Runtom finns det fortfarande folk som träffat Birgit Tengroth, på något som kallas Stig`s Blogg har signaturen granskningen, 81 år, under sommaren lagt ut nedanstående iakttagelse, året är 1945. Jag citerar:
"Jag jobbade på Centrum Radio som montör. Samtidigt gick jag på STI aftonskola och pluggade ingenjörskurs. Men så bröt den stora metallstrejken ut den 5 februari och jag satt plötsligt där utan jobb. Jag hade inte hunnit vara med i facket så lång tid som krävdes för understöd därifrån så det gällde att hitta tillfälliga jobb och påhopp eftersom företagen inte gärna ville anställa strejkande metallare.Som tur var fanns det företag som struntade i att jag var strejkande. Cykelpressen Rekord och Stockholms budcentral var ett par sådana. Det vara bara att infinna sig på morronen och vänta på sin tur att få ett skubb. Mitt allra första skubb kommer jag fortfarande ihåg, jag fick hämta tvätt på en tvättinrättning och leverera den till skådespelerskan Birgit Tengroth. Hon ville att jag skulle hjälpa henne att hänga upp gardinerna men eftersom jag skulle ta av mig skorna sa jag att jag hade andra skubb som måste göras direkt. Sanningen var den att jag hade hål på båda strumporna och det ville jag inte visa upp för den kända skådespelerskan."
I hemmiljö kunde uppenbarligen den stora filmdivan visa ett annat jag, berättaren kommenterar:
"Jag blev förvånad över att hon var så vanlig - inte alls stöddig eller otrevlig under den korta tid jag var där. Hade jag inte känt igen henne skulle jag närmast ha trott att det var ett hembiträde som tog emot tvätten."
Cykelbudet, som visar sig vara Stig Gustin, sedermera aktiv folkpartist, stundtals skriftställare och ännu i denna dag aktiv debattör, har i boken "Rebellen från Stöde" (PM Bäckströms förlag, 1966) skildrat sitt liv som ung norrlänning, medelpading, i Stockholm.
Tack, Stig, för att du tog dig tid att berätta för BigganBlogg!
"Jag slog rot i rotlösheten, rastlösheten, hemlösheten." Ett utrymme för anteckningar kring aktrisen och författarinnan Birgit Tengroth.
tisdag 14 augusti 2007
måndag 13 augusti 2007
Ingmar Bergman (igen)
Under sommaren har ju "ikonregissören" Bergman gått till de sälla jaktmarkerna under stort spektakel. Mötespunkterna mellan Tengroth och Bergman är ju förvisso få, och har tidigare behandlats men i kommentarerna efter dödsfallet skymtar Birgits skugga som en svag rörelse, en återhållen andning i solhettan.
I Dagens Nyheters kulturdel den 31 juli som i sin helhet tillägnas Bergman ("Så minns vi Ingmar Bergman") förekommer en utdragen tidsaxel där året 1949 illustreras med affischen till filmen "Törst" och i Svenska Dagbladets motsvarande minnestidning samma dag skriver Astrid Söderbergh Widding om Bergmans roll som filmskapare. Jag saxar:
"1940-talet var experimentens årtionde framför andra, där Bergman lärde sig hantverket genom att pröva, förkasta och pröva på nytt. Låt vara att ingen av dessa tidiga filmer, från Kris till Fängelse eller Törst, är så särskilt lysande i sig själv. Men här prövas stilgrepp, som till exempel återblicken, eller teman, där inte minst berättelsen om främlingskap är central, som skall återkomma i senare filmer. 40-talet är i själva verket en nyckel till Bergmans genombrott. Det krävs läroår för att uppnå mästerskap, en lyx som numera är få förunnade i en bransch så kostsam som filmens."
Till yttermera visso kastade SVT snabbt om sitt körschema och redan dagen efter visades Smultronstället där vi åter fick ta del av Bergmans parodi på paret Ahlgren/Tengroth, ett väldigt elakt porträtt, rent av gement, uppskruvat så att det blir lågt. Det kan inte varit speciellt kul att utsättas för detta, även för raljanta och kaxiga typer som de porträtterade. Skådespelarinsatserna av Gunnar Sjöberg och Gunnel Broström lämnar dock inget övrigt att önska.
I anslutning till det kan refereras till journalisten Cornelia Edvardson som i dagens (13 augusti 2007) Svenska Dagbladet skriver en längre text om Bergmans buffliga och hänsynslösa sätt mot de som han inte behövde; hans, som hon skriver, "enastående förmåga att offentligen förudmjuka någon som väckt hans misshag."
I Dagens Nyheters kulturdel den 31 juli som i sin helhet tillägnas Bergman ("Så minns vi Ingmar Bergman") förekommer en utdragen tidsaxel där året 1949 illustreras med affischen till filmen "Törst" och i Svenska Dagbladets motsvarande minnestidning samma dag skriver Astrid Söderbergh Widding om Bergmans roll som filmskapare. Jag saxar:
"1940-talet var experimentens årtionde framför andra, där Bergman lärde sig hantverket genom att pröva, förkasta och pröva på nytt. Låt vara att ingen av dessa tidiga filmer, från Kris till Fängelse eller Törst, är så särskilt lysande i sig själv. Men här prövas stilgrepp, som till exempel återblicken, eller teman, där inte minst berättelsen om främlingskap är central, som skall återkomma i senare filmer. 40-talet är i själva verket en nyckel till Bergmans genombrott. Det krävs läroår för att uppnå mästerskap, en lyx som numera är få förunnade i en bransch så kostsam som filmens."
Till yttermera visso kastade SVT snabbt om sitt körschema och redan dagen efter visades Smultronstället där vi åter fick ta del av Bergmans parodi på paret Ahlgren/Tengroth, ett väldigt elakt porträtt, rent av gement, uppskruvat så att det blir lågt. Det kan inte varit speciellt kul att utsättas för detta, även för raljanta och kaxiga typer som de porträtterade. Skådespelarinsatserna av Gunnar Sjöberg och Gunnel Broström lämnar dock inget övrigt att önska.
I anslutning till det kan refereras till journalisten Cornelia Edvardson som i dagens (13 augusti 2007) Svenska Dagbladet skriver en längre text om Bergmans buffliga och hänsynslösa sätt mot de som han inte behövde; hans, som hon skriver, "enastående förmåga att offentligen förudmjuka någon som väckt hans misshag."
Människor som minns 10: Signe Hasso
Sommarfynd på frikyrklig loppis i Linköping: Signe Hassos memoarbok "Inte än" (Trevi, 1988). Sådana här memoarer utan personregister är ett elände och jag fick bläddra igenom uppemot 230 sidor innan jag fann vad jag sökte och ansåg boken vara värd sina tio kronor.
Signe Hasso, född Larsson, var jämnårig med Tengroth och något av ett "underbarn", vid tolv års ålder stod hon på Dramatens scen och antogs senare vid teaterns elevskola (vars inträdesprov hon uppenbarligen, till skillnad från Birgit klarade) och avverkade under trettiotalet den ena pangrollen efter den andra. De första filmrollerna kom mot decenniets slut och redan 1940 var hon på väg till Hollywood. Under fytiotalet var hon i huvudsak verksam inom den amerikanska filmen:

Boken växlar mellan barndomens stockholmsminnen och den vuxna kvinnans erfarenheter, på båda sidor av Atlanten, i sorg och glädje. Det var under arbetet med succéföreställningen "Flickor i uniform" på Blancheteatern 1934-35 som hon träffade Tengroth som spelade en parallellroll. Hasso kallar Birgit för en vän för livet och fortsätter:
"Birgit och jag höll kontakten i alla år brevledes och per telefon. Minnet av henne, både som konstnär (författare och aktris) och som inspirerande, alltid positiv och stödjande vän i med- och motgång, lever och lyser för alltid varmt i mitt hjärta. Jag ser hennes vackra leende, hör hennes varma röst och börjar själv le - vad som än må ha hänt."
"...vad som än må ha hänt".
Efter att föreställningen gått cirka 500 gånger på Blanche gav sig uppsättningen ut på turné i landsorten och Tengroth hoppade av och ersattes av Inga-Bodil Vetterlund. Och därmed försvinner hon, Birgit, ur denna berättelse.
Även Hasso hade flera strängar på sin lyra, förutom flera memoarböcker - som vi säkert får anledning att återkomma till - skrev hon skönlitterära verk samt musik i samarbete med bland andra Alice Babs!
Signe Hasso levde vidare i Los Angeles där hon dog 2002, 86 år gammal.
Signe Hasso, född Larsson, var jämnårig med Tengroth och något av ett "underbarn", vid tolv års ålder stod hon på Dramatens scen och antogs senare vid teaterns elevskola (vars inträdesprov hon uppenbarligen, till skillnad från Birgit klarade) och avverkade under trettiotalet den ena pangrollen efter den andra. De första filmrollerna kom mot decenniets slut och redan 1940 var hon på väg till Hollywood. Under fytiotalet var hon i huvudsak verksam inom den amerikanska filmen:

Boken växlar mellan barndomens stockholmsminnen och den vuxna kvinnans erfarenheter, på båda sidor av Atlanten, i sorg och glädje. Det var under arbetet med succéföreställningen "Flickor i uniform" på Blancheteatern 1934-35 som hon träffade Tengroth som spelade en parallellroll. Hasso kallar Birgit för en vän för livet och fortsätter:
"Birgit och jag höll kontakten i alla år brevledes och per telefon. Minnet av henne, både som konstnär (författare och aktris) och som inspirerande, alltid positiv och stödjande vän i med- och motgång, lever och lyser för alltid varmt i mitt hjärta. Jag ser hennes vackra leende, hör hennes varma röst och börjar själv le - vad som än må ha hänt."
"...vad som än må ha hänt".
Efter att föreställningen gått cirka 500 gånger på Blanche gav sig uppsättningen ut på turné i landsorten och Tengroth hoppade av och ersattes av Inga-Bodil Vetterlund. Och därmed försvinner hon, Birgit, ur denna berättelse.
Även Hasso hade flera strängar på sin lyra, förutom flera memoarböcker - som vi säkert får anledning att återkomma till - skrev hon skönlitterära verk samt musik i samarbete med bland andra Alice Babs!
Signe Hasso levde vidare i Los Angeles där hon dog 2002, 86 år gammal.
Etiketter:
blancheteatern,
flickor i uniform,
signe hasso
söndag 8 juli 2007
Sommarlov

Eva Birgitta Tengroth far på sommarlov. Teaterscenerna är stängda för säsongen, biografernas projektorrum låsta, ute på Filmstaden rör sig bara en enstaka vaktmästare.
Återstår ett sommarhus, öppna fönster och en bunt med oskrivna pappersark. Kanske en sejour till favoritpanget i Paris: Hotel Lincoln. Vem vet?
Förr eller senare börjar löven falla; vi kommer tillbaka med nya upptäckter.
Tills dess: god sommar!
Sonja (1943)
En av Birgits filmer har faktiskt visats flera gånger på SVT:s eftermiddagsmatinétid, nämligen Erik "Hampe" Faustmans Sonja från 1943 som gått hela två gånger bara de senaste åren om jag lyckats hålla räkningen.
Manuset baserades på en pjäs av Herbert Grevenius som tidigare gått på Dramaten (1929) och som är en äktenskapsskildring i arbetarmiljö. Åke Grönberg spelar maken som jobbar på verkstad, ung, rund och ambitiös, och som under filmens gång avancerar till förman och Birgit är hans maka, Sonja, som sköter hemmet, ekonomin och håller maken borta från sitt tidigare rumlande. Paret bor i lägenhet nedanför Mariahissen, några trappor upp i hörnhuset där Bastugatan möter Brännskyrkagatan. Och in i denna idyll kliver Mr. Kool Kat himself, "Nick", slemmigheten personifierad och lysande gestaltad genom hela filmen av Sture Lagerwall som så fort han visar sig i första filmrutan får hela bilden att spricka. Inte nog med det: han flyttar dessutom hem till det unga paret!
Den lyckliga och husliga Sonja har nämligen en hemlighet i bagaget, en mörk historia som ingen - utom Nick förståss - känner till. I sitt tidigare liv var hon hålldam och gatflicka i Göteborg med Nick som sammanboende hallick, eller sutenör, som Cornelis sa. Och som hon "delade vinsten med" som han så rättrådigt berättar. Och nu utnyttjar han denna historia för att pressa den allt mer förtvivlade Sonja på pengar och dessutom fritt boende. Tengroths rollfigur får efter Stures ankomst en alltmer frånvarande, beslöjad blick som än vänder sig djupt inåt eller långt bort i fjärran, hur trevligt än personerna runt omkring henne har. Hon står plötsligt utanför alla sammanhang: skräckslagen.
När Nick slutligen börjar snärja Grönbergs lillasyster för att få henne i sitt garn vaknar Sonja upp, ingriper och ställer allt tillrätta, till priset av sin egen framtid.
