Boenden 8e: Norr Mälarstrand 76

I Filmjournalen nr 1, 1939 bjuder Birgit än en gång in till sin ungmölya på Norr Mälarstrand, eller Norrmälarstrand som man skrev på den tiden. I det som benämndes "Ungkarlshuset". Pressen har naturligtvis bjudits in redan tidigare men nu har hon flyttat inom fastigheten, från tre tappor ner till en trappa upp. Och har övertagit kompisen och årskamraten Hasse Ekmans numera övergivna våning. Han hade ju gudbevars gift in sig i adelskalendern för att citera honom själv. Så nu ståtar hon med två rum, stor sovalkov, hall och badrum: ultramodernt! utropar reportern glatt.

Vi får minsann gå husesyn i våningen. Först kommer naturligtvis hallen, sedan stiger man i ett mindre rum som fungerar som skrivrum eller "bibliotek" - citationstecknen är Birgits egna. Reportern dröjer sig nyfiket kvar vid bokhyllorna: här finns bl.a. Knut Hamsums Samlade Verker, Sigrid Undset, Vilhelm Moberg och Gösta Gustaf-Janson. Två av dem har hon fått filmatisera, utbrister hon förtjust. Och Gustaf-Janson var ju dessutom granne i huset så de böckerna hade säkert inte behövt resa långt. Konst och konsthistorien - fröken Tengroths stora intresse! - representeras av biografier över Gaugain, van Gogh, Lautrec och de franska impressionisterna.

Därefter följer det större rummet, varmt och hemtrevligt, noteras det, med levande ljus i fönstret. Utanför faller snön och Riddarholmsfjärden breder ut sig där bortanför med Västerbrons relativt nybyggda båge i högerkanten. Rummet pryds av en grön matta och röda sammetsgardiner, möblemanget är lättflyttat modernt och placerat i ena hörnet med läslampa och kompletterande radioapparat.

Även här inne skiner konstintresset igenom, fler böcker förståss, ett minipiano med noter som hon säger sig klinka på, på väggen ett porträtt av värdinnan själv, målat av väninnan Mary Sundström, Franks syster. Det porträttet tillsammans med pianot, vill jag minnas, fick senare flytta med till Styrmansgatan.

Hur tillbringar då fröken Tengroth nätterna? Jo, i en näpen solalkov inredd i gustaviansk stil: säng och toalettbord, med franska kopparstick och crèmefärgade gardiner. Men, avrundar reportern de Bergerac, medan han i smyg betraktar värdinnan, vad är ändå allra trevligast i den här lilla våningen? Jo, naturligtvis Birgit själv, utropar han tyst med hjälp av pennan! Men där slutar reportaget, i solalkoven, en trappa upp, på Norr Mälarstrand, i södra Kungsholmens allra mest moderna kvarter.

Med på resan dit var även en representant för studion Gullers foto.

Boenden 8d: Norr Mälarstrand 76

Hej, flickor och pojkar, nu är det dags igen att springa i trappan på Norr Mälarstrand som så många gånger förut! Ingen portkod, ingenting! Bara uppför våningarna och busringa på dörrarna.

Den här gången är det Husmodern nr 51, 1934 som under skvallerrubriken Vi ha snappat upp... har besökt unga fröken Tengroth i hennes delade våning på Stockholms "ungkarlshotell", Norr Mälarstrand 76. Hon har ju som bekant gjort en rollprestation i filmen Sången om den eldröda blomman och nu flockas reportrarna i trappuppgången.

Hon får först - helt kort - redogöra för sin bakgrund och sedan blir det husesyn:

Diskreta färger, tapeten enfärgad ljusbeige, ett behändigt brunbetsat skrivbord, en nätt bokhylla, bekväma funkisfåtöljer och d:o soffa, biblioteksbord och ett minipiano, vilket allt ger ett hemtrevligt och varmt intryck. Terra gardiner och två Kylbergstavlor utgöra färgklickarna. I sovrummet äro väggarna gammalrosa och gardinerna av ljusgrå taft. Det är allt så hemtrevligt och privat men innan vi gå, bli vi påminda om att det dock är hos en stjärna vi äro. Det ringer på dörren och utanför niga två små barn: "Tant, få vi tants namnteckning..."

Denna hemtrevnad delar Birgit - än så länge - med en av sina systrar. Det vet vi sedan tidigare. Här får vi också veta att systern staterat på Blanche i "Flickor i uniform". Men det är också det enda skådespeleriet inom den övriga syskonskaran: Birgit har ju fem äldre och två yngre syskon. Ensam skiner Birgits stjärna klart på himlavalvet ovanför det glittrande fjärden..

Boenden 8c: Norr Mälarstrand 76

Det ena leder oftast till det andra: utan att ens kunna portkoden är vi åter inne i ett bekant trapphus med sin av tidens töcken dunkla belysning som dessvärre gör det omöjligt för den nyfikne att ens tyda namnen på lägenhetsdörrarna.

Den här gången är det författaren Gösta Gustaf-Janson som öppnat porten i sin memoar Gubben kom! [Bonniers, 1990]. Janson, som i denna dag närmast är att betrakta som en av alla dessa bortglömda, var på sin tid en producent av brett upplagda romaner med scenerier och personage hämtade från tidens borgerliga trädgårdar. Enkel underhållningslitteratur, tyckte somliga. Stundtals strålande, säger jag. Han hade skrivandet i blodet, båda föräldrarna var författare på sin kant även om jag måste erkänna att jag bara stött på dem genom sonens egna skriverier.

1933 är Gustaf-Janson utan egen bostad och får ett erbjudande av barndomsvännen Sven Stolpe (som likt en vålnad driver längs den Tengrothska grusgången) att överta hans enrummare vid Norr Mälarstrand, i det så kallade ungkarlshotellet på nummer sjuttiosex! Och varför inte, resonerar han: lägenheten var trevligt möblerad med eget badrum och nere på gatuplanet låg en restaurang med vinrättigheter.

Detta senare argument verkar ha tung bäring för Janson då han stundtals åtminstone i ungdomen verkar ha druckit rätt tappert och i sina minnen finner anledning att nogsamt notera de nyktra perioderna. På drinkarens vis. Närheten till utskänkningen gav också resultat: inom kort snubblade han "hela långa utförsbacken med sitt blöta sjaskiga slut." som han uttrycker det, följt av en vecka på "K. O. Larssons privata klinik".

Under denna tid får han dock sitt litterära genombrott och kan flytta in i egen våning fem trappor upp i samma hus, "en hörnvåning på två rum och en vällustigt rymlig sovalkov". Här lär vi oss också att ingen lägenhet i huset var utrustad med eget pentry, mat skickades helt enkelt upp från restaurangen längst ner. Genombrott ger stålar och snart är den nya lyan möblerad med nytt, vräkigt och - det erkänner han själv på ålderns höst - rätt förskräckligt möblemang. Utanför fönstren var det dock desto finare, utsikt över den glimrande Mälaren och Västerbrons nyresta brospann inom synhåll. Men innanför glasrutorna satt en nyrik ung man, med skrivdon och flaskor till hands när han inte drog bort till Grotta Azurra och vidare längs gatorna på en till synes otröstlig jakt efter mänskligt samröre.

Birgit då? Helt visst stötte de på varandra i huset, även om ingen nämner det. Tengroth hade dessutom en roll i filmen Gubben kommer (1939), baserad på Gustaf-Jansons succéroman från 1934 (pengarna till möblemanget!) och han skrev senare på 1950-talet romanen ...och blev jag dödligt kär [Bonniers, 1953] med motiv från trettiotalets filmvärld ute i Råsunda. Den romanen innehåller också ett porträtt av Stolpe som under lång, lång tid torpederade den kompisrelationen. En till vardags kaxig och dryg Stolpe hade svårt att fördra när han inte själv hade kontroll över avbildningen.

[Nutida foto: Sara Rådling, Ekmansällskapet]

Människor som minns 20: Agneta Wrangel af Sauss

Som hastigast har vi tidigare citerat Hasse Ekmans första fru, Agneta Wrangel. Hon publicerade i slutet av 1980-talet sina memoarer, Hallon och torr champagne (Bonniers, 1987) som i stort är en redogörelse för hennes tid som fru Ekman, i sus och dus på Cecil och andra tillhåll i sällskap med den tidens mediakändisar och stundtals även kungafamiljens unga garde. Däremellan fick hon i snabb följd fyra söner (hon kallades "gossexpressen" i vänkretsen), den siste var ännu inte född när Hasse försvann med fru nummer två, skådespelerskan Eva Henning.

Fröken Wrangel kom från ett slott i Skåne, Ellinge utanför Lund. Hennes far greven var en, ska vi säga excentrisk man - åtminstone med dagens mått mätt - som höll på den gamla bördsadelns värdighet. Hon flyttade i sinom tid till Stockholm, med sin mor, studerade konst hos Otte Sköld på David Bagares gata 9 och lät sig ryckas med i de ur hennes bakgrund sett rätt bohemiska borgerliga konstnärskretsarna i Stockholm. Det var under denna tid hon mer eller mindre enleverades av Hasse Ekman i hans gula Chevrolet. Året var 1937 eller däromkring.

Hasse hade nämligen tidigt, i all hemlighet, valt ut denna tjusiga adelsfröken till sin nästa trofé och kartlade hennes liv och rörelsemönster. Men det han missat, i alla fall enligt Wrangel, var att de var så gott som grannar. Mor och dotter bodde vid denna tid på Sven Rinmansgatan på Kungsholmen och Hasse huserade runt hörnet i en ungkarlslya på - just det, Norr Mälarstrand 76! Samma adress och samtidigt som Birgit Tengroth.

Vi är alltså tillbaka igen på Norr Mälarstrand. Huset kallades tydligen på den tiden Ungkarlshotellet då det inhyste många av den tidens fria själar: Birgit, Hasse, skådisen Maritta Marke, regissören Leif Amble-Naess, författaren Gösta Gustaf-Janson och filmskribenten Gunnar Tannefors för att ta de som Agneta Wrangel minns.

Så Hasse och Birgit mötte kanske varandra i trappen dagligdags. Därefter förblev de även bekanta, vänner och kollegor karriären igenom och möttes sporadiskt i sin profession. Men den mycket flitige Hasse Ekman engagerade Tengroth i sina egna verk först i och med Flicka och hyacinter, som vi vet också blev hennes final inom filmen. Synd på så rara ärtor.

Boenden 8b: Norr Mälarstrand 76

Knappt har vi lokaliserat Tengroths första egna boende till Norr Mälarstrand och stått utanför entrén och spejat uppåt fasaden förrän veckopressen kommer till vår hjälp!

I Filmjournalen nr 49, 1934 slås nämligen porten upp och den unga, ja nästan mycket unga, filmstjärnan öppnar dörren till sin lägenhet i ett tidlöst hemmahos-reportage. Texten har rubriken Besök hos Mörköga, vilket kommer sig av att detta var Tengroths rollnamn i filmen Sången om den eldröda blomman som just gått upp på biograferna. Den samtida kritiken kunde i den nya filmen se att Birgit fick visa mer än tidigare av sin potential i det dramatiska utspelet, och tidningens reporter kan inte nog uttrycka sin glädje över att se unga fröken "uttrycka så djupa affekter som besvikelse, förtvivlan och en gränslös ensamhet." Det låter nästan kusligt likt en spådom.

Men där är hon ännu inte. Unga fröken Tengroth, 19 år, slår upp dörren till sin enrummare med ett brett leende. Visserligen delar hon den med sin syster (som vi tidigare sett i telefonkatalogen), men systern har lämpligt nog lämnat våningen inför fotosessionen, vilket ger rummet ett något luftigare intryck.

1934 var detta fortfarande att betrakta som utkanten av Stockholm, det som numer kallas Rålambshovsparken var vid denna tid en samling skjul och nergångna verkstäder. Men staden växte, snabbt, och många av tidens unga garde samlades i dessa kvarter: Hasse Ekman bodde tidvis här, författaren Gösta Gustaf-Jansson förlade flera romaner till dessa sina hemkvarter. Här fanns uppenbarligen en dynamik som nu ett halvt sekel senare mer kan ses halvslumra bakom tunga, och definitivt slutna, tegelfasader.

Fröknarna Tengroths våning har adress Norr Mälarstrand men lägenhetens tre fönster vätter mot Sven Rinmansgatan men så nära att man kan se ner mot Riddarfjärden, Västerbron och den blivande parkytan. Birgit tar alltså emot och förevisar våningen klädd i en chokladbrun vardagsklänning och poserar så gott det låter sig göra. Detta är "en bostad för en sund, rejäl och litet kärv ung dam" som reportern konstaterar. Vad nu detta betyder.

Stilen? "Av inredningen var en del tydligen nyförvärvad och nyfabricerad - en modifierad, opretentiös funkis - en del äldre. Erfarenheten har ju visat, att antikt och modernt går tillsammans mycket väl. Så är det här. En personlig smak förenar allt till en helhet."

Detta är skrivet 1934. Går man vidare i Filmjournalens kommande årgångar kan man lära olika saker: dels att Birgit inom kort flyttade till en annan våning längs Norr Mälarstrand, dels att Edvin Adolphson, som hon träffat i och med den Den eldröda blomman och vars unga älskarinna hon snabbt blev, bodde bara ett par gator därifrån. Dramat kan rassla igång, mer om detta vid ett senare tillfälle!

Boenden 8: Norr Mälarstrand 76

I slutet av 1930-talet bodde Birgit en period på Norr Mälarstrand i Stockholm. Uppgiften finns att hämta på ett par olika håll i den befintliga Tengrothlitteraturen, dels i ett kåseri av Kar de Mumma: herr Zetterström redovisar ett möte med skådespelerskan i Berzelii park där han kastar lystna blickar efter en kvinna som Tengroth identifierar som "min väninna, som jag hyr en lägenhet tillsammans med vid Norr Mälarstrand", d.v.s. Zetterströms blivande andra hustru, journalisten Marianne Ivarsdotter Enhörning. Tidigare än så nämns boendet i en intervju i Filmjournalen, nr 46, 1939 "Min första kyss slapp jag för jag storgrät", som hennes "lilla hemtrevliga våning på Norr Mälarstrand".

Vill man veta mer exakt var hon bodde, kan man slå i telefonkatalogen, Stockholmsdelen, från slutet av 1930-talet. Det framkommer då att Birgit Tengroth var bosatt på Norr Mälarstrand 76! Uppgiften dyker upp 1937 års årgång och dessutom var två systrar Tengroth sammanboende:

"Anna-Lisa o. Birgit Tengroth, frökn. N. Mälarstrand 76". I nästa tillgängliga upplaga, 1940, tronar hon själv i våningen: "Tengroth, Birgit. Fröken. N. Mälarstrand 76. tel. 532509".

Alltså verkar hon snart ha tagit över våningen helt och hållet, tydligen tidvis med någon inneboende väninna, enligt tidens mode. I en krönika i Året Runt nr 5, 1969 bekriver hon hur hon åkte spårvagn från Kungsholmen till Filmstaden och att enstaka gånger när hon for med taxi hem sena och kontantlösa nätter, fick hon som stamkund åka på krita varpå chauffören ringde på nästa dag för att hämta betalningen.

Norr Mälarstrand 76? Tittar man på fotot härovan ser man att det är ju samma hus där det åtminstone för ett par år sedan låg en förtjänstfull libanesisk restaurang, Café Corniche, där speciellt den kvinnliga personalen avsevärt höjde ribban för vad som kan kallas ett gott mottagande! Maten? Minns inte.

Slutligen, kanske är vi redo för en skiss över Birgits egna Stockholmsboenden fram till 1950-talet: från Norr Mälarstrand gick sedan flyttlasset vidare till Styrmansgatan 39 där hon finns från 1941, telefon 615444. 1944 gifte hon sig med Stig Ahlgren som 1945 finns registrerad på Floragatan 7, som vi vet i våningen under Zetterströms. Sedan drog paret Stig Ahlgren, Fil.lic & Birgit Tengroth-Ahlgren, Skådesp:a ut till Bergshyddan, Djurgårdsbrunn, telefon 603610; ville man tala med Ahlgren personligen gällde 603612. 1949 händer något (vilket naturligtvis var skilsmässan) och Birgit får en egen rad: Tengroth, Birgit. Fru. Bergshyddan, Djurgårdsbrunn, 603612. Uppenbarligen orkade därefter ingen bry sig om att justera uppgifterna trots att Birgit t.o.m. lämnat landet för fru Tengroth finns fortfarande ute i Bergshyddan fram til 1953 då hon försvinner ur rullorna och Ahlgren ensam sitter kvar. Vid 1956 är de båda borta, någonstans här blev tydligen hemliga nummer gängse.