Människor som minns 21B: Kid Severin

Eller fru Bruncrona som hon hette när det begav sig. Tänk dig att du går uppför trapporna till andra eller tredje våningen. Stenportalen är bred och elegant, ledstången rengjord och du hör ett bekvämt sorl kanske en trappa upp. Våningsdörren är självklar, den slås upp, ljuset från belysningen faller ut, pälsar i rad längs hallens hängare, en husa i svartvitt niger och tar emot. Därbakom, i motljus, borta i salongen, syns frackar och långklänningar röra sig mellan bufféborden.

Välkommen, Baby, du är i Kids värld. Och det doftar av dyr parfym.

Kid Severin, legendarisk, nåja, åtminstone förr, kvinnlig journalist och redaktör, skvallerbladens femme fatale, attraktionens drottning, har i sina memoarer "Mitt i Strömmen" [Bonniers, 1980] skildrat sin karriär inom tidningsvärlden.

Direkt efter studentexamen värvades hon till den samtida pressen, gick från tidning till tidning, skötte och chefade över kvinno- och "dam"-sidor, rörde sig på premiärer och svartklubbar, mötte noblesser och yrkets patrask, duade rika och var själv fattig, var fri och fångad; snygg och förbisedd. Bläddrar man vidare i memoarerna hamnar man så småningom några trappor upp på Styrmansgatan.

Det var ju nämligen Kid Bruncrona, med maken på bekvämt sätt inkvarterad i krigstidens beredskap uppe i södra Norrland, som blev tillsagd att locka med sig redaktör Ahlgren till Birgits lilla hummersupé. Situationen är tidigare nämnd och definitivt ett vägskäl i skådespelerskan Tengroths liv och gärning. "Min vän", som Birgit kallat henne i någon krönika.

Men Kid hade först mött Stig Ahlgren genom jobbet. I en tid då han "ännu inte blivit gåtan i elfenbenstornet. Han nedsteg fortfarande personligen bland sina kollegor" och han "behagade ännu delta i sällskapslivet, där hans blixtsnabba, mördande repliker framkallade skratt med skrämseldarrande hakor."

För det var ju hon som sammanförde Birgit och Ahlgren. En av hennes "insatser i svensk litteraturhistoria" som hon uttrycker det. Resultatet blev ett "blixtnedslag", som vi alla vet. "Att den docksöta filmstjärnan Birgit var en lysande skribent visste man då ännu inte", avrundar hon.

Att hon själv var en lysande skribent råder det inget tvivel om, den som vill gå vidare från memoarerna, och undvika mögliga tidskriftsbuntar i utsocknes antikvariat rekommenderas "romanen" Cocktailpartyt [Trevi, 1993] som är memoarerna i lätt omskriven, lättsinnigare och definitivt mycket rolig form sammanställd på hennes ålders höst eller varför inte rent av beställa fram någon av de tidigare kåserisamlingarna från sent 1940-tal: bland andra "Lilla Midjan kommer tillbaka" (1948) eller "Lilla Signes frestelser" (1949).

I sitt första äktenskap, med journalisten Lars Djurberg, 161 cm hög, och bror till filmskådisen och charmören Bengt Djurberg hittar vi en annan koppling till Tengroths värld. Bengt och Birgit hade spelat mot varandra i "Ebberöds bank" 1935. Kanske var det denna länk som gjorde att hon steg in i tamburen den där kvällen på Styrmansgatan.

"Kärlek för livet" sammanfattar hon Tengroth + Ahlgren = sant. Och efter Krag "blev det Stig igen. Intill denna dag. I nöd och lust." Inget mera sagt, vi förstår. Själv försvann hon ut på den stora scenen, och lät sig kyssas på hand. Med drink och notesblock i den andra.

[Bilderna: överst memoarernas skyddsomlag, därunder Kid på cykel under krigsårens Stockholm, i nedförslutet längs Kungsgatan mot redaktionen på Nya Dagligt Allehanda.]

Omslagsflicka: 1940-talet

1940. 1941. 1941. 1941. 1941.
1942. 1942. 1942. 1942. 1943.
1943. 1944. 1944. 1944. 1945.
1945. 1946. 1947. 1948. 1949.

Omslagsflicka: 1930-talet

1931. 1932. 1933. 1933. 1934.
1934. 1935. 1935. 1936. 1937.
1938. 1939. 1939.

Avundsjuka & frosseri

Bortglömd eller förtalad, välj det du själv skulle föredra. Två karaktärsdrag har levt kvar in i den dag som idag är och lagt sig över Tengroths minne med en doft av dy. Nämns hon alls är det väldigt sällan som en duktig aktris med hyfsat brett register eller författarinna till hudnära texter som befolkas av personer som fortfarande känns samtida. Du, vem var det där fruntimret? Ja, säg det, men avundsjuk och slösaktig var hon!

Nu har väl dessvärre även undertecknad ramlat i schablonernas grop under resans gång. Visst verkar hon vara en dam som gärna tog för sig av livets goda, van vid inkomst och egna medel som hon var. Inkvarterade sig på hotell, skickade gubben med taxi till saluhallen. Om Stig Ahlgren också fick stå för det likvida är det väl ingen som vet, hon skrev ju själv nästan ända fram till graven. Och vem skulle inte finansiera sin livskamrats tillvaro om så skulle krävas? Ahlgren skrev sig ju rik som ett troll, gå gärna tillbaka till von Platens dråpliga minnesbild av när Ahlgren besöker Skatteverket i ett deklarationsärende. Läser man om Birgits vanor smyger sig gärna förnumstigheten på.

Och så var det då avundsjukan. Hon erkänner den villigt, och utan omsvep - i ett fall: kollegan Bergman. I sin minnesbok skyggar hon inte alls, hon vittnar. Men samtidigt sätter hon det hela tiden i relation till sitt eget jag, sin roll, sin egen prestation. Alltså: skriver aldrig att Bergman är en så dålig skådis (det fick Ahlgren sköta), eller ens sämre. Utan att hon var irriterande som person, kröp sig på, trixade bort kollegan från jobben, var helt enkelt för nära.

Jag har haft tillfälle att läsa om Sven Forssells betraktelse över Tengroth i Filmjournalen nr 1, 1950 - kallad Birgit Tengroth - Nästan. Den publicerades i en tid då Birgit hade blivit författarinna men samtidigt visste man ännu inte att hon inte längre var skådespelerska. Visserligen är Forssell fascinerad, ja, rent av hänförd av Tengroth men i detta sammanhang är följande passus värd att notera:

Disharmoniska männsikor brukar ju ofta vara bittra, ha ett bittert sinnelag. Vi satt och pratade i fem timmar. Jag hörde inte ett fränt eller härsket ord från henne. Hon sa inte ett ont ord om någon, inte ens om någon kollega. Och bara det gör henne mycket sällsynt i mina ögon.

Och det är inte första gången denna iakttagelse görs om Birgit Tengroth, skådespelerskan. Den frimodiga, positiva, bejakande människan. Kanske, eventuellt, smög sig något annat på längre fram, när hon definitivt valt bort scenen för något som kanske inte verkade leda någonvart, som det syntes. Kanske spred kräftan sina sjukdomstrådar långt in i själen. Kanske blev ensamheten alltför påtaglig, att alltid få göra allting själv. Men den negativa avundsjukan kan nog i alla fall ses som något som inte hörde samman med den Tengroth vi har har som tema på dessa sidor.

Ja, post scriptum, det finns en tredje klåda som också hänger kvar: hon skrev ju inte sina böcker själv, eller hur Enander?

Äkta bondjäntor i svensk film?

I ett sådant där helknäppt reportage som mellankrigstidens svenska filmpress vimlar av, kan den intresserade i Filmjournalen nr 40, 1940 under rubriken Falska bönder? Nej. Äkta bondjäntor? Ja läsa om olika yrkestolkningar i samtida svensk film. En handfull skådespelare intervjuas här om hur de gestaltar skilda yrkesgrupper, och "verkliga" personer inom dessa professioner får uttala sig om rolltolkningarnas bärighet. Det går sisådär. Man kan för sitt inre öga se en ung praktikant ringa upp folk lite hejsansvejsan och sedan försöka sätta samman något av det hela, mellan fikarasterna på eftermiddagen, dessutom en lördag när alla är på väg till fest.

Nåja, reportern har minsann fått fatt i vår hjältinna som bjuder på sig själv. Hon säger:

"Jag vet inte om jag direkt misstolkat någon typ på film - och i så fall beror det på att jag i förväg brukar studera den typ jag skall spela. Bäst har jag enligt kritiska recensioner lyckats med att gestalta bondflickor - t. ex. Sången om den eldröda blomman och Gläd dig i din ungdom - och unga självständiga nutidsflickor, som i Karl för sin hatt. I allvarliga filmer måste både händelseförloppet och rollinnehavarna vara så trovärdiga som möjligt. I mer lustspelsbetonade historier behöver trovärdigheten inte vara fullt så stor - där måste tonvikten ligga på det roliga, det originella."

Man kan ju undra, med all respekt, hur det researcharbetet sett ut. Annalisa Ericson, en annan av de intervjuade, meddelar frankt att när hon gestaltat butiksexpediter grundar hon sig på de iakttagelser hon gjort när hon handlat i parfymaffären!

Detta skrevs 1940, Tengroth hade dryga halvdecenniet kvar att helt utvecklas till den självständiga nutidsflicka som bultade så starkt inom henne. Hennes kompis Hasse Ekman ("skådespelare, manusförfattare, regissör") återfinns också i studien. Han beklagar att det är alltför få yrken som gestaltas inom filmen: generaldirektörer, rika onklar och slynglar till söner på grabbsidan, kvinnorna representeras av kontors- och butiksflickor samt rika, oberoende, arvtagerskor. Skada, tycker Hasse, som vid närmare eftertanke hastigt avrundar samtalet då han plötsligt erinrar sig att han själv bidrar med just precis dessa roller och gestaltningar.

Marco & Steamline kallar sig förresten de galanta reportrarna. Och fotografierna här intill är hämtade ur reportaget: Hasse, kom tillbaka, allt är förlåtet.

Birgit minns: Georg Rydeberg - "Gudarnas älskling"

Vi har tidigare på dessa sidor mött skådespelaren Georg Rydeberg, inte bara gudarnas utan allas älskling. Dels genom några praktroller i Hasse Ekmans produktion, men framför allt när han i sina memoarer strukit Birgit medhårs och hyllat hennes, ja, ska vi säga: kvinnlighet.

Rydeberg och Tengroth möttes i flera filmsammanhang och dessutom på scenen när de tillsammans hyrde in sig genom Per-Axel Branner på Nya teatern och satte upp en sommarpjäs i egen regi. Långt senare låg Rydeberg bortglömt lik i sin egen lägenhet, i alla fall om man får tro ryktesspridningen - och de löpsedlar undertecknad ännu minns - innan någon saknade honom. Vilket i sin tur berodde på ett i den innersta kretsen ökänt periodsupande som gjorde att ingen förvånades över en flera veckor lång frånvaro från de sociala mötespunkterna.

I en krönika i Året Runt, nr 50, 1970, Gudarnas älsklingar har Tengroth läst hans memoarbok Ridån går alltid ner och minns honom:

"hör hans röst, nasal, mörk, nervös. Hur han hackar på orden. Vad väl jag känner den rösten, fast vi inte setts på den dag jag minns."

Men personligheten Rydeberg var naturligtvis inte okomplicerad:

"Georg är alltid Georg. Det har varit hans lycka och hans olycka. Han skulle ha blivit en sjöman med en flicka i varje hamn. Men malarian släckte hans karriär till sjöss. Han blev skådespelare med en flicka i varje film och kärleken en värre malaria än malarian. Nej, Georg har aldrig gjort det lätt för sig, vare sig på scenen eller i privatlivet."

Hon antyder så mycket mellan raderna, vår Birgit, solidarisk som så ofta. Jag tror det var TV-mannen Lasse Holmqvist som skrev i en bok att när han bjudit in Rydeberg som gäst i det avsnitt av programserien Här är ditt liv som handlade om Viveca Lindfors så trodde den sönderfallande Rydeberg, även mitt i direktsändning, att programmet egentligen handlade om honom.

Han kysste säkert Birgit överrumplande hastigt, där uppe på Styrmansgatan. Och hon lät det dröja för han var ju rätt snygg och het, men sedan knuffade hon nog ut honom, redan halvdrucken, ut i den mörka trappuppgången. Ungefär så.

[Foto: Älsklingen Rydeberg med Hasse-stjärnan Karin Ekelund. På affischen för det gemensamma Rydeberg/Tengrothska dramat syns Birgit som ett litet våp längst ner till höger, bortkickad av Ingrid Bergman, längst upp, närmast Georg.]

Pausbild: Birgit når Hornstull.

I den hittills dokumenterade Tengrothlitteraturen lyser Södermalm i stort med sin frånvaro, på rak arm kan jag bara minnas en krönika som beskriver en promenad kring Mosebacke Torg. Den västra delen av ön, den som på Birgits tid med all rätt kallades Kniv-Söder och där diverse proletärförfattare stod och hängde i gatuhörnen, besöktes förmodligen aldrig av vår stjärna. För vad fanns där att se? Och ingen saluhall sålde färsk hummer.

Annat nu, så sent som för några kvällar sedan skymtade på ett cafébord nere vid Hornstulls Strand annonsen av Tengrothfilmen Annonsera, märkligt. Thor Modéen har ännu sina beundrare, och Birgit hänger förståss på - är det fest så är det!

[Foto: Sara Rådling, Ekmansällskapet]