Colette 1952

Handen på hjärtat: har Tengroth lämnat något efter sig som består, som utmanar, oroar? Hennes framträdande på teaterscenerna är kastat åt vinden, enbart berömmet i anmälningarna finns kvar. Ageradet på filmduken är väl, förutom vissa enstaka insatser, dugligt och stundtals lockande, ja, rent av sugande - men förmodligen inte mer än att andra kunde gjort det lika bra. Hennes böcker är undanställda trots att flera av dem bränner, hårt, på vissa ställen. Reportagen och tidningsskriverierna ligger i skuggan av andras och dessutom långt, långt tillbaka i tiden beskriver de oftast en värld som knappast finns längre.

Ändå är det i den sistnämnda genren hon fick ur sig en "klassiker".

Sommaren 1952 for hon ner till Paris för att skriva reportage åt Vecko-Journalen och den här gången reste hon i sällskap med väninnan och kollegan Mimi Pollak. Pollak berättar i sina memoarer "Teaterlek" (Askild & Kärnekull, 1977) att Tengroth egentligen skulle skriva om en dåtida känd fransk författare som visade sig vara väldigt svår att fånga in så efter en hel del väntan förslog Pollak att Birgit istället skulle söka upp författarinnan, tillika före detta varitéartisten (strippan) och skådespelerskan Colette, som vid den här tiden hunnit bli 79 år.

Tengroths tvekan slogs snabbt bort av Pollak som nyligen hade regisserat Colettepjäsen Chéri på Dramaten. Det hade dessutom blivit stor succé med 93 utsålda hus och resulterat i en check till Colette på 40.000 kronor - så nu var det dags för henne att betala igen!

Och Birgit hittade snart en ingång som ledde till kontakt och, se: hon bereddes tillträde! De båda väninnorna stegade iväg genom ett Paris där en ojämförlig hetta gjorde att luften stod fullständigt stilla, bort till Palais Royale där den gamla damen residerade. De, med vidhängande fotograf, släpptes in och fick tassa genom salonger för en femminuters audiens som i stort gick ut på att överlämna ett fång rosor, iakkta hur de klipptes och sattes i vas, knäppa ett par bilder och höra den halvliggande, orörliga kvinnan viska "Ah, les jolies roses...".

Av denna spik kokade Tengroth soppa på ett sådant sätt att hennes uppdragsgivare, chefredaktören Gustaf von Platen i sina minnen inte tvekar att utnämna reportaget till succé och som borde ha en självklar plats i Journalisthögskolans kurslitteratur i ämnet intervjuteknik. Det slogs upp stort i tidningen och Tengroth fick denna gång utökat spaltutrymme och själva texten finns lättast tillgänglig i boken Livs levande, (eventuellt) tillgänglig i ett biblioteksmagasin nära dig.

[Bilderna: överst Colette i sin krafts dagar. Sedan i sällskap med vår favoritreporter, och längst ner till höger Pollak och de berömda rosorna - nu utan omslagspapper! - några minuter senare. Fransyskan har här två år kvar att leva.]