Maken, den nyblivne förmannen, får nämligen spelet när Lagerwall med resväskan packad och klar slutligen berättar Sonjas historia. Han faller rakt genom golvet, vräker ur sig allt en förnedrad man kan säga till en kvinna han inte har kontroll över, slänger ut henne och koncentrerar sig huvudsakligen på pilsnerdrickande. Och det är här filmen känns förvånansvärt modern, med ett snarare kvinnligt perspektiv där damerna står för sanningsägandet, bl. a. Gunn Wållgren (under denna period fru Faustman!) i en självlysande scen mot filmens slut, medan karlarna mer eller mindre tuffar på i sina ogenomtänkta, sjävupptagna banor.
Jag tycker nog att filmen fortfarande håller och känns oväntat fräsch med genomgående starkt skådespeleri, även i biroller med Bengt Ekeroth och Barbro Fleege - någon som hört talas om henne? Manuset är också välskrivet och framför allt nyanserat där ingen av personerna framstår som enbart svarta eller vita, t.o.m. Nick tillåts få förtvivlan i ögonen och kan darra på rösten. Slutet kan dock kännas något jolmigt, när den stolta och nyvaknade Sonja går tillbaka till (den i detta läge mycket eventuella) tomtebolyckan så fort maken annonserat i tidningen efter henne, hänger av sig trenchcoaten i tamburen och börjar städa upp i den vid det här laget lätt stökiga ungkarlskvarten. Men, men: lyckan har ju sitt pris och det kan vara rätt starkt att gå tillbaka, trots allt. Maken Kurt är hursomhelst en erfarenhet rikare, och ser ut att kunna förvalta den.
Erik Faustman var när filmen kom 24 år och detta var hans andra film. Han var vid denna tid något så ovanligt som en regissör med vänsterperspektiv. Fram tills femtiotalets slut skulle han stå bakom en rad uppmärksammade filmer och dyker också upp som skådespelare här och var. I Sonja gör han på knappa minuten rollen som verkstadschef med knivskarp replik, en av filmens höjdpunkter. Redan 1961 var dock sagan all då Faustman dog i förtid, tydligen efter en period av rejält supande, 42 år gammal.
Här syns Faustman till höger med Birgit till vänster på en bild från samma år, 1943, men tagen i samband med inspelningen av Natt i hamn, debutfilmen, även den feat. Birgit.
Slutligen: tillåt mig citera Åke Grönbergs slutreplik när han upptäckt att den försvunna hustrun/slampan har återvänt till boet: "Säg ingenting. Vi talar inte om det. Vi glömmer det bara!" Även en karl kan lära sig något, känns betryggande. Tack, Hampe.
Manuset baserades på en pjäs av Herbert Grevenius som tidigare gått på Dramaten (1929) och som är en äktenskapsskildring i arbetarmiljö. Åke Grönberg spelar maken som jobbar på verkstad, ung, rund och ambitiös, och som under filmens gång avancerar till förman och Birgit är hans maka, Sonja, som sköter hemmet, ekonomin och håller maken borta från sitt tidigare rumlande. Paret bor i lägenhet nedanför Mariahissen, några trappor upp i hörnhuset där Bastugatan möter Brännskyrkagatan. Och in i denna idyll kliver Mr. Kool Kat himself, "Nick", slemmigheten personifierad och lysande gestaltad genom hela filmen av Sture Lagerwall som så fort han visar sig i första filmrutan får hela bilden att spricka. Inte nog med det: han flyttar dessutom hem till det unga paret!
Den lyckliga och husliga Sonja har nämligen en hemlighet i bagaget, en mörk historia som ingen - utom Nick förståss - känner till. I sitt tidigare liv var hon hålldam och gatflicka i Göteborg med Nick som sammanboende hallick, eller sutenör, som Cornelis sa. Och som hon "delade vinsten med" som han så rättrådigt berättar. Och nu utnyttjar han denna historia för att pressa den allt mer förtvivlade Sonja på pengar och dessutom fritt boende. Tengroths rollfigur får efter Stures ankomst en alltmer frånvarande, beslöjad blick som än vänder sig djupt inåt eller långt bort i fjärran, hur trevligt än personerna runt omkring henne har. Hon står plötsligt utanför alla sammanhang: skräckslagen.
När Nick slutligen börjar snärja Grönbergs lillasyster för att få henne i sitt garn vaknar Sonja upp, ingriper och ställer allt tillrätta, till priset av sin egen framtid.Maken, den nyblivne förmannen, får nämligen spelet när Lagerwall med resväskan packad och klar slutligen berättar Sonjas historia. Han faller rakt genom golvet, vräker ur sig allt en förnedrad man kan säga till en kvinna han inte har kontroll över, slänger ut henne och koncentrerar sig huvudsakligen på pilsnerdrickande. Och det är här filmen känns förvånansvärt modern, med ett snarare kvinnligt perspektiv där damerna står för sanningsägandet, bl. a. Gunn Wållgren (under denna period fru Faustman!) i en självlysande scen mot filmens slut, medan karlarna mer eller mindre tuffar på i sina ogenomtänkta, sjävupptagna banor.
