Birgit och Vilhelm Moberg

Står man tillfälligtvis förankrad i Tengroths egen tid som är svårt att komma förbi ett författarskap som Vilhelm Mobergs. Han står där vid tröskeln, liksom utplacerad som dörrvakt. Okammad, bredbent och axelbred. De direkta mötespunkterna mellan den sällsamt populäre författaren och den fruktade dunderguden och vår egen stjärna består av Birgits medverkan i två filmer baserade på Mobergs böcker: Gläd dig i din ungdom och Mans kvinna.

 

I den lilla boken Vilhelm Moberg, filmen och televisionen (Carlssons, 1998) av Bengt Forslund behandlas Mobergs förhållande till den rörliga bilden, huvudsakligen biograffilmerna med Troells Utvandrarfilmer som höjdpunkt. Men även diverse senare TV-dramatiseringar av hans verk. Moberg skrev för övrigt också själv dramatiseringarna av flera av romanerna. Som författaren noterar i inledningsvis: "Det var inte Moberg som behövde filmen, det var filmen som behövde Moberg".

Författaren Forslund har vi stött på tidigare i spalterna: genom två böcker om ett par av landets större teaterklaner: Ekmans och Molanders. Vilhelm Moberg hade tydligen ett eget förhållandet till ämnet film, villigt och ibland mot uppseendeväckande (förhållandevis) blygsam betalning skrev han manus och brottades vidare med texterna samtidigt som han kunde vara starkt kritisk till den färdiga resultatet. Så också vad gäller de båda Tengrothfilmerna. Vilket kunde bli lite komplicerat eftersom författaren hade något som liknade vänskapsförhållande till regissörerna - Per Lindberg respektive Gunnar Skoglund.

Den tidigare filmen fick ett hyfsat gott mottagande av publiken. Forslund antar att detta var en frukt av Mobergs stigande stjärna, Lindbergs populära comeback som filmregissör (efter många år vid teatern efter tidigare mästerverk) och filmens ambitionsnivå som kontrasterade rejält mot 1930-talets vid tiden omdiskuterade "pilsnerfilm". En diskussion där just Moberg hade dundrat som värst.

Censuren var dock framme vid flera tillfällen, redan innan filmen var helt klar, och saxade bort scener med tvetydiga och rentav "snuskiga" insinuationer. Moberg mullrade obekymrat vidare, såväl verbalt som skriftligen i brev, debattartiklar och inlägg, mot att dessa beskrivningar av kärleken i dess olika former försvann och gjorde filmen vrång, kantig och hård.

Värre skulle dock bli i Mans kvinna. En ironi, tycker Forslund, eftersom där ingrep Biografbyrån (d.v.s. censuren) inte alls. Hoppsan. Här blev det liksom bara dålig kritik. Dessutom arbetade här Moberg aktivt med synopsis och manus. Den först tilltänkte regissören Alf Sjöberg hade ersatts med en av filmens främste tillskyndare Gunnar Skoglund - "med entusiasm kan man komma långt, med talang kommer man längre", som Forslund krasst summerar slutresultatet. Inte mycket fungerade tydligen trots att Moberg cyklat till inspelningsplatsen utanför Sigtuna och kamperat med filmgänget under ett par dagar. Kritiken från prressen blev bitvis hård och sarkastisk. Den här gången var Moberg lojal och tystare vad gäller den offentliga debatten.

Men 22 år senare (1967) satte TV-redaktören Torsten Jungstedt Moberg i en fåtölj och tillsammans såg de om filmen inför en stundande TV-premiär. Diskussionen i samband med visningen blev i sin tur en artikel i tidskriften Röster i Radio. Moberg är här öppet kritisk både mot den ena och det andra, mot sig själv och (i synnerhet) mot regissören - som till skillnad från Lindberg inte vågade, enligt Moberg, visa "samlag". I samband med den första, censurerade, filmen nämns "Birgit Tengroths friskt sinnliga närvaro i kärleksscenerna". Och i och med detta får han tillfälle att lägga ögonen på Birgits uppenbarelse:

Birgit Tengroth, hon är vacker. Hon har ett vackert leende, eller hur?Men här skulle det vara mycket mer av hennes ansikte, mera närbilder av henne, mera betoning av hennes ögon...Här kom en bra bild, glansen i ögona: Men vad är det med läpparna? Inte ska dom vara sminkade så där? Så såg inte en bondkvinna ut.

Stackars Skoglund ansåg sig tvingad att replikera redan i tidningens kommande nummer och så var ett smärre gräl mellan de båda upphovsmännen igång, den ene besviken, den andre djupt sårad. Vi andra kan rycka på axlarna och ta del av, och glädjas, åt enskilda scener och rollprestationer i de båda Mobergfilmerna. Liksom Birgit, som reste sig upp, borstade halmstråna från kjollinningen och gick in i andra, minst lika mörka dramer.

"Rospiggar [1942]" - repris

Trött på de olympiska utsändningarna från London? Imorgon den 31 juli på eftermiddagen sänder Sveriges Television på nytt den gamla Birgitklassikern Rospiggar! Missa inte den!

Njut av den karga skärgårdsnaturen, Birgits runda kinder och flammande ögonkast, en Holmsten som alltid levererar, en bunt skinntorra rospiggar och bitvis våldsamt och rätt tröttande överspel.

Men så - som sagt - tittar Birgit in i kameran och allt annat är förlåtet.

En djupare och mer genomtänkt summering av filmen finner du här.

Sommarminne: september 1983.

Den första gång jag egentligen minns att Birgit Tengroth snuddade vid min tillvaro var när jag satt och bläddrade i en morgontidning, ovisst var och oklart vilken, men nu i efterhand vet jag att det måste varit under den sista veckan i september 1983.

Där fanns en notis - eller var det en kortare runa? - som berättade att förra skådespelerskan Birgit Tengroth hade avlidit. Jag minns att jag då visste vem hon var men nu efteråt kan jag inte minnas att jag någonsin hade sett en film med henne vid den tiden. Ännu mindre hört talas om hennes böcker.

Det jag minns nu efteråt var att det stod som avslutning något i stil med att "under de senare åren levde hon mer eller mindre som en eremit ute på landet i Sörmland", det kan ha stått Ösmo eller Nynäshamn men formuleringen fick mig att i det inre se en förvirrad kvinna irra runt i en djup barrskog, i något dräktliknande, slitet, över mossa och rötter och med granarnas nedre grenar som envist slog henne i ansiktet när hon trängde sig fram genom vegetationen.

Det fanns något främmande, något eljest, i blicken. Blicken i ansiktet som hon skyddade mot grenarna genom att hålla armarna höjda. Allt var tyst, inte ett ljud, inga kråkor kraxade, inga skogsduvor kuttrade, ingen korp skrek. Bara rischandet och ratschandet från de vassa barrtomma kvistarna som slog mot hennes ansikte.

Men som sagt: jag visste då knappt vem hon varit. Men det var så vi möttes första gången.

Gunnel Broström [1922-2012]

I ljusspelet genom sommarens lövkronor glimrar ytterligare ett dödsbud från filmens och teaterns förrädiskt eviga rollspel. På nytt passeras portalen in till dessa skuggornas värld av en av de stora, en av de bortom rubrikernas mest omedelbara utropstecken: Gunnel Broström.

Broström arbetade till stor del inom teaterns värld. Knappa decenniet yngre än Tengroth tillhörde hon en skådespelargeneration som blommade upp efter det att Birgit lämnat skådespeleriet och några professionella mötespunkter mellan de två står inte att finna. Däremot platsar naturligtvis Broström i denna spalt genom att vara den enda skådespelare som verkligen gestaltat personen Birgit Tengroth. Och då räknar vi bort filmatiseringar av Birgits skönlitterära verk med tydliga biografiska detaljer: Ingmar Bergmans Törst och Martina Bigerts Lida pin.

I Bergman Smultronstället axlade nämligen Broström den spelsmässigt korta men minnesvärda, för att inte säga herostratiska, rollen som fru Berit Alman som tillsammans med sin make ingenjör Alman, med en närmast illvillig porträttlikhet "tolkad" av Gunnar Sjöberg, plockas upp som liftare i huvudpersonernas bil (se baksätet i bilden härintill). Paret grälar och hånar varandra oupphörligen på ett sätt som var medvetet av Bergman och självklart tydligt för samtiden ett porträtt av det offentliga paret Stig Ahlgren/Birgit Tengroth. Rollerna var, enligt Bergman själv, en personlig hämnd mot Ahlgren som skrivit ner något Bergman gjort tidigare. Här slåss småpojkarna mot varandra på skolgårdens grus och Birgit fick sitt av bara farten. Bergman sade sig försent ha ångrat den sidpassningen och Birgit nämner aldrig - vad känt är - scenen i sina egna skriverier. Men vad som tänktes kan bara antas.

Detta var naturligtvis ett kort ögonblink i Broströms karriär. Vore det inte spökfiguren Bergman klädd i sin mockajacka och basker vore det allaredan glömt. Vad övrigt är, är ett broströmskt skådespeleri, regisserande och konstnärskap som lever vidare långt efter det att sommar gått över till höst.

Filmkaramell 1950

Flicka och hyacinter - Trailer

Lite godis så här mitt i sommarstiltjen. Ett udda klipp ur Birgits sista film - och tillika Hasse Ekmans paradnummer, premiär 1950, inspelad året före.

I klippet här ser vi Birgit roll munhuggas med sin make Ulf Palme, en kollega som i Tengroths egen minnesbok fick sin egen kanske lite väl rättframma karaktäristik: det här var innan han sköljde ner wienerbröd med rödvin.

En annan notering som kan göras: i så gott som alla sina filmroller gestaltar Tengroth unga kvinnor, de kan vara i olika faser av livet, de kan bära på alla möjliga erfarenheter, de kan ha en bakgrund som med sitt mörker river dem i ryggen så snart de stannar upp - men de är alla fortfarande att betrakta som unga. I den här rollen, reklamchef Britt Wikner, är hon tydligt en yngre medelålders kvinna. Snygg, trygg, självsäker. Till och med skarp. Med båda fötterna på jorden, med ett bord att sitta och arbeta vid, bestämmer hon själv vad hon vill. Till och med ansiktet har fått ett mer moget drag, en yrkeskvinnas ansikte.

Rollen är vid sidan av filmens huvudfåra, nästan som en kommenterande grekisk kör. Men den är avgörande för dramat och hon spelar på topp, på tå, med verklig och nästintill ny närvaro. Som om hon börjat på något nytt. Här valde hon att sluta, från och med nu var hon att tituleras författarinna.

Birgits lekstuga

Det var säkert inte lätt att försörja sig som skådespelare, inte ens under den svenska filmens glansdagar. En antydan till det finner vi i det lilla häftet 40 roliga kvällar: bildrevy i salongsmagi, utgiven på Åhlén & Åkerlunds förlag 1940. I stilen en sådan publikation som man kunde prångla ut tillsammans med specialutgivna jultidningar. För de mörka vinterkvällarna var ju många och lite hemtrevlighet kunde vara av nöden och till det fick man nu hjälp av "20 svenska filmfavoriter och andra kända personer [som] lära eder trollkonster" som omslaget förkunnar.

Ett sådant djupsinnigt verk knåpade man förståss inte ihop i en hast. I förordet berättas det till och med att huvudförfattaren Einar Werner - mannen som införde korsordet till Sverige! - hunnit avlida under arbetets gång. Men inga begravningsminer här inte - här poserar diverse stjärnor och numer tackochlov bortglömda kretiochpleti från tidens nöjesestrader och försöker på bästa sätt utföra och lära ut små hemtrevliga hokus-pokus-trick: Lasse Dahlquist, Putte Kock, Birgit och Margit Rosengren, Annalisa Ericson (i käck hatt och sober skinnboa). Men det är minsann inte bara taskspelare som träder fram: redan på omslaget hittar vi Lennart Bernadotte och inne i boken skymtar Isaac Grünewald, Hasse Ekman med sin hustru ur den skånska godsadeln och själve pappa Gösta Ekman slår monokelförsedd knut på en silkesnäsduk. Det var inte bara författaren som stupat under resans gång. Kanske det hela trots allt inte bara var ett pinsamt brödjobb, kanske var man helt enkelt van att spexa och skoja med varandra, hänvisade som man var till sina medmänniskor för en stunds lek och nöje?

Men nog om det. Redan på första sidan dyker hon nämligen upp, vår egen stjärna, fröken Tengroth som här utför ett tändstickstrick. På ett verkligt mystiskt sätt får hon en sticka att vända sig i asken bara genom att skaka den lite lätt. Märkligt, eller hur? Den som vill försöka göra om det men misslyckas kan bläddra fram till bokens slut där alla tricken avslöjas. Men så lätt ska inte den nyfikne får det serverat här och nu.

En bit in i boken möter vi Birgit igen. Nu trixar hon med enkronor: "Jag vet inte om mitt ekonomiska sinne är särdeles utpräglat", förkunnar den unga skådespelskan i den tillhörande texten, "men jag kan hålla på slantarna, när det behövs." Nåja, att hon med tiden fick en dragning åt lite kostsamma vanor har vi ju behandlat tidigare, i alla fall från den tiden då hon hade blivit gift och stadgat sig.Skribenten låtsas vara mäkta imponerad över trollkonsten men tjuvkikar vi så visar det sig att fröken Tengroth helt enkelt smusslat över en tändsticka från den tidigare i boken nämnda tändsticksasken.

Mot slutet blir det ett tredje framträdande, nu i Bullen Berglunds sällskap. De två får tillgång till en hel boksida för att lite kärvänligt reta varandra med svårlösta och ordvitsande gåtor under rubriken Duell på "intelligens"-frågor, av typen vet du varför Adam bet i äpplet som Eva gav honom? Jo, för han hade ju ingen kniv. Det hela avslutas dock med en knepig Birgitgåta då hon säger:

Nu går jag och sätter mig någonstans, där du aldrig kan sätta dig!

Varpå den förbryllade och förbluffade Bullen får hela flickan i knät!

Aforismer (IV)

*

Som ett djur längtar jag efter en medmänniska.

*

När glädjen har blivit jargong måste man börja om från början: I sorg.

*

Det finns en ensamhet, förförisk som döden i snödrivan. Man måste hoppa, dansa, sjunga för att inte ge efter för frestelsen att somna in för evigt.

*

Aldrig en räddningsmedalj till den som räddat sig själv.

*

När pulsen slår som snabbast tror man att hjärtat ska stanna.

*

[Birgit Tengroth, ur Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, 22 juli 1967. Fortsättning följer.]