Birgit Tengroth: handstilen

Annalisa Ericson [1913-2011]

Så har ytterligare ett ögonvittne lämnat oss: Annalisa Ericson. Birgits gamla väninna, balettkamrat, kollega. Det blir allt tystare därute, de som minns och har sett allt färre.

Helt outnyttjad som resurs är dock inte fru Schildt, född Ericson: hon har skrivit två läsvärda böcker där Birgit nämns och porträtteras. De har tidigare behandlats på dessa sidor, här och här. Och Birgits egna reflektioner hittar man här och här. Dessutom skymtar hon lite varstans under allehanda rubriker under de år som gått sedan det här projektet startade.

Utöver detta finns inte mycket att säga: Annalisa Ericson var en av de bredaste, duktigaste och mest lysande stjärnor den svenska scenkonsten någonsin ägt. Läs Leif Furhammars runa i Dagens Nyheter. Det räcker så.

[Foton på denna sida: överst Annalisa Ericson live i biografen Stures foajé januari 2008 vid Cinematekets visning av Kyss henne! Alexander Rosso tog bilden. Samt i rar pose med Hasse Ekman någonstans i karriärens början, då det mesta ännu var oskrivet, och ogjort.]

Diplomatfru & författarinna

I februari 1951 publicerar veckotidningen Hemmets Journal, nr 7, 1951 ett skrivet porträtt av Birgit, utan någon egentlig redovisad anledning - mer än att någon på redaktionen tycker att hon är bra på det hon tar sig för.

Efter en genomgång av filmkarriären, rikligt garnerad med filmtitlar, kommer man till den dagsaktuella situationen:

Under de senaste åren har hon också gjort sig ett namn som författarinna med novellsamlingarna "Törst" och "Nattportier" samt den självbiografiska skildringen "Julibarn", där hon med frisk förtjusning och inte så lite humor berättar om sin uppväxt i en barnrik medelklassfamilj i Stockholm åren efter första världskriget.

Det som gör dessa korta citat lite intressanta, och charmiga, är ju att de så uppenbarligen befinner sig mitt i skeendet, det som vi läser med facit i hand. Här fanns fortfarande så mycket ogjort, oskrivet och oupplevt. Som den anonyme skribenten skriver: vid den åldern har man fortfarande så mycket framför sig.

F.n. har Birgit Tengroth sitt hem i Washington, där hennes make, då han frånträdde posten som handelsminister, placerades i ekonomiskt uppdrag vid danska ambassaden. Det är ovisst, om hon någonsin återvänder till scen- och filmarbetet. Annars bör ju 35 år inte vara någon ålder som motiverar ett tillbakaträdande. men det går säkert lättare att förena diplomatfruns plikter med författarinnans än med skådespelerskans.

En liten personkarakteristik smyger sig också in i spalterna: "12 år gammal började hon vid Operans balettskola, som i henne hade en av sina flitigaste elever. Det är ju en läroanstalt som kräver mycket, men Birgit Tengroth har aldrig ryggat tillbaka för arbete."

"Svårare hade den unga scenentusiasten att komma in vid Dramatens elevskola. Hon sökte dit ett par år efter debuten i Branners film men sprack ömkligen på prövningsuppgifterna. Vilket emellertid bara gjorde henne fastare besluten att slå igenom som skådespelerska utan dramatenskolans hjälp."

Detta lilla envisa energiknippe porträtteras också med hjälp av bild: ett foto ur sviten från filmen Törst: moget, beslutsamt och rentav vackert.

På liv och död [1943]

Så har ytterligare en gammal Tengroth-film gått på eftermiddagsmatiné i den statliga televisionen och eftersom det den här gången inte var en repris på reprisen etc. så är det med en viss förväntan man låter bandet gå. Filmen På liv och död är dessutom relativt sen ur ett tengroth-perspektiv, den hade premiär 1943 och det var under den här eran som Birgits skådespeleri bottnade och fick en tydligare karaktär.

Det är Norrland, det är vinter, och det är en hård tid. Det här är en värnplikts- och beredskapsfilm av ett slag som numer kan kännas totalt stillastående och daterad: småtjafset grabbarna emellan inne på logementet, och så upp i givakt så fort ett befäl i de lägre graderna råkar komma i närheten. Halva filmen, i Rolf Husbergs regi, består dessvärre (för dramat) av mer eller mindre stumma och rätt utdragna naturscenerier och sköna vyer där unga män i uniform skidar över skare och i lössnö, i motlut och nerför backarna.

Inne på det närbelägna fjällhotellet rör sig ett gäng yngre människor, helt klart från ett urbaniserat Söderut, dialekten antyder stockholmsområdet. Det är i den här miljön dialogen tillåts ta för sig. Manuset är också skrivet av dessa sidors hjälte, Hasse Ekman, det naturliga munhuggeriets mästare. Och han skådespelar också. Med mustasch. Och ännu bättre: åt sig själv reserverar han repliker som i sin cynism och livsleda skulle kunna vara ett utkast till den kommande filmen Banketten.

Intrigen är väl heller inget vidare, det måste erkännas och jag tror nog att Ekman själv var rätt medveten om det. Han nämner filmen som hastigast i sin memoarbok (den andra) och då mest i form av sega skidturer ute på fjället och så att författaren och debattören Sven Stolpe plötsligt dök upp och ställde till det. Däruppe i norr, bortom all ära och redlighet, började de tydligen planera för ett kommande filmmanus.

Birgit spelar ung dam av det mer rejäla slaget, hon förirrar sig på kalfjället men hittar hem igen, även om hon sig självt oförskyllt orsakar elände. Hon hjälper därefter militären att spåra en farlig sabotör genom sitt försåtliga snack. Hon gör bra ifrån sig med det lilla hon har att att hantera, kvittrar när hon lägger sina repliker, ser svårartat ångestfull ut i andra sekvenser. Vi har sett det förut, när hon lägger blicken liksom utanför hela verkligheten runtom.

Man kan också uppmärksamma att den dräkt hon bär på förra inläggets bild - den äktenskapliga snökastningen - i den här filmen får tjänstgöra dels som skiddräkt ute på vidderna (vid soligt väder), dels som mysdräkt inne i hotellsoffan (dagtid). En påminnelse om att skådespelarna vid den här tiden fick skaffa sina rollkläder privat. Bra kvalitét uppenbarligen då den i alla fall överlevde ända fram till 1946.

Även andra roller framförs på ett gediget sätt. Kända ansikten från tiden passerar i aftondress eller uniform. Barskt eller spralligt. I damernas fall till och med lite vimsigt. Och så Karl Arne Holmsten, som verkar kunna göra vilken typ av roll som helst på samma naturligt, lediga sätt. Och få det att bära hela vägen fram till sluttexten.

[Fotografiet: Birgit i sin roll som Karin Sjövall, fänrikens flirt och till vänster skymtar Lillebil Kjellén som den karltokiga Gittan, vilken föredrar en löjtnant när sådan finns tillhands.]

Den stökiga kärleken

Det är i och för sig lite post festum nu eftersom det gått några veckor sedan Elizabeth Taylor tackade för sig. Men när man satte sig och läste runorna efter henne om de stormiga åren och den uppochnervända tillvaron med Richard Burton var det lätt att göra jämförelsen: har inte också vi haft ett liknande fenomen här i landet?

Först måste vi sansa oss och lägga ribban där den bör ligga: Taylor var nog ett fenomen inom skådespeleriet som vår Tengroth knappast ens skulle drömma om. Och busen Burton besatt en kraft och maskulin utstålning som stackars Stig Ahlgren förmodligen låg i mörkret och fantiserade kring. Men Birgit och Stig bråkade och blamerade sig, skällde och försonades om och om igen, de var liksom utkastet till det drama Liz och Richard skulle spela upp några år efter vår, låt oss kalla det: mer folkhemsgrå, sparsamma version.

Allt detta är ju bekant: Birgit antyder det i sina böcker, hennes elakhet mot Ahlgren är omvittnad av bådas goda vän Gustaf von Platen. Det var ingen hemlighet för samtiden. Bergman dramatiserade det hela på film, så gement offentligt att man fortfarande drar efter andan när scenerna rullar på.

Men de hittade ändå varandra, behövde varann, den ene kompletterade den andra. Den tunnhårige litteratören bredvid den färgstarka stjärnan, den trygge arm i arm med den otrygga: vänskapen och tillgivenheten berikade dem båda, genom honom fick hon tillträde till de breda diskussioner Råsunda filmstad så uppenbart saknade, genom henne fick han stjärnglans, livsglädje och guldkonfetti i håret. Samt stoltheten en fri kvinna kan ge en fri man. De höjde varandra över vardagen, utan att behöva rodna. För att straxt därpå åter snubbla omkull.

Men trots alla vurpor, trots de tillfälliga avstånden utvecklades samvaron till att bli livslång, utan Birgit ingen Stig. Utan Ahlgren ingen Tengroth. Hon dog och han försakade. Rätt vackert när kontrasterna så klänger sig om varandra. Detta kan naturligtvis tyckas vara spekulationer från en halvlärd betraktare men mer rena fakta kring detta får vi säkerligen när journalisten Ulrika Milles släpper sin kommande biografi över Ahlgren. Förutom von Platens spridda notiser, blir detta det första porträttet i helfigur vad jag kan påminna mig. Den boken blir minsann något att vänta in!

[Bilden: ur ett hemmahos-reportage från parets boende på Djurgården 1946 praktiserar här en förtjust Birgit en något lättsammare variant av sin mobbning av Stig. En snöboll i pannan har väl ingen dött av? Enligt den ursprungliga bildtexten retirerar Ahlgren straxt in i sin skrivarvrå, medan Birgit tar hand om den unge journalisten.]

Julpyssel, julpuzzle

Hur roar man de yngsta cineasterna? Jo, man kan ge dem en sax, kanske också lite papperslim och ett ark styvt papper. Och framför allt ger man dem sitt ex av S.F.-nyheter, julen 1933, samma publikation som avhandlades - lite omständligt, erkännes - i det förra inlägget. Med detta gjort kanske den vuxne kan få en stunds lugn och ro mitt i all julhetsen.

När de pyssliga klippt ut bitarna och fogat dem rätt så kan alla se en skön skådespelserskas ansikte. Identifikationen är inget problem, för hon är "en av våra mest kända och populäraste skådespelerskor".

Ledtråd nummer 2: Hon kommer för övrigt i en film, vars titel går att sammanställa av följande femton bokstäver: 'ÄTTREVYNEAATLNT'.

När gåtan är klar lägger man en lapp med den skönas namn och den rätta filmtiteln i ett kuvert med påskriften S. F:s barnsöndagar och lämnar in detsamma i kassan vid nästa matinébesök. OBS! På en S.F.-teater! Senast den 7 januari 1934. Tre lyckliga vinnare belönas med i tur och ordning: 5 kronor, 3 kr och 2.

Glöm ej utsätta edert namn och adress.

Julen 1933: en Baby-star kommer hem

Lagom till julhelgen 1933 släpper Svensk filmindustri (SF) publikationen SF-nyheter med reklam och kringtexter runt bolagets julprogram! Här listas den aktuella repertoaren på SF:s olika biografer runtom Stockholm. På Arcadia (Birgerjarlsgatan 66), Capitol (S:t Eriksgatan 82), Flamman (Hornsgatan 145) och Göta Lejon (Götgatan 55) var Ivar Johanssons Hälsningar huvudprogram. På Garbio (Hornsgatan 72) och Lyran (Sveavägen 77) rullade Gustaf Molanders Kära släkten. John Lindlöfs Två man om en änka med Gösta Ekman himself i huvudrollen visades på Skandia (Drottningsgatan 82) och ville man se utländskt sökte man sig till Palladium (Kungsgatan 65) och Gold Diggers 1934 av Mervyn Le Roy eller till Regina på Drottninggatan 71 A där Cavalcade av Frank Lloyd efter 14 hela veckor rubricerades som "århundradets film"! Franska drama bjöds på Sture (Birgerjarlsgatan 28-30) där Bröllopsresan i regi av Erich Schmidt höll ut på sin femte vecka.

Nå, sådan såg mellandagstablån ut, men huvudnumret gick naturligtvis på Röda Kvarn (Biblioteksgatan 5)! Här visades på sin andra vecka Edvin Adolphsons Vad veta väl männen med Anders de Wahl i huvudrollen flankerad av det lilla stjärnskottet och kuttersmycket Birgit Tengroth.

Det lätthanterliga häftet, lagom stort för att bäras i vinterrockens vänsterficka, innehöll förståss inte bara annonser och allehanda reklam utan även lättare redaktionell text, notiser, porträtt och till och med en intervju med Edvin Adolphson om hans nya, barnförbjudna, film: en "prövosten på hur svensk publik tar emot en inhemsk film, som har stilla och intensiv inre handling, ett ämne med allvar i som man tycker är så märkvärdigt, då det är utländskt."

Väl inne i salongen får man, innan Birgit äntligen visar sig på duken, först uppleva två mindre (spännande) filmäventyr: först något som förmodligen var en sorts journalfilm - titeln Boliden tyder väl på det. Sedan filmen En dag ombord "med Prins Wilhelm", den gänglige kungasonen hade för vana att ställa samman rörliga bilder vid den här tiden.

Förutom några filmbilder på den väna Tengroth får vi också ta del av texten till sången En sommarnatt som framfördes i filmen - ovisst av vem, men med text av Åke Söderblom och musik av Sonja Sahlberg:

En sommarnatt kom du,
en sommarnatt gick du
med löften och tusen vackra drömmar.
Din kärlek för stunden
vid sommarn var bunden,
en sommar, som nu har blommat ut.
Jag läste min lycka i stjärnornas stråk
och trodde på skogarnas susande språk.
Men längta och drömma,
förlåta och glömma,
du lärt mej, du stilla sommarnatt!

för att nu citera refrängen. Och medan man nynnar på den bortglömda valsmelodien kan man under rubriken "Våra filmskådespelare och julen" få veta att Birgit har just kommit hem efter en utlandsfärd som fört henne till såväl London som Paris. Nu ska hon dock fira juldagarna hemma hos föräldrarna på Humlegårdsgatan med alla syskonen, "det är så klart de", "Om jag tycker om att få julklappar. Tror jag de'. Men det är nästan lika roligt att ge."

Utökat vetande: den Gull-Maj Norin som tänder julgranen på omslaget ovan, var årskamrat med Birgit ocu skulle redan nästa år - 1934 - spela mot, eller med, Tengroth i Sången om den eldröda blomman.