Birgits lekstuga

Det var säkert inte lätt att försörja sig som skådespelare, inte ens under den svenska filmens glansdagar. En antydan till det finner vi i det lilla häftet 40 roliga kvällar: bildrevy i salongsmagi, utgiven på Åhlén & Åkerlunds förlag 1940. I stilen en sådan publikation som man kunde prångla ut tillsammans med specialutgivna jultidningar. För de mörka vinterkvällarna var ju många och lite hemtrevlighet kunde vara av nöden och till det fick man nu hjälp av "20 svenska filmfavoriter och andra kända personer [som] lära eder trollkonster" som omslaget förkunnar.

Ett sådant djupsinnigt verk knåpade man förståss inte ihop i en hast. I förordet berättas det till och med att huvudförfattaren Einar Werner - mannen som införde korsordet till Sverige! - hunnit avlida under arbetets gång. Men inga begravningsminer här inte - här poserar diverse stjärnor och numer tackochlov bortglömda kretiochpleti från tidens nöjesestrader och försöker på bästa sätt utföra och lära ut små hemtrevliga hokus-pokus-trick: Lasse Dahlquist, Putte Kock, Birgit och Margit Rosengren, Annalisa Ericson (i käck hatt och sober skinnboa). Men det är minsann inte bara taskspelare som träder fram: redan på omslaget hittar vi Lennart Bernadotte och inne i boken skymtar Isaac Grünewald, Hasse Ekman med sin hustru ur den skånska godsadeln och själve pappa Gösta Ekman slår monokelförsedd knut på en silkesnäsduk. Det var inte bara författaren som stupat under resans gång. Kanske det hela trots allt inte bara var ett pinsamt brödjobb, kanske var man helt enkelt van att spexa och skoja med varandra, hänvisade som man var till sina medmänniskor för en stunds lek och nöje?

Men nog om det. Redan på första sidan dyker hon nämligen upp, vår egen stjärna, fröken Tengroth som här utför ett tändstickstrick. På ett verkligt mystiskt sätt får hon en sticka att vända sig i asken bara genom att skaka den lite lätt. Märkligt, eller hur? Den som vill försöka göra om det men misslyckas kan bläddra fram till bokens slut där alla tricken avslöjas. Men så lätt ska inte den nyfikne får det serverat här och nu.

En bit in i boken möter vi Birgit igen. Nu trixar hon med enkronor: "Jag vet inte om mitt ekonomiska sinne är särdeles utpräglat", förkunnar den unga skådespelskan i den tillhörande texten, "men jag kan hålla på slantarna, när det behövs." Nåja, att hon med tiden fick en dragning åt lite kostsamma vanor har vi ju behandlat tidigare, i alla fall från den tiden då hon hade blivit gift och stadgat sig.Skribenten låtsas vara mäkta imponerad över trollkonsten men tjuvkikar vi så visar det sig att fröken Tengroth helt enkelt smusslat över en tändsticka från den tidigare i boken nämnda tändsticksasken.

Mot slutet blir det ett tredje framträdande, nu i Bullen Berglunds sällskap. De två får tillgång till en hel boksida för att lite kärvänligt reta varandra med svårlösta och ordvitsande gåtor under rubriken Duell på "intelligens"-frågor, av typen vet du varför Adam bet i äpplet som Eva gav honom? Jo, för han hade ju ingen kniv. Det hela avslutas dock med en knepig Birgitgåta då hon säger:

Nu går jag och sätter mig någonstans, där du aldrig kan sätta dig!

Varpå den förbryllade och förbluffade Bullen får hela flickan i knät!

Skål för absent friends! Filmkongressen 1944

Kristi Himmelfärds Dag 1944 gick, liksom tidigare år, Sveriges Biografägaresförbunds kongress av stapeln i Stockholm. Efter ett betungande kongressande på Röda Kvarn samlades kreti och pleti inom branschen för andra året i rad på Grand Hotel Royals vinterträdgård. Och om sittningen under dagen säkerligen varit grå och strikt yrde kvällen desto mer av konfetti, dans och bubbel i glasen!

Filmjournalen 1944, nr 23 rapporterar utförligt från dagen, eller snarare kvällen. Klockan 7 började det roliga. Och även om vi tappat Birgit redan i trängseln på Arsenalsgatan så slinker vi med strömmen inåt - eftersom så många av dessa sidors favoriter minglar därinne! Nu är det ju inte bara Spegelsalen som lockar - "världens magnifikaste lokal i sitt slag", Aftontidningen passar dessutom på att för tredje året i rad dela ut sina troféer för branschens bästa insatser under det gångna året!

Nå, vi följer pressfotografen i hälarna och snappar upp skymtar av stjärnorna. Se, allra först, där skvallrar Sickan med kollegan Vibeke Falk, omgivna av gubbarna Carl Anders Dymling (nya SF-chefen till höger med ett stadigt sug i Havannan) samt till vänster Vilhelm Bryde, känd från tidigare Tengrothproduktioner.

Och, se, där borta rodnar allt förra friherrinnan Agneta Wrangel af Sauss, numera gift fru Ekman, under solbrännan med sin bordkavaljer Hampe Faustman som nog är lite simmig i blicken alla redan.

Säkerligen har de båda känslan av en outtalad gemenskap, då de båda under årens gång fått, eller skulle få, kämpa mot såväl reella problem som elakt förtal spriten orsakat dem.

Och efter en stund verkar det som fru Agneta känner att hon måste resa sig och leta upp sin make, herr Hans, som anlänt lite sent efter att ha arbetat - sägs det - med manuset till sin kommande film Som folk är mest. Med ett brett Ekmanskt leende tar han emot hennes förklaringar.

För visst kan Hasse le, sippa på glaset och suga på ciggen: detta är ju delvis hans kväll!

Av Aftontidningens troféer faller tre inom Ekmans fögderi: dels till Lars Hanson för bästa manliga huvudroll i Excellensen, Stig Järrel presterar årets bästa manliga biroll i samma film. Järrel har dock kvällens teaterföreställning på Nyan att tänka på så han glider inte in i lokalen förrän klockan slagit 11 om kvällen, men möts å andra sidan av gälla fanfarer när han ska hämta sitt pris! Dessförinnan har en annan av Hasses stjärnor fått sin utnämning som årets bästa kvinnliga biroll: Gunn Wållgren för sin insats i Sjätte skottet.

Vilka andra är det som stöts och trängs i vimlet? Lorens Marmstedt förståss, Anders Henrikson med hustrun Aino Taube, Irma Christensson, John Botvid och Georg Rydeberg. Till och med Sture Lagerwall dök under förkvällen upp i kronans uniform, Ragnar Falck var förståss galakädd liksom fotograf Gösta Roosling, George Fant och självaste Karl Ragnar Gierow, pristagare för bästa manus. Och runt dem virvlade Alice Babs, Gudrun Brost och Barbro Ribbing! Bara för att nämna några som skymtade förbi.

Och se, därborta beundrar ju Hampes egen hustru Wållgren sin triumf tillsammans med själve Edvin Adolphson, hennes motspelare i den belönade filmen.

Och den gode Edvin, alltid redo för ett handgrepp! Lugnt passar han på medan Hampe simmar runt i den Wrangelska vallgraven...

"...ja, och så dansade alla, skrattade och hela filmbranschen kände sig som en enda stor familj, precis som det skall vara på en riktig Filmkongress", summerar tidningen.

Men, Birgit, Birgit, vart tog du vägen? Kom du aldrig in? Hittade du aldrig fram?

Människor som minns 20: Agneta Wrangel af Sauss

Som hastigast har vi tidigare citerat Hasse Ekmans första fru, Agneta Wrangel. Hon publicerade i slutet av 1980-talet sina memoarer, Hallon och torr champagne (Bonniers, 1987) som i stort är en redogörelse för hennes tid som fru Ekman, i sus och dus på Cecil och andra tillhåll i sällskap med den tidens mediakändisar och stundtals även kungafamiljens unga garde. Däremellan fick hon i snabb följd fyra söner (hon kallades "gossexpressen" i vänkretsen), den siste var ännu inte född när Hasse försvann med fru nummer två, skådespelerskan Eva Henning.

Fröken Wrangel kom från ett slott i Skåne, Ellinge utanför Lund. Hennes far greven var en, ska vi säga excentrisk man - åtminstone med dagens mått mätt - som höll på den gamla bördsadelns värdighet. Hon flyttade i sinom tid till Stockholm, med sin mor, studerade konst hos Otte Sköld på David Bagares gata 9 och lät sig ryckas med i de ur hennes bakgrund sett rätt bohemiska borgerliga konstnärskretsarna i Stockholm. Det var under denna tid hon mer eller mindre enleverades av Hasse Ekman i hans gula Chevrolet. Året var 1937 eller däromkring.

Hasse hade nämligen tidigt, i all hemlighet, valt ut denna tjusiga adelsfröken till sin nästa trofé och kartlade hennes liv och rörelsemönster. Men det han missat, i alla fall enligt Wrangel, var att de var så gott som grannar. Mor och dotter bodde vid denna tid på Sven Rinmansgatan på Kungsholmen och Hasse huserade runt hörnet i en ungkarlslya på - just det, Norr Mälarstrand 76! Samma adress och samtidigt som Birgit Tengroth.

Vi är alltså tillbaka igen på Norr Mälarstrand. Huset kallades tydligen på den tiden Ungkarlshotellet då det inhyste många av den tidens fria själar: Birgit, Hasse, skådisen Maritta Marke, regissören Leif Amble-Naess, författaren Gösta Gustaf-Janson och filmskribenten Gunnar Tannefors för att ta de som Agneta Wrangel minns.

Så Hasse och Birgit mötte kanske varandra i trappen dagligdags. Därefter förblev de även bekanta, vänner och kollegor karriären igenom och möttes sporadiskt i sin profession. Men den mycket flitige Hasse Ekman engagerade Tengroth i sina egna verk först i och med Flicka och hyacinter, som vi vet också blev hennes final inom filmen. Synd på så rara ärtor.

Människor som minns 1: Kar de Mumma

Naturligtvis finns en rad böcker, minnen och memoarer publicerade där Tengroth skymtar förbi. Den mest djuplodande är nog Gustaf von Platens bok om vännen Stig Ahlgren. Mer om detta senare.

Skriftställaren och revyförfattaren Erik Zetterström, mera känd under pseudonymen Kar de Mumma, beskriver i sin bok Människor som mött mig (1972) om ett möte med Tengroth i Berzelii park. Förmodligen tidigt 40-tal. Hon är "glad och söt och skräddarsydd" och hon tar sig tid att stanna upp och konversera revymakaren denna kulna höstdag. Zetterström formar dock texten mer till en betraktelse av sin egen roll som fruntimmerskarl, och snuddar vid det obehag en rak, klar och självständig kvinna kan, kunde ge.

Utöver detta: Hasse Ekmans första fru Agneta Wrangel skriver i sina minnen Hallon och torr champagne (1987) om Kar de Mumma: "Erik satt mycket på Riche och var redan då mycket speciell".

Och utöver detta: enligt på södra Öland bosatta lantbrukare som fått assistera herr kåsören vid hans återkommande hönsfågeljakter var han både högdragen och mycket arrogant.