tisdag 30 november 2010

Dollar [1938]

Svensk Filmindustri har plötsligt tagit ett friskt initiativ, en helt vanlig vardagskväll står den nya filmboxen Ingrid Bergman volym 1 i filmstället inne hos den lokale bokhandlaren. Och som innehåller fyra svenska mer eller mindre heta filmklassiker, inspelade under 1930-talet. Skulle det nu inte vara nog så finns redan box nummer 2 ute, men den kan vi i detta sammanhang lämna helt åt sidan. Det visar sig nämligen att ettan innehåller inget mindre än Gustaf Molanders Dollar med - just det - Birgit i en av huvudrollerna!

Filmen är förståss Molanderskt gedigen och...ja, trivsam. Intrigen är ett, ska vi säga tidstypiskt, drama ursprungligen författat av Hjalmar Bergman, författaren. Här är teaterstycket överfört till film av änkan Bergman som vid denna tid arbetade inom filmindustrin. Hon knåpade ihop manuset sedan ett tidigare försök av bl. a. Weyler Hildebrand refuserats av SF. Det är ett porträtt av tidens överklass, eller i alla fall burgna medelklass, som lever ett svävande liv mellan pokerborden, storföretagens styrelserum och våningar med öppen planlösning. Tre unga par, sedan länge bekanta umgås hela tiden, spelar förälskade i varandras partners och skickar ekonomiska bidrag mellan hushållen när någon hamnar i knipa.

Det ska väl på en gång sägas att filmens manus ger Ingrid Bergman i rollen som den lätt olyckliga men välformulerade skådespelerskan Julia Balzar ett klart företräde framför sina medsystrar, med sin odiskutabla esprit lyser hon filmen igenom. Men Birgit Tengroth i rollen som den mer vagt husmoderliga fru von Bathwyhl gör bra ifrån sig med ett friskt och rappt munhuggeri kontra Bergman, så njutningsfullt framfört av båda parter att det är som att filmen är på riktigt, nämligen att de båda har mycket svårt att stå ut med varandra. De fyller rollerna rätt muntert med allt de har att ge. Den likhet mellan dem som samtiden observerade är här tydligt manifesterad, även om Birgit vid denna tid mer tedde sig om en bredare variant av Bergman, eller om det var tvärtom: att Ingrid var en slankare version av Tengroth.

Den tredje väninnan spelas av Tutta Rolf som är genomgående hysterisk och går på hysteri filmen igenom. När de tre paren efter halva filmen lämnar Stockholms mondäna miljöer för ett friskare (utomhus-)liv uppe i Åre förirrar sig lilla Tutta ut på kalfjället i snöstorm, rasar nerför ett stup, räddas av tre skidande vaksamma samer i traditionella långrockar och forslas sedan hem till högfjällshotellet i en avlägsen amerikansk släktings bil som just då råkar köra förbi på den vindpinade vägen, assisterad av sina två svarta betjänter! Denna etniska mix gör sitt jobb utan krusiduller, t. o. m. samerna lyder fogligt amerikanskans engelska kommandorop.

De tre damerna får genomgående tillfälle att visa upp sig i tjusiga kreationer, på kvällarna är det nämligen alltid högtidsdress på hotellet. Och de tre männen bröstar sig i snajdiga skidjackor av tidlöst snitt. På herrarnas sida får man säga att spelet är genomgående bra, Kotti Chave sliter frisyren i svettig ångest, Georg Rydeberg är för en gång skull en samlad och mogen man medan Håkan Westergren förvisas till en lika yvig och halvklok rolltolkning som fru Rolf. Och mitt i allt detta skrider den evige Edvin i vargskinnspäls som traktens ståtlige och handfaste läkare, tillika föreståndare på det lokala sanatoriet. Och nog kan man skymta att Birgit när intrigen utspelar sig i bildens andra kant söker Adolphsons manliga blick. Det fanns ju en verklighet också utanför Råsundas kulisser. Och med Bergman i närheten gällde det nog att vakta sitt revir.

Detta var Birgits fjärde samarbete med Molander, återstod ett. Det kan också nämnas att Bergman, regissören, så sent som år 2000 nämnde Dollar som en av de filmer som påverkat honom i hans syn på sitt arbete, som ett exempel på Molanders "perfekta" och "balanserade" filmkonst.

torsdag 25 november 2010

Samtida variation: Ulla Billquist

Idag stannar BigganBlogg upp, mitt i steget, vid nyheten om att den nya Ulla Billquist-boxen äntligen kommit ut: ett praktverk sammanställt av Lasse Zackrisson, och just denna torsdag recenseras den av Martin Nyström i Dagens Nyheter.

Det finns inga (kända) kopplingar mellan vår hjältinna och Billquist, förutom att den populära och multibegåvade sångerskan dog bara några år innan Tengroths kompis Hasse Ekman skrev manuset och sjösatte filmen Flicka och hyacinter, Birgits sista filmroll. Och det känns nästan lite sorgligt att gena hem längs Olofsgatan downtown och samtidigt nynna en tidlös Ulla-sång för att besvärja mörkret några våningar upp medan klockan slår hel nattimme därborta i Adolf Fredriks kyrkotorn.

Fotografiet här intill, som säger mer än tusen ord, är taget av Billquists tredje och sista make, Gunnar Hahn. Tillika musikant och kompositör. Däremot förmodligen inte hennes sista kärlek. Någons namn var Alex.

fredag 5 november 2010

Omläsning 8: Njut av livet, Madame!

- Jag ägnar mig inte mer åt film och teater. Jag skriver lite.

Ett replikskifte på Östermalms pastorsexpedition, noterat av Tengroth i sin åttonde bok som släpptes 1956. Man kan väl se ordet lite som lite av ett understatement, det här var en period då den hyfsat nyblivna, och ännu sökande författararinnan var högproduktiv.

Boken Njut av livet, Madame! [Wahlström & Widstrand, 1956] är, liksom flera av hennes tidigare titlar egentligen en klippbok, komponerad av artiklar hon redan publicerat i veckopressen, Vecko-Journalen och Året runt. Dessvärre kläddes den i något som måste vara tidens kanske gräsligaste omslag, om det handlar enbart om dålig smak eller ett slarvigt hastverk vill jag låta vara osagt. Ingen "konstnär" är angiven. Tur för den. Men bortsett från det, så inleds boken med en längre och förmodligen nyskriven titelnovell, ett reportage får man väl kalla det från den lilla restaurang som Birgit frekventerade under en längre Parisvistelse, här kallad Félix Bar, nere på rue Nicholas. Det är en novell om ensamheten, den inre såväl som den yttre, och den rör sig egentligen bara mellan de två hållpunkterna: bistrons olika levnadsöden och Tengroths eget hotellrum mer eller mindre tvärs över gatan. Här är nätterna extra svarta och ogenomträngliga, en återfunnen Jesus böjer sig ner över kvinnan på golvet och pillar eftertänksamt i såren, här pratar människorna inte med varandra utan för sig själva, bakom den [någorlunda] korrekta hållningen hukar hos alla enbart nödtorftigt dränkt förtvivlan. Och efter varje avslutad kväll återstår enbart väntan på ytterligare en morgon som bara leder till en ny stum kväll.

Boken är indelad i sektioner, efter den inledande novellen följer två partier från Paris och Rom, befolkade med kulturellt högvilt som Tengroth sökt upp och intervjuat. Det är tidens stora i den kontinentala parnassen, men inte skyggar Birgit inför sådana! Hon vet minsann hur man hanterar dem och stiger självklart över trösklarna in i texterna med rak rygg och reportagen blir lika mycket skärvor av hennes eget självporträtt som en gestaltning av de främmandes våningar och de beläten som rör sig därinne. Många av de storas namn har väl i ärlighetens namn nog fallit ur det allmänna medvetandet sedan dess, i alla fall här uppe i norr, men hennes porträtt av den unga Sagan, ung och bortskämd och fortfarande aktuell, måste vara på pricken.

Samlingen avslutas med den texten Varför jag blev katolik [ursprungligen från Året runt] där hon ger sig kast med att försöka beskriva sin, vad det verkar just genomgångna konvertering. Frågorna är brinnande aktuella för henne och hon vet att det inte går att beskriva en rörelse i vatten eller temperaturskiftningen i en svag luftrörelse, istället bygger hon upp det hela kring vardagliga, halvt obemärkta ögonblick som steg för steg leder henne tillbaka till den tro som en gång var så självklar, men som under resans gång fått åtskilliga törnar. För här hymlar hon inte, om hon någonsin gjort det, hon håller fast läsarens blick, utan åthävor, nästan lite självklart och nonchalant, medan hon fimpar cigarretten under vänster skosula.

Hursomhelst så visade hon här en naturlighet och chosefrihet som till och med fick hennes gamle vedersakare Sven Stolpe, som ett halv decennium tidigare rasat över hennes infama snuskigheter, att lyfta hatten och buga. Han snodde dessutom hela novelltiteln rakt av till en samlingsvolym med texter han ungefär samtidigt satte ihop kring temat katolska trosupplevelser, i gränslandet mellan det illegala och det tillåtna. Plötsligt stod de båda på samma sida vägen.

tisdag 12 oktober 2010

Kristoffersson, fotograf

Om man skulle fortsätta på de två senaste inläggens tema, och försöka knåda ihop dem, så skulle resultatet kunna bli som det här: ett fotografi av K. G. Kristoffersson i anknytning till filmen Sonja!

I Filmjournalen nr 6, 1944 startar en ny följetong: Sonja. Man har nämligen låtit en kvinna vid namn Sonja [sic!] Sjöstrand ställa samman en prosaberättelse baserad på filmmanuskripet som i sin tur baserats på Herbert Grevenius tidigare skådespel, och från och med detta nummer kommer berättelsen spridas ut i nummer efter nummer - allt till läsekretsens glädje. Man betonar också att Grevenius själv har granskat det hela, och därigonom godkänt resultatet.

Birgit Tengroth har enligt en samstämmig kritik gjort en av sin karriärs bästa prestationer som Sonja

konstaterar tidningen i sin presentation. Till detta lägger man alltså Kristofferssons porträtt som fint fångar vemodet, skörheten och eftertänksamheten hos Tengroth, liksom den Birgit som stundtals brinner innanför ansiktsdragen. Fotografens alster har ju tidigare visats upp i dessa spalter, och på hans fotokonst finns ingen anledning att klaga. Verkligen inte.

Däremot finns för tillfället inget att berätta om mannen, utredning pågår. Lite senare, i mitten av 1950-talet gav han ut fotoboken Hon, kameran och jag: hur man fotograferar flickor [Nordisk rotogravyr, 1955] - och det låter ju något det! Men tittar man på Kristofferssons bidrag till det i normala fall anständiga kändisplåtandet så anar man att det knappast finns något ohälsosamt att hämta i flickfotograferandet. Där känner man sig trygg. Kanske kan det bli ytterligare granskning av fotografens bidrag till världsarvet, så småningom.

fredag 8 oktober 2010

Birgit ligger på Korset

Man skulle kunna skriva "apropå ingenting", men egentligen är det nog apropå att redaktionen känner för att i höstrusket publicera en "tjusig, nytagen" idolbild på filmaktrisen fröken Tengroth. Det blir en helsida för hon har ju just skördat framgång med sin rolltolkning av huvudrollen i filmen Sonja och Filmjournalen nr 48, 1943 summerar:

vilken blivit hennes största framgång som mogen, varmt och innerligt kännande artist.

Men samtidigt kan tidningen inte undanhålla läsekretsen att skådespelerskan den senaste tiden varit lite opasslig och tillbringat en del av hösten på Röda Korsets sjukhus i Stockholm. Men Birgit själv påpekar i den korta bildtexten att hon minsann trivts underbart där med alla de trevliga systrarna. Nu återstår en kort tids vila i hemmet innan arbetet återupptas i december.

I sin minnesbok Jag vill ha tillbaka mitt liv berättar hon långt senare att det rörde sig om hjärnhinneinflammation och sviterna efter den. Under konvalescensen finns gott om tid för läsning: där ligger hon alltså på sjukhussalen, eller om nu den unga stjärnan tilldelats eget rum, och blir alltmer nyfiken på den där ettrige och välformulerade skribenten i Afton-Tidningen, Stig Ahlgren. Och hon fantiserar vidare om att det nog är dags för en bjudning därhemma när hon väl blivit återställd, en liten fest "efter min modell", d. v. s. en halv hummer per gäst, vitt vin och tårta. Hon knåpar ihop gästlistan och som vi vet sedan tidigare faller det på väninnan Bruncronas lott att lura med sig den där vasse skribenten.

Och så gick det som det gick: hon föll pladask in i ett plötsligt äktenskap, bråkade och gormade, rev och slet, tills skilsmässan blev oundviklig. Varpå hon grät sig igenom ensamheten inom och utom nästa äktenskap för att slutligen komma hem igen till en livslång vänskap med sin förste man. Men så kunde nog Ahlgren också se henne, trots allt, uppfatta hennes verkliga väsen. Som han formulerat det flera år före de träffades i en recension av filmen Gubben kommer:

att hon i sin äpplefriska skönhet påminde om vitgyllen som har ett så genomskinligt kött att man anar kärnhuset som en mörk skugga genom skalet.

Studioporträttet var taget av Studio E:son och kan nog sägas, trots sin softa ton, förmedla essensen av båda citaten ovan.

fredag 1 oktober 2010

Boenden 6c: Styrmansgatan 39

Filmjournalen kan man alltid lita på, i sökandet efter Tengroths lyor runt om i staden så läggs ytterligare en pusselbit till mönstret i nr 5, 1943 där man under rubriken Ung dam...går mot ny vår på nytt besöker våningen på Styrmansgatan. Vi har varit vid porten nr 39 flera gånger redan, men nu får vi också veta att fröken Tengroth håller hus två trappor upp och att hon förfogar över tre rum. Fint värre alltså, i anständiga kvarter.

En mängