I en krönika i Året Runt nr 47, 1973, "Geniet har inget kön", funderar Tengroth kring talesätt där det ena könet jämförs vid det andra och hur sådana uttryck skapar obehag hos den det drabbar, dumt tycker Birgit och inleder med en kort betraktelse av manhaftighetens främste kvinnliga representant, den israeliska premiärministern Golda Meir.
Sedan kontrasterar hon med motsatsen, "kvinnan som kissekatt": Colette som detta år skulle ha fyllt 100 år. Colette, den urkvinnligaste av kvinnliga författare, som skildrat som ingen annan - enligt Birgit - kvinnans innersta väsen och natur. Med anledning av detta minns hon sitt besök hos den halvt förlamade gamla damen, som skildrades i förra inlägget, hur Colette kröp intill som en grå, jasmindoftande liten pudel. "Kvinnodjur in i det sista". Dock gav hon även intryck av robust bondkvinna med en blick "så stark att den kunde knäcka nötter":
Många år senare fick jag höra om Colettes replik när någon som läst hennes senaste bok sade att hon nu hade motbevisat tesen att kvinnor inte har geni: "Kvinna, jag? Har ni inte ögon att se med?"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar