Birgit minns: Annalisa Ericson

I en krönika i Året runt, nr 5, 1969 uppmärksammar Tengroth 20-årsjubiléet av sig egen debutbok och det debacle den åstadkom. Tjugo år efteråt är det - uppenbarligen - det avgörande landmärket i hennes liv, det som verkligen betydde något. Och i samband med detta, vilka "bekanta" man kan gallra ut och vilka som verkligen finns vid din sida:

"Annalisa Ericson var en av de få trogna, trotsiga."

[Foto: Alexander Rosso, i samband med visningen av 'Kyss henne!', januari 2008.]

Fler minnen av Annalisa finner du här!

Boenden 8: Norr Mälarstrand 76

I slutet av 1930-talet bodde Birgit en period på Norr Mälarstrand i Stockholm. Uppgiften finns att hämta på ett par olika håll i den befintliga Tengrothlitteraturen, dels i ett kåseri av Kar de Mumma: herr Zetterström redovisar ett möte med skådespelerskan i Berzelii park där han kastar lystna blickar efter en kvinna som Tengroth identifierar som "min väninna, som jag hyr en lägenhet tillsammans med vid Norr Mälarstrand", d.v.s. Zetterströms blivande andra hustru, journalisten Marianne Ivarsdotter Enhörning. Tidigare än så nämns boendet i en intervju i Filmjournalen, nr 46, 1939 "Min första kyss slapp jag för jag storgrät", som hennes "lilla hemtrevliga våning på Norr Mälarstrand".

Vill man veta mer exakt var hon bodde, kan man slå i telefonkatalogen, Stockholmsdelen, från slutet av 1930-talet. Det framkommer då att Birgit Tengroth var bosatt på Norr Mälarstrand 76! Uppgiften dyker upp 1937 års årgång och dessutom var två systrar Tengroth sammanboende:

"Anna-Lisa o. Birgit Tengroth, frökn. N. Mälarstrand 76". I nästa tillgängliga upplaga, 1940, tronar hon själv i våningen: "Tengroth, Birgit. Fröken. N. Mälarstrand 76. tel. 532509".

Alltså verkar hon snart ha tagit över våningen helt och hållet, tydligen tidvis med någon inneboende väninna, enligt tidens mode. I en krönika i Året Runt nr 5, 1969 bekriver hon hur hon åkte spårvagn från Kungsholmen till Filmstaden och att enstaka gånger när hon for med taxi hem sena och kontantlösa nätter, fick hon som stamkund åka på krita varpå chauffören ringde på nästa dag för att hämta betalningen.

Norr Mälarstrand 76? Tittar man på fotot härovan ser man att det är ju samma hus där det åtminstone för ett par år sedan låg en förtjänstfull libanesisk restaurang, Café Corniche, där speciellt den kvinnliga personalen avsevärt höjde ribban för vad som kan kallas ett gott mottagande! Maten? Minns inte.

Slutligen, kanske är vi redo för en skiss över Birgits egna Stockholmsboenden fram till 1950-talet: från Norr Mälarstrand gick sedan flyttlasset vidare till Styrmansgatan 39 där hon finns från 1941, telefon 615444. 1944 gifte hon sig med Stig Ahlgren som 1945 finns registrerad på Floragatan 7, som vi vet i våningen under Zetterströms. Sedan drog paret Stig Ahlgren, Fil.lic & Birgit Tengroth-Ahlgren, Skådesp:a ut till Bergshyddan, Djurgårdsbrunn, telefon 603610; ville man tala med Ahlgren personligen gällde 603612. 1949 händer något (vilket naturligtvis var skilsmässan) och Birgit får en egen rad: Tengroth, Birgit. Fru. Bergshyddan, Djurgårdsbrunn, 603612. Uppenbarligen orkade därefter ingen bry sig om att justera uppgifterna trots att Birgit t.o.m. lämnat landet för fru Tengroth finns fortfarande ute i Bergshyddan fram til 1953 då hon försvinner ur rullorna och Ahlgren ensam sitter kvar. Vid 1956 är de båda borta, någonstans här blev tydligen hemliga nummer gängse.

Tengroth på tiljan 6: Lille Petters resa till månen

Tillbaka till början, till debuten, till de första förhoppningarna!

Vid sortering av en låda gamla papper flyter ett operaprogram från 1966 upp till ytan: Lille Petters resa till månen. För en kort stund lägger man allt annat åt sidan och bläddrar i den lilla skriften, och, se - där dyker hon minsann upp. Eller Han, Lille Petter, gestaltad av Tengroth på Operan 1929!

Som tidigare noterats var den här pjäsen under lång tid ett stående inslag i Stockholmsoperans julprogram, alltsedan premiären den 14 december 1929 då "dåvarande baletteleven, sedemera skådespelerskan och författarinnan" Birgit hade uppdraget att axla rollen som Petter. På den övre bilden härintill syns hon till höger tillsammans med kurskamraten Vilma Persson, en tvärhand hög, i sina rollkostymer. Bakom uppsättningen stod "dåvarande repetitören och biträdande kapellmästaren" Herbert Sandberg. Sandberg hade hämtat stycket från Tyskland, där det vid den tiden var populärt och bearbetat och anpassat det till svenska förhållanden tillsammans med regissören Gunnar Klintberg. Tydligen hade man skrivit in en sekvens med Nattens fé och lagt in några baletter ur kompositören Clemens Schmalstich övriga produktion.

Knappt var generalrepetionen över förrän operachefen John Forsell kallade till möte och ville ställa in hela spektaklet då han ansåg att en sådan månresa var alltför fantasifull för att locka den unga publik som uppsättningen vände sig till. Han övertalades dock att låta det hela gå vidare, och nog blev det en succé med otaliga spelningar sedan dess.

Flera av persongalleriet runt Tengroth har ju också framträtt i dramat: Ellen Rasch hade ju rollen som Petters syster Anna-Lisa i början av 1930-talet, se bilden, och en riktig Annalisa, Ericson, agerade småstjärna under sin tid vid balettskolan, här också på bilden ovan. Även Teddy Rhodin har under åren gestaltat dundergubbe och ollonborre liksom rollerna Anders Brask, John Blund och Gubben i månen.

Nå, Forsell erkände sitt misstag och konstaterade till Sandberg: "Av alla de moderna gräsligheter ni introducerat här på Kungl. Teatern är 'Lille Petters resa' det enda njutbara..."

Birgit blir CD-stjärna

Tack vare gammelsossen Enn Kokks skriverier blev det sent omsider bekant för undertecknad att Tengroth faktiskt finns utgiven på CD. Sveriges radio och något som kallas Screen Air Television AB har tillsammans gett ut en rad skivor som var och en dokumenterar ett enskilt år under perioden 1934-1968 och på den som handlar om 1937 är ett av numren ett ljudklipp ur en specialsändning av Sven Jerrings populära radioprogram Barnens brevlåda. Alltså blev det till att snabbt ta sig några kvarter bort till Nostalgipalatset på Torsgatan i Stockholm där CDn finns till försäljning!

Spår 11: i studion sitter två skådespelerskor som en gång gjort sin eterdebut i nämnda program varav vår Birgit är den ena. Som bekant klev hon en gång i tiden, i sällskap med klasskompisen Sickan Carlsson, in i radiostudion för att deklamera dikt. Och nu sitter hon på plats igen och gör om bravaden och med en sprittande men stadig och kraftfull röst läser hon Lille Pers vandring. Som hon säger till herr Jerring, "Den hade jag pluggat på så att jag faktiskt kan den utantill ännu".

Bredvid henne sitter kollegan och namnen Birgit Rosengren som sjunger den kända truddelutten om tomtegubben som hade snuva.

Den hinner knappt tona ut förrän Rosengren är på spåret igen när hon efter ett långt och underbart svängigt orkestralt intro sjunger duett med Hasse Ekman i Kai Gullmars Det finns ingen gräns, ett nummer ur det årets Kar de Mumma-revy på Blanche. Och det finns heller ingen gräns för hur charmerande den låten fortfarande känns, hur begränsade de inblandade rösterna än är! Missa inte heller två andra sångnummer som finns med på skivan: duetten Nu ska vi opp, opp, opp med Tutta Rolf och Håkan Westergren samt Die Leanders tyska hit Yes, Sir!

I övrigt innehåller den här minnesboxen ett hopkok av radioutsändningar med musik och röster från den tiden och förmedlar, precis som Kokk skriver, en verklig och autentisk närvarokänsla.

Post scriptum: Det verkar som att inslaget med Birgit & Birgit som nämns ovan ingick i ett större jubleumsprogram där radion firade sin millionte licens. "Händelsen celebrerades med det förmodligen mest omfattande programmet i radions historia" som det står i boken Tjugofem år med Sveriges Radio [Radiotjänst, 1949]. Dessutom, till vår glädje, visas ett foto där Sven Jerring poserar som en stolt far flankerad av sina båda flickor, Tengroth på hans högra sida strålar med runda kinder och håller en skrift i handen, där hon bakom mikrofonen (s. 68).

Birgit hänger i Köbenhavn

I samband med sitt äktenskap med Jens Otto Krag tillbringade Tengroth ett knappt år som bosatt i Köpenhamn - även om författeriet och skådespelandet fortfarande tvingade henne till Stockholm då och då. Allteftersom hon märkte att giftermålet inte fullt räckte till för henne, sökte hon återfinna vänskapen med Stig Ahlgren. Då den nye maken - rätt förståeligt, men helt obegripligt för Birgit - protesterade mot hennes kostsamma telefonsamtal till Stockholm förflyttade hon sig ut på stan och gjorde restaurangen Frascati till sitt tillhåll.

I minnesboken berättar hon:

"Stig kommer ner till Köpenhamn. Jens körde mig på morgonen till Frascati vid Rådhuspladsen, ett ställe vars gedigna tråkighet hade det ombonades charm och där maten var lika konventionell som vällagad. Han visste inte om att jag var stamgäst, 'damen vid bordet mittemot telefonhytten', när jag ringde mina samtal till Stockholm."

"Just Frascati med sina könlösa guvernanter till kypare, sin borgerliga inramning och sitt ibland rätt tvivelaktiga klientel - rätt mycket svenskar gick dit - fick det att kännas som knappt ett kvarts förräderi att prata med Stig därifrån."

Hon ser Ahlgren gå och vänta på henne utanför restaurangen, "i sin grå, slitna ulster, blek för att inte säga grön i ansiktet och lika omilt utlämnad som ulstern åt februarivårens skarpa dager." De ska nu diskutera sin skilsmässa över en smörgås och mötet ger henne tillfälle att beskriva Ahlgren och vem hon själv är i spegelbilden av honom:

"En spelare som glömmer att kassera in sin vinst och som, när han förlorar, hur lätt som helst, glömmer förlusten, den födde glömmaren, är det vad min ångest gäller, jag står inte ut med tanken att han ska glömma mig och ändå skilde jag mig för att han började att glömma mig redan vid bröllopsmiddan. Men vad jag är rädd för i hans glömska är vad den ger plats för och som omges med denna förlamande tystnad, som ropar ut att han har tankarna på annat håll."

Den som är intresserad av ett porträtt av privatmannen Ahlgren hänvisas till minnesbokens följande sidor, sid. 95 och framåt.

Även Krag nämner mötet i sin memoar: "Jag har sett en skymt av honom bara en gång, då jag satte av Birgit utanför Frascatis hörna på Rådhuspladsen, där han stod och väntade tålmodigt, lång, mager och frusen, livslångt tålmodig i allt som angick Birgit."

Nå, restaurangen Frascati låg vid den här tiden i hörnan Rådhuspladsen och Vesterbrogade (se översta bilden, foto: Erik Liljeroth, och vykortet därunder), sedan 1933, i en gammal restaurangbyggnad med ryggen mot Tivoli och med fri sikt över H. C. Andersens Boulevard ut mot torget. Det var ett populärt ställe och välkänt "av alla skandinaver" som praktverket Köpenhamn (Allhems förlag, 1967) uttrycker det. Byggnaden revs dock 1978 och matstället flyttade över på andra sidan Vesterbrogade, lite längre västerut till Scalahuset. Rätt nyligen flyttade man åter tvärs över gatan till Grand Hotels gatuplan och där ligger det fortfarande, enligt en egen inspektion nyårsnatten (jämför notan här intill)!

Birgit minns: Tore Lindwall

Den som slår i Stockholms adresskalender finner att under året 1926 flyttade skådespelaren M.T. Lindvall in på Majorsgatan 9A, alltså samma hus som Birgit bodde i under sina barndomsår.

Lindvall är mer känd, nåja, under namnet Tore Lindwall och hade under 1920-talets första år gått på Dramatens elevskola, blev premiärelev 1923 och hade tjänst på stället fram till 1927.

I sin roman Julibarn skildrar Tengroth sin barndoms gata och skådespelaren skymtar naturligtvis förbi:

"Han som är vid teatern är också hemma i dag. Fönstret i vindskupan är stängt. Jag hör inte vad han läser men jag kan se hans vackra, olyckliga Kasperhuvud. Vad leker han att han är i dag?"

Lindwalls närvaro i barndomsvärlden utgör en lockelse för den lilla, fantasilevande Birgit och hon längtar efter ett eget liv. Hon vet att han är känd, ser att folk vänder sig om efter honom, och han borde ha pengar eftersom hans namn syns i tidningen:

"ofta med porträtt, men på det är han sig inte lik som han ser ut när jag möter honom i mjölkaffären, där vi går när vi är skyldiga för mycket i magasinet."

Och hon vill dessutom, nio år gammal, inte växa upp och leva ett vanligt liv! Sagt och gjort, en dag skolkar hon från skolan, kliver uppför trapporna till skådespelarens dörr och knackar på. Han öppnar försiktigt och hon stammar fram att hon gärna skulle vilja komma in och läsa 'Lille Pers vandring', "för jag vill in vid teatern."

Gestaltningen av Lindwall där i dörröppningen är nästan en parodi på Skådespelaren, teatralisk med yviga gester, halvt förvirrad och framför allt disträ. Ungefär som många riksbekanta följetongsaktörer än idag verkar vara, eller åtminstone vill verka vara. När hon släpps in i lägenheten finner hon den dessutom ostädad.

Han deklamerar: "Teater, vet du vad det är? Det är livet...Teater, ser du, det är att glömma att du och jag bor på samma usla gata och att vi mötts i mjölkmagasinet. Det är att glömma..."

Uppfylld av sig själv glömmer han snart din lilla flickan som försöker läsa för honom och det Tengrothska humöret brusar fram vid denna nonchalanta behandling, hon skriker åt honom, sparkar och slår igen dörren efter sig. Hon driver nerför trapporna full av ängslan och missmod. Men nere på gården står en gårdsmusikant och spelar. Han sjunger för full hals, "obekymrad och säker", och se, fönstren öppnas, man hör slammer och ljud från våningarnas vardag, slantar singlar ner till musikanten:

"Det finns något annat än vardagen.
Jag lyssnar in i mig själv.
Ja, det finns något annat än vardagen."

Straxt efter detta fick Lindwall engagemang i Göteborg och försvann från stockholmshorisonten. Hans medverkade i ett antal filmer under 1930- och 1940-talen, spelade in några grammofonskivor enligt tidens mode under åren 1929-1930. Vid mitten av 1960-talet verkar han ha fått igång en TV-karriär och medverkade i flera produktioner, några kända och omtalade som Yngsjömordet, Kråkguldet, Röda rummet och Raskens.

Lindwall gick ur tiden 1980, samma år han skulle fylla 80.

Birgit nosar på den Stora Världen

En sen novembereftermiddag 1937 lösgjorde sig ett flygplan från de lågt liggande molnen när det gick in för landning på Bromma flygplats utanför Stockholm. På buken var målat med stora versaler: ROBERT-TAYLOR. Det var den amerikanska stjärnskådespelaren som gjorde en kortare mellanlandning i denna vår gudsförgätna håla som vilade i höstskymningen, och naturligtvis möttes han av den samlade gräddan ur det lokala filmetablissemanget. Ur det silverglänsande flygplanet skred han med sitt entourage, lyfte på hatten och besegrade alla - inklusive Filmjournalens representanter som i nummer 50, 1937 på ledarplats liksom i ett fylligt fotoreportage under rubriken Robert dansar och ler redovisar besöket och hyllar Mr. Taylors professionella agerande som tyvärr också gav de svenska beundrarna ett lantlighetens bortkomna skimmer.

Taylor, vid den här tiden mest känd för sin medverkan i Kameliadamen där han spelat mot självaste Garbo, dessutom fästman till Barbara Stanwyck, installerades naturligtvis på Grand Hotel varefter han framåt kvällen var huvudattraktionen då Thanksgiving firades i hotellets spegelsal i ett arrangemang av Svensk-Amerikanska Sällskapet. Kring Hollywoodstjärnan flockades flera av stadens namnkunniga skönheter, varav flera självfallet från branschen: Birgit Tengroth var en. Och även om amerikanen inte var särskilt flitig på dansgolvet tvingades han upp av Filmjournalens fotograf och då föll valet på...Vera Valdor, en ung skådespelerska med mörk och sugande look.

Tidningens reporter rapporterar: "Fram mot småtimmarna kristalliserade det ut sig ett litet gäng, som trivdes omåttligt bra tillsammans. Det var Robert Taylor, Wilhelm Bryde, Tutta Rolf, Birgit Tengroth, Torsten Flodén, Vera Valdor, Bob Ritchie, Laudy Lawrence, Stig Almqvist och Gunnar Skoglund. Man groggade och pratade film och hade så roligt som man känt varandra hela livet."

[Ritchie var Metro-Goldwyns talang-scout nr. 1, Lawrence bolagets Europachef. Bryde och Skoglund kom båda på SF, Almquist från Filmjournalen. Flodén var filmare och manusförfattare, senare under ett par år gift med Sonja Wigert.]

Men vem vill gå hem efter en sådan kväll? En klick ur ovan redovisade gäng for vidare - typ två kvarter - till svartklubben Grotta Azurra, där Taylor fick ansöka om medlemsskap, godkändes och släpptes in. Vid det här laget var Birgit borta ur leken, oklart varför. Den hop som snubblade ner i grottan bestod av Robert förståss, liksom svenskorna Tutta och Vera (som båda borde klarat engelskan efter vistelser i Hollywood och London) och amerikanerna Ritchie och Dan Miloi - Taylors barndomsvän, stand-in och kopia samt Torsten Flodén. Taylor dansade, skötte grammofonen, visade skrytsamt upp det cigarettetui i rent guld han fått av Stanwyck och eskorterade slutligen unga partylejonet, fröken Gun Wikström hem.

Nå, nästa dag bjöds på lunch ute i Filmstaden, Taylor ser oväntat fräsch ut på reportagebilderna där han sitter mellan Birgit och Ingrid Bergman medan Hasse Ekman bär på glöggbrickan och lucian för dagen Sickan Carlson tar tillfället i akt och uppvaktar amerikanen med en kindpuss. Och om det eventuellt smärtade Birgit att inte blivit uppbjuden av Mr. Taylor kvällen före så var det förmodligen ännu surare att rekryteraren Ritchie slog ögonen i den odrägliga Bergman och utlovade henne karriär i Hollywood om hon, nygift, bara gjorde sig av med sin äkta make.

Även på den privata middag som Taylor höll på Royal den avslutande kvällen var Vera Valdor inbjuden...och nu var det henne Ritchie koncentrerade sig på, man tager vad som bjuds. Han kostade dessutom på sig att ge den unga skådespelerskan några kloka ord på vägen:

Kom ihåg att alltid vara snäll och hygglig, när ni är på väg mot toppen, därför att ni kommer att träffa samma människor när vägen börjar gå nedåt igen.

[Bilderna: längst upp från lunchmottagningen på Filmstaden, Taylor flankeras av Birgit i liten hatt och Ingrid Bergman. Nedan: alla kvällars prinsessa, Vera Valdor.]