Historien utspelar sig en en mindre stad, eller tätort, utanför de stora städerna i dåtidens Sverige. Inledningsvis kan sägas att filmen, liksom flera från denna tid, mest gestaltar sig som ett etnologiskt drama av en tid sedan lång tid förgången, med replikföring och moralcodex som snarast associeras med dagens Saudi-Arabien än med samtidens verklighet. Ändå är det inte långt borta, de flesta av vår tids rollatorförsedda medmänniskor växte upp under denna epok där den rike kan köpa sig fri från moral, ansvar, rättvisa och skriven lag. Här gestaltar Anders Henrikson med undermåligt överspel dåtidens godsherremanér, här vandrar tidens småstadsdoktor i Carl Barcklinds gestalt omkring, mer lik en Lavrentij Berija vid Stalins begravning 1953 än en ömsint fader, här ställs högt mot lågt i form av kontrahenterna: på ena sidan en nyexaminerad föräldralös advokat Björk som åtar sig att stå upp för alla försvars- och hjälplösa, på den andra: friherrens son som befruktar pigorna på godset alltmedan han drönar runt mellan cigarrlådan och golfbanan. Om jag så att säga nämner att allas vår Sture, Lagerwall, gestaltar den ena karaktären och en mycket ung Georg Rydeberg den andre. Hur tror ni att rollerna fördelats?
Filmen inleds som ett lustspel där sympatiska, men blamerade, figurer ställs mot varandra och avslutas som ett rent klasspel, där delvis förstenade rollgestaltningar endast övervinns av kärlekens rop, denna överskridande lockelse från andra sidan. Så även här.
Och mitt i all denna turbulens: Birgit Tengroth som Birgit Brink, stadens lite glassiga läkardotter, trolovad med friherrens odåga till son men ohjälpligt förälskad i unge Sture som i filmbilderna närmast fysiskt nafsar efter hennes ansiktshud. Rollen är rättrådig, klar och tydlig - för att inte säga modärn. Hennes ögon vilar i kameran med ett rådjurs bottenlösa blick. Med de accentuerade höga kindknotorna och läckert påmålade läppsiluetter blir hon riktigt vacker. Rösten bär dessutom med en klang som tränger genom tidsepoker - liksom fylld av självförtroende visslar hon sig igenom ytterligare ett musikstycke.
Knappt fyllda 20, gestaltar här unga fröken Tengroth den person som snart skulle bli kloka fru Tengroth när hon efter att hört sin fars uråldriga, ska vi säga stendöda, förmaningar, rycker upp salsdörren och gastar:
"Jag blir hellre en nucka i hela mitt liv än jag gifter mig med Ulf von Harrebow!"
Bara mamma minns väl Birgit Tengroth påstod Katarina Wikars en gång i Sveriges Radio. Tyvärr verkar inte ens mamma göra det längre på systerföretaget. I Sveriges Televisions information om filmen och dess rollinnehavare nämns inte ens Tengroth trots att hon klart innehar filmens kvinnliga huvudroll! Skuggorna sluter sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar