Tengroth på tiljan 11: Sådana tider

Efter framgångarna med Flickor i uniform gick hela uppsättningen ut på turné land och rike runt, men då hade Birgit varit tvungen att hoppa av på grund av uppbokat filmarbete. Men redan efter sommaren 1935 var det åter dags för teaterrepetioner för unga fröken. Nu var det Vasa-teatern som gällde.

Teatern hade just fått en ny direktion, efter det att Gösta Ekman gått i konkurs tidigare på året och lämnat över stället till sin regissör Per Lindberg och direktör Harry Roeck-Hansen. Nu gällde att snabbt skyla över ett mindre fiasko med uppsättningen "Flicka i frack" och raskt plocka in något som kunde rädda situationen. Det blev Sådana tider av fransmannen Edouard Bourdet. Denne var en samtida dramatiker som under de nämast föregående åren hade haft åtminstone två pjäser uppe på Stockholm scener. Nu hade man skrapat ihop en grupp skådespelare som fick repetera ihop sig och man kan i recensionerna ana att en viss oro funnits för att det hela inte ska bära. Den 1 oktober 1935 var det upp till bevis: premiär!

Stycket ska vara en närgången studie i borgerligt förfall och omoral, klätt i komedins lätta form men som även inehöll scener som i Nya Dagligt Allehanda beskrevs som "av den mest utrerade vidrighet, som man över huvud taget kan tänka sig på ett teatergolv". Intrigen är uppbyggd kring en historia där en industriägande familj drabbas av ofördtider och för att arv och egendom lockas en dotter att gifta sig med en rik arvtagare som dessvärre dessutom är en brutal "halvidiot" pyntad med epileptiska anfall som i sitt äktenskap ger sig hän åt lustar som får publiken att flämta och kollektivt skruva på sig.

Det är Tengroth som gestaltar dottern som lockas av rikedomen och säljer sig åt den imbecille arvtagaren. Själv är hon käck och sportig och klarar uppenbarligen provet med glans: i Dagens Nyheter beskrivs som frisk och naturlig, i Svenska Dagladet anses hon ha "käckt behag" men även bärare "av ung och sund, kvinnlig revolt mot det abnorma". "Med så mycken flickaktig charme, att vi förläto henne om de häftiga sinnesrörelser hon mot slutet var utsatt för tämligen obetydligt läto sig avläsas i hennes rosiga kerubansikte", som Göteborgs Handelstidning med snirklig charm beskriver det. Och i Aftonbladet konstateras det att vissa scener till och med räddas av Tengroth spel och närvaro. Herbert Grevenius i Stockholms-Tidningen är värd att citeras lite mer:

Birgit Tengroth, som har satts i tillfälle att vandra den mindre vanliga vägen från filmen till teatern, visar sig vara en förtrollande bekantskap att göra även på scenen. Hon spelar det unga slaktoffret på Mammons altare med en så daggfrisk och självklar enkelhet och naturlighet, att kan kunde tro henne vara en tekniskt fullklappad aktris. Där har Vasateatern en tillgång, som det gäller att vara varsam om.

Sugen på fler citat? Skriftställaren Erik Lindorm summerar i Vecko-journalen:

Yngst och sötast av alla damerna var Birgit Tengroth, som här hade sin stora scendebut. Hon är en äkta svensk flicka med kinder klara som astrakaner och en friskhet över sina omålade läppar, som verkar långt ifrån parisisk. Hon har en bussig charm, och hon näbbas med sin bror med den absoluta naturlighet hundra tusentals svenska flickor gjort sedan, låt oss säga, kristendomens införande i Sverige. Det är färskt och fräscht alltsammans, och man är glad att ha fått se den flickan livslevande i naturlig storlek efter alla de fotografiska närbilderna, som aldrig gå upp mot originalet.

Klart att sådant värmde, klart att Birgit tog sin lunchtallrik några år senare och slog sig ner vid den alltmer tufsige Lindorms sida på Brända Tomten för en stunds överföring av den sorts destillerad visdom som bara den som betraktat mycket kan ge.

Nå, uppsättningen får i stort med beröm godkänt, vissa akter höljs till skyarna medan särskilt slutet sågas som en hafsigt hopsnickrat icke-trovärdigt försök att få till en happy ending. Så hade Birgit klarat ytterligare en prövning, och Vasa-tåget kunde tuffa på någorlunda stadigt och direktionen hade uppenbarligen tagit till sig Grevenius ord ovan, för snart skulle hon vara där på nytt!

Birgit möter Proust

"Livet har varit taskigt mot mig. Fast det har inte enbart varit av ondo, även mina bittra erfarenheter har varit mig till stor nytta i mitt arbete."

Orden är skådespelerskan Gudrun Brosts. Förhoppningsvis är hon fortfarande ihågkommen som något mer än att vara jokern Johannes morsa. Han är ju moderlös nuförtiden men på sin tid var fru Brost en artist som stolt skred fram på scenen, oberoende av genre. En yppig kvinna i alla ordets bemärkelser, och en skådespelerska som fick roller och engagemang av såväl Ingmar Bergman som allas vår hjälte Hasse Ekman. Ekman hade henne i Kungliga Patrasket (1945) och några år senare i Flicka och hyacinter där hon mycket väl skulle ha kunnat träffa Birgit - om nu studiotagningarna sammanföll. Här framträder hon i knappa minuten och sopar undan både Ulf Palme och Anders Ek, med en kaxig knyck på nacken, släpig röst...och handen på höften.

Dessförinnan hade de båda, Tengroth och Brost, delat rollistan i såväl filmen Karl för sin hatt (1940) som Mans kvinna (1945), den senare efter Vilhelm Mobergs roman, ett stycke som också gav Tengroth goda recensioner i sin teaterversion, varmed hon turnerade land och rike runt. Brost var under en tid också gift med den Sven Forssell som 1949 gjorde en större intervju med Birgit för Filmjournalen.

Nå, nu var inte fru Brost enbart kontrakterad hos de stora filmgenierna, även på scen hade hon framgång och behärskade den så självklart att hon fick jobb hos den store Karl Gerhard. Nu singlade allt glitter ner över henne, bördig från bondelandet i mellersta Halland hade hon arbetat sig upp från lokalrevyer tills dess att bara Stockholm återstod, där hon visste att hålla sig på rätt plats tills dess att själve Gösta Ekman fick syn på henne och - vips! - var hon engagerad på Vasateatern. Det ena gav det andra, och så stod Karl Gerhard där och fladdrade med ögonlocken. Han engagerade henne för en roll som Zarah Leander dessvärre inte kunde få 1943 på grund av tidsatmosfären, om man säger så. Och därefter var det raka spåret fram.

I nyårsrevyn Kyss mej Ada 1952, om man nu får tro boken Om vi inte minns fel utgiven av Karl Gerhard Sällskapet 1991, sjunger hon kupletten Han är en kärlekskonstens mästare, tillägnad förläggaren Carl Björkman, dessutom enligt samtida vittnen iklädd den mest vidunderliga kreation och håruppsättning:

Han är en kärlekskonstens mästare
han har en uppdriven teknik.
Om damerna vill ha en testare
i erotik
så vet jag inte en sån libertin
det vill säga sist som först.
Det var förresten på hans officin
man gav ut Törst.
Han jungfruburen har tryckt
och lilla Birgit han ryckt
med själva Tengrothen opp
med nakna tankar och kropp.
På hennes erotoman
det låg en karl. Vem var han?
Det frågar vi dag och natt
man anar att
han var en kärlekskonstens mästare
vars blod är rött som Lethes älv,
men jag tror att denne lede frestare
var Björkman själv.

Carl Björkman var Tengroths förläggare, i en av sina ungdomsdagböcker antecknar Per Wästberg hur han ser Birgit på en larmande fest hemma hos Björkman. Går man vidare i bokvärlden kan nämnas att kuplettens titel var en travesti på den otuktigt osedliga romanen Jag var en kärlekskonstens mästare utgiven under pseudonym av "kulturprofilen" Per Meurling 1950.

Man kan att förstå fru Tengroth höll Gerhard högt, förutom allt det franska, det behagligt mediterrenna: hon hade lämnat allt det som hållit henne fången: karriär, karlar, rollspel och låg där på solaltanen vid hans villa på Rivieran och flöt runt i ett tvångslöst, kravlöst sammanhang på hans terrass. Nersjunken i en solstol, kunde hon för en timme eller två glömma det elaka som kröp fram inom henne, och dessutom lät han besjunga henne, hennes rykte och åter fästa hennes namn på var mans läpp däruppe så långt, långt norrut bort från vilket hon nu spände tårna i en rörelse framåt, mot solskenet.

Proust, då? Hängde Birgit med Marcel mellan varven? Nja: Gudrun Brost, hon hade en farfar som flyttat andra hållet, från detta fjärran Frankrike till skygghetens Sverige, hans namn hade inte varit ett försvenskat Brost utan: Proust.

Tengroth på tiljan 10: Flickor i uniform

Birgits scendebut - om vi undantar hennes agerade på Operans scen - skedde bara ett stenkast från Balettens övningssalar: Blanche-teatern vid Västra Trädgårdsgatan, där Sverigehuset numera ligger mittemot NK.

Nu var hon engagerad av direktören Harry Roeck-Hansen för en roll i den österrikiska pjäsen Flickor i uniform och premiären gick 17 oktober 1934. Första kvällen för en succé som skulle vara i hela 100 föreställningar. Själva pjäsen utspelar sig på en tysk internatskola för flickor, där preussisk anda tydligen råder, men där - i alla fall om man får tro signaturen Gastons anmälan från en senare föreställning i Eskilstuna - även tydliga homo-referenser dramatiserar förhållandet mellan lärarinnor och elever. "Denna pjäs om flickårens brytningtid", som Tengroth formulerar det. Under de tidigare fyra åren hade stycket gått ett segertåg runt kontinentens teatersalonger. Nu var det Stockholms tur.

Föreställningen innehöll namnkunniga stjärnor som direktörens egen hustru Esther Roeck-Hansen och veteranen Anna Flygare-Stenhammar, båda representanter för lärarkollegiet men det var de unga hungriga som fyllde rollerna som elever som snart skulle bli de nya namnen: Solveig Hedengren, Birgit själv som Ilse von Westhagen, men framför allt den 19-åriga Signe Larsson-Hasso som axlade en av huvudrollerna som unga eleven Manuela med en sådan övertygelse att detta blev hennes stora genombrott. Och som i förlängningen skulle föra henne ända bort till Hollywood.

I ett senare skrivet porträtt beskriver Birgit hur unga Hasso fullkomligt tar över repetitionerna. Förutom att hon varit elev vid Dramaten så påpekar dessutom teaterns programblad att hon har en bakgrund vid radion; "hon hade visst spelat in ett par reklamfilmer om margarin och Pubkappor" kommenterar Tengroth syrligt, men hon kunde inte att på något sätt förneka hennes talang och esprit.

Efter nyår går Blanche-teaterns föreställning ut på turné i Riksteaterns regi, men då har Tengroth lämnat det hela för nya filmäventyr. Hon ersätts i den följande rundan av Inga-Bodil Vetterlund.

[Bilder: 22 år efter Tengroths premiär hänger fortfarande Blanche-teaterns uppseendeväckande skylt, signerad John Bauer, tvärs över Västra Trädgårdsgatan. Året är 1956 och bilden är tagen i riktning söderut. Därunder: tre vackra flickor som ännu bara anar framtiden: Solveig, Signe och Birgit på ett samtida foto från Blanchetiden.]

Birgit läser Ekelund [hela tiden]

"Att leva i idén är att ha hjärtat full av framtid"

eller:

"En drömmares [vision] som vet, att först när man föraktar drömmen, drömmer man djupt."

Birgit Tengroths egna understykningar med blyerts i sitt ägandes exemplar av Vilhelms Ekelunds Levnadsstämning från 1925. Hon skaffade volymen 1942, därefter somnade hon om nätterna med hans ord under sina ögonlock.

Tengroth på tiljan 9: [not]

Sommarstiltje i nyhetsflödet? Vem vet, för under den första veckan av juli 1952 rasar notiserna in i huvudstadspressen: Birgit Tengroth är efter ett par års extravaganser i den privata sfären åter redo att beträda scenen! Nu påannonseras att hon ska axla huvudrollen i Hasse Ekmans nya uppsättning på Intiman till hösten!

Det hela har en bakgrund med sorgkant. Ekman var engarerad vid Intima teatern, uppe vid Odenplan. En liten teaterscen som ännu finns kvar och som vid denna tid ägdes av Terra-films Lorens Marmstedt och Alf Jörgensen (i en lokal som dessutom själve Edvin Adolphson ursprungligen hade lokaliserat). Där arbetade han tätt ihop med sin fru, Eva Henning, och inför hösten 1952 var det planerat att stycket Bell, Book and the Candle skulle upp som första höstprogram. Men, ack, nu bar det sig inte bättre än att Ekmans äktenskap havererade och Henning var på väg att också avveckla sin roll som skådespelerska på teatern, för vidare äventyr i grannlandet västerut.

Den tänkta amerikanska pjäsen kastades ut och in kom en nyskriven sak av Ekman själv, enligt uppgift hans debut som pjäsförfattare. I sin (andra) memoarbok beskriver Ekman rätt starkt smärtan, svartsjukan och sorgearbetet i samband med skilsmässan. Han sitter i Paris, övergiven, förkrossad och i självvald isolering och skriver stycket. Han lever på omelett och rödvin, och efter fem totalfixerade dagar är stycket klart. I pressen beskrivs den som en pjäs förlagd till pensionatsmiljö, som dessutom innehåller flera, och tydligt identifierbara porträtt från Stockholms scen- och kändisvärld. Notisskrivarna slickar sig om munnen i sommarbrisen.

Men vem ska då axla den kvinnliga huvudrollen? Och dessutom spela mot författaren själv, han gillar ju den treklangen, som man säger: skriva, regissera, spela. Jo, nu skrider Tengroth fram i ryktesfloran. Man kan ju också ha i minnet att det var vid denna tid som hon ringde upp Hasse för att reda ut en del minnesluckor inför sitt reportageporträtt av sin gamle, nåja: 37 år, ungdomsvän. Allt går ihop, och hör samman: Birgit, "författarinnan-aktrisen", är plötsligt huvudkandidaten!

Tidningarna söker de inblandade för kommentarer, men både Tengroth och Marmstedt befinner sig i Paris, och var inte Ekman också där? Allt förblir spekulationer i knappa veckan tills Stockholms-Tidningen den 8 juli skriver att planerna inte gick i lås: "Fru Tengroth har en mängd åligganden som författare som hon inte kan skjuta åt sidan just nu".

Så snabbt det sprack! Ett sista (?) försök att bejaka den andra karriären fick gå i papperskorgen.

Men höstsäsongen började henne förutan den 4 september, med Ekmanpjäsen Fullmåne som, visade det sig, hade Henning i rollen Maj Lovén, författarinna. Något hade alltså hänt under sensommaren som gjort att de kunde åter stå på samma scen. Handlingen tilldrog sig på pensionatet "Eriksfors slott i Västergötland" i "Nutid". Alltså väldigt nära parets tidigare boende på säteriet Vinsarp mellan Falköping och Ulricehamn. Liksom tidigare uppsättningar i Ekmans regi på Intiman blev Fullmåne en mindre succé: 165 föreställningar! Privat gick det inte lika bra: manusets avslutning där det frånskilda paret (Ekman och Henning) återförenas förblev en fåfäng fantasi och skilsmässan var snart fullbordad.

Birgit minns: Åke Söderblom

Vem minns inte, ja, i alla fall bland oss som stundtals tenderar att tänka bakåt: den lille vesslan med slickat hår, i vid kostym med breda byxben och hatten lätt knixad över pannan, som alltid finner på råd även när den sista dörren stängts och till och med bakfickan är tom? Tjattrets, dialogens, stegvändningens och den perfekta slutreplikens mästare: skådisen Åke Söderblom.

Söderblom var revyartist, skådespelare, estradör till och med innan Tengroth trädde fram i offentligheten. Dessutom textförfattare till visor - Zarah Leander sjöng in hans alster långt före hon försvann ner i Götterdämmerung. Han snackade sig genom karriären och han var också på plats när Birgit fyllde 25 år.

Vi har redan snuddat vid kvällen, i samband med Edvin Adolphson, den gamle ömsinte bocken som nu var dumpad och förbi när Birgit bjöd ett litet utvalt sällskap, jämnåriga nota bene, till fest på Operakällaren.

Och dit kom Hasse Ekman med fru Wrangel, läkaren Herbert Bjerlöv med sin fru, Biggans kompis Rut, den utsökte och finstämde Lille Bror Söderlundh som hade skrivit en visa som vår Åke satt text till, aftonen till ära: Fröken Sommar. Temat? Åldras aldrig! Lova oss: alla vi andra, att aldrig bli ytterligare 25 år åldre.

I sin utsökta, ja, delikata, minnesbok beskriver hon kvällen: champagne i magnumbuteljer med hummer på fat, 25-åringen släpper sin tystnad en gång för alla och talar nästan i tungor: "Det var en nyhet för mig att jag bar ord inom mig, att jag kunde göra meningar, att jag kunde tala". Hasse Ekman, som, skriver hon själv, kände henne bäst, "satt häpen":

När munhålan släppte lossade alla hämningar som pålagts mig utifrån och gjort våld på min natur. Jag var en utvecklingsstörd som blivit mirakulöst helad. Jag hade återfått synen, ögat gick att rikta, med ogrumlad blick betraktade jag verkligheten och hemma fanns ingen som väntade på mig.

Och Åke, därborta vid bordet, det var ju dig vi skulle avhandla: Lille Bror reser sig mitt under middagen och spelar sin luta. Sjunger sången till Birgit, den vilsekomna som just nu glittrar som aldrig förr. Och Åke, yvig och fin, plockar med sig notbladen hem igen för att själv sjunga in visan. Han kan ju det. Och så ser den kanke lite fladdriga Birgit aldrig mer det stycket. Söderblom envisades tydligen med att förneka tillgreppet: hösten blåste snabbt förbi dem alla.

Långt senare dog han, mellan två akter under en förställning med fullsatta rader. Förvirrat tittar alla på varandra: och nu? Varför inte sätta på en CD-skiva med Söderbloms kupletter: "Alla tiders kis", utgiven 2001. Lysande stycken med en force och drivenhet som vi fortfarande flämtar efter.

Nu kan man ju vid en senkommen genomlyssning undra varför Tengroth aldrig spelade in några skivor, trots sånginsatser i enskilda filmer och den tidens tradition inom filmvärlden. Här sjunger Åke regelbundet duetter med Sickan Carlsson och Annalisa Ericson: och ingen av dem kan egentligen sjunga! Men, och kanske är det just det som skådespelerskor kan ge: vilket driv och entusiasm, sicken avspändhet och samtidigt med sådan glöd i framförandet!

Men Söderblom lever vidare efter sin död ett halvsekel bort från oss: under 1900-talets näst sista decennier strålande landets vackraste leende mot oss från teater- och TV-scener i form av dottern Lena Söderblom. Och än i den dag som idag är, är det bara att ta tricken till Slussen, kämpa mot uppförslutet i riktning S:t Paulsgatan, tills du ser butiken MultiKulti. Birgit tvekar och sveper kappan omkring sig, fibblar med de tunna skinnhandskarna och cigarrettpaketet. Här på Södermalm, långt från all borgerlig stil och etikett, kan hon som kvinna kosta på sig att röka en cigarrett utomhus, så hon väntar ute i snövinden, medan du stiger in i butiken. Och där, bland alla udda skönheter, trasselsuddar och cd-skivor: om du kisar lite med ögonen kan du se Söderblom in real life: lite hukande, slagverkaren i världsklass: Per Tjernberg, dottersonen, här, fortfarande, bakom disken, bara ett danssteg ifrån oss.

[Rekommenderad lyssning: Åke Söderblom: Alla tider kis: Svenska favoriter och Per Tjernbergs samtliga soloskivor, stundtals under namnet Per Cussion. På bilden: morfar himself i stilenlig pose tillsammans med minst sagt chica Britta Larsson. Från filmen Rena rama saningen, 1939.]

Släktforskning light

Birgit Tengroth växte upp, som redan beskrivits, i ett hem med en hyfsat stor syskonskara. I sina texter berättar hon stundtals om sina föräldrar: pappan, tullaren Carl Gustaf som avancerade till överkontrollör, beskrivs rätt ömsint om än som en excentrisk personlighet som mer eller mindre agerade på sina egna, spontana, villkor. Modern gnor traditionellt och gör sitt bästa för att hålla ihop familj, ekonomi och hushåll.

Miljön var ju, i alla fall under Birgits barndom, närområdet kring Östermalmstorg i Stockholm, rätt långt från stadsdelens mer flashiga boendemiljöer längs Karlavägen, runt Karlaplan och kvarteren kring Narvavägen. De sju syskonen syns knappt alls i Tengroths egna berättelser, de anas mer som skuggor, i enstaka bisatser. Det inledande kapitlet till Jungfruburen målar dock upp en dialogrik familjescen, med fadern frånvarande, där de halvvuxna syskonen kivas och gnabbas tillsammans med mamman i en dunkel lägenhet på nedre botten.

Om man inte har företagsamhet att vandra runt och slå i folkbokföringens luntor kan man genom olika genealogiska sajter åtminstone identifiera syskonen vid namn.

Pappa Carl Gustaf Tengroth, född 1872, verkar själv haft sex syskon, varav åtminstone en figurerar som en mer "lyckad" och välbärgad bror i boken Julibarns barndomsminnen. Carl Gustaf gifte sig så småningom med fröken Eva Sjögren. Dessa var alltså far och mor till syskonen.

Först på plan var Anna-Lisa, gift Schött och som hastigt skymtar i ett tidigare nämnt hemmahos-reportage på Norr Mälarstrand då hon delar lägenhet med lillasyster Birgit. Där nämns också att hon staterat på teatern en gång, det sägs vara familjens enda insats på scenen förutom Birgits bravader. Herr Schött hette Emil och barnen Birgitta och Brita.

Därefter kommer Sara, gift med Robert Anclow och med barnen Irene (Py), Eva och Per. Sedan följde sönerna Gösta och Lars Mortimer, den senare gift med Ingrid och far till Claes och Gunilla. Samt Börje, gift med Ilse. Först därefter trippar vår hjältinna in som skarans nummer sex, följd av lillebror Curt som fick barnen Didde och Peigi. Yngst i barnaskaran var Barbro, gift Carlberg och mor till dottern Catharina.

En snabb genomgång av namn utan vare sig årtal eller geografi, förutom adressen Majorsgatan. Men i stort får man intrycket av en rätt skugglik syskonskara, eller om det nu var systern Eva Birgitta som var frånvarande. Buster von Platens minnesbild från Birgits begravning 1983 är ju tydlig: Stig Ahlgren var den ende som satt på familjesidan under ceremonin.

Förhoppningsvis kan vi återkomma till ämnet.