Jag tycker nog att filmen fortfarande håller och känns oväntat fräsch med genomgående starkt skådespeleri, även i biroller med Bengt Ekeroth och Barbro Fleege - någon som hört talas om henne? Manuset är också välskrivet och framför allt nyanserat där ingen av personerna framstår som enbart svarta eller vita, t.o.m. Nick tillåts få förtvivlan i ögonen och kan darra på rösten. Slutet kan dock kännas något jolmigt, när den stolta och nyvaknade Sonja går tillbaka till (den i detta läge mycket eventuella) tomtebolyckan så fort maken annonserat i tidningen efter henne, hänger av sig trenchcoaten i tamburen och börjar städa upp i den vid det här laget lätt stökiga ungkarlskvarten. Men, men: lyckan har ju sitt pris och det kan vara rätt starkt att gå tillbaka, trots allt. Maken Kurt är hursomhelst en erfarenhet rikare, och ser ut att kunna förvalta den.
Erik Faustman var när filmen kom 24 år och detta var hans andra film. Han var vid denna tid något så ovanligt som en regissör med vänsterperspektiv. Fram tills femtiotalets slut skulle han stå bakom en rad uppmärksammade filmer och dyker också upp som skådespelare här och var. I Sonja gör han på knappa minuten rollen som verkstadschef med knivskarp replik, en av filmens höjdpunkter. Redan 1961 var dock sagan all då Faustman dog i förtid, tydligen efter en period av rejält supande, 42 år gammal.
Här syns Faustman till höger med Birgit till vänster på en bild från samma år, 1943, men tagen i samband med inspelningen av Natt i hamn, debutfilmen, även den feat. Birgit.Slutligen: tillåt mig citera Åke Grönbergs slutreplik när han upptäckt att den försvunna hustrun/slampan har återvänt till boet: "Säg ingenting. Vi talar inte om det. Vi glömmer det bara!" Även en karl kan lära sig något, känns betryggande. Tack, Hampe.
Etiketter:
filmstjärna,
hampe faustman,
sonja,
sture lagerwall,
åke grönberg
torsdag 5 juli 2007
Basfakta, samtida omdömen 5
Tillåt mig presentera en liten doft från när det hela började, när stigen ännu ledde framåt, när ungdom ryckte och slet i uttrycket:
Nordisk familjebok: encyklopedi och konversationslexikon, 3:e väsentligt och koncentrerade upplagan, kom ut i 20 band från 1923 och fram mot mitten av trettiotalet och där givetvis Birgit inte hade någon plats. Verket kompletteras dock med några supplement och när "Tjugotredje bandet, supplement: Luleå stift - Övralid" kommer ut 1937 har karriären skjutit så pass fart så att Tengroth, 22 år gammal, blir ett encyklopediskt uppslagsord!
Signaturen R. A-g (R. Allberg, filmskriftställare) sammanfattar:
Tengroth, Eva Birgitta (Birgit), filmskådespelska (f. 1915 13/7). Började sin filmbana som skolflicka och hade sin första större roll i "Hans livs match". Sedan ha följt bl. a. "Vad veta väl männen?", "Atlantäventyret", "Sången om den eldröda blomman" (ljudfilmsversionen), "Ungkarlspappan", "Kungen kommer", "Annonsera", "Johan Ulfstjerna", "Familjens hemlighet", "O, en så'n natt" och "Dollar". T. har även haft en framgångar på scenen, bl. a. i "Sådana tider", "Jean", "Melodien som kom bort" och St. Peters finger".
Lika alert är inte Svensk uppslagsbok (Malmö, 1929-1938) som ges ut i 30 volymer, och där band 27 (Svår - Tomillares) publiceras just 1937 utan en rad om unga fröken Tengroth.
Nyfiken på mer baskunskaper?
Nordisk familjebok: encyklopedi och konversationslexikon, 3:e väsentligt och koncentrerade upplagan, kom ut i 20 band från 1923 och fram mot mitten av trettiotalet och där givetvis Birgit inte hade någon plats. Verket kompletteras dock med några supplement och när "Tjugotredje bandet, supplement: Luleå stift - Övralid" kommer ut 1937 har karriären skjutit så pass fart så att Tengroth, 22 år gammal, blir ett encyklopediskt uppslagsord!
Signaturen R. A-g (R. Allberg, filmskriftställare) sammanfattar:
Tengroth, Eva Birgitta (Birgit), filmskådespelska (f. 1915 13/7). Började sin filmbana som skolflicka och hade sin första större roll i "Hans livs match". Sedan ha följt bl. a. "Vad veta väl männen?", "Atlantäventyret", "Sången om den eldröda blomman" (ljudfilmsversionen), "Ungkarlspappan", "Kungen kommer", "Annonsera", "Johan Ulfstjerna", "Familjens hemlighet", "O, en så'n natt" och "Dollar". T. har även haft en framgångar på scenen, bl. a. i "Sådana tider", "Jean", "Melodien som kom bort" och St. Peters finger".
Lika alert är inte Svensk uppslagsbok (Malmö, 1929-1938) som ges ut i 30 volymer, och där band 27 (Svår - Tomillares) publiceras just 1937 utan en rad om unga fröken Tengroth.
Nyfiken på mer baskunskaper?
Etiketter:
birgit tengroth,
uppslagsverk
måndag 2 juli 2007
Kan doktorn komma? (1942) revisited
Åh, sommareftermiddag och äntligen en Tengrothfilm på TV! Kan doktorn komma? från 1942, en ödesmättad melodram från övre Norrlands inland. Ambulansflygaren letar på stora väggkartan och finner sitt mål alldeles innanför norska gränsen. Filmen är en vacker (och då talar jag inte bara om naturscenerierna och Lars-Erik Larssons kraftfulla och medryckande musik som översköljer betraktaren redan före filmtexterna) och trovärdig skildring av den lilla människans vilja till kärlek och överlevnad i ett kargt och nästan väglöst, kanske gudsförgätet land.Doktorn, spelad av Olof Widgren, är någon form av distriktsläkare vars ansvarsområde sträcker sig upp över trädgränsen och bort till de yttersta lappkåtorna. I denna värld tar han sig fram med bil längs oändliga grusvägar och vandrar sedan sista biten, ett par mil eller så - med hatten på skallen, pipan i hand och strumpehållarna fastspända på vadorna under gummistövlarna - över utbredda hedar och gränslösa fjällsluttningar. Här ute i nowhere finns enstaka pörten och gårdar där människor harvar och hukar under bördorna, här hjälper man varandra mot centralmaktens påfund och illvilja, här hoppas man fortfarande på överlevnad och kärlek.
Tengroth spelar Anna i Kraja, en ung dam som föräldralös får slita på hemmanet och driva upp sina tre småsyskon. Från att ha varit en rätt oskyldig, flirtig och småglad flicka utvecklas hon, i Birgits tolkning, till en vass och beslutsam kvinna som värjer sig mot alla, i synnerhet de män som kommer för nära. Här finns ögonblick då man tydligt ser den tvärhet och vrånghet som Tengroth uppenbarligen hade i sig själv.Filmen är inte bara fint filmad, med ett sug i dramatik och dialog och med värdiga, lågmälda porträtt av alla människor som passerar revy, skådespeleriet är långt ute i birollerna av högsta klass. Två unga vildmarksgossar slåss handgripligen om den sköna, men de kämpar sedan tillsammans för hennes skull och skulle båda förlorat henne om inte det där ambulansflyget kunnat landa på sina flottörer just där forsen strömmade något lugnare.
Rolf Husberg som stod för regin skulle snart återvända till miljön, fast med ännu värre elände, i Barnen från Frostmofjället (1945). Dessförinnan, redan 1943, släpade han med sig Birgit till fjällvidderna på nytt vid filmatiseringen av Hasse Ekmans manus På liv och död. Och Birgit och Olof Widgren skulle mötas vid en annan fors några år senare i Ödemarksprästen (1946). Den duktige Widgren beskrivs f.ö. i Svenska konstnärer som "en typisk intellektuell skådespelare, som skapar sina gestalter på grundval av en psykologiskt genomträngande och djupgåpende analys. Kännetecknande för hans konst är den nästan fanatiska intensitet, varmed han upplever sina roller."
Det kan nämnas att liksom i Atlantäventyret sjunger Tengroth i filmen! Denna gång psalmen Se, Jesus är ett tröstrikt namn.
Etiketter:
birgit sjunger,
filmstjärna,
fjällvärlden,
kan doktorn komma?,
olof widgren,
rolf husberg
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)