag som inget långt förhållande helt förskonas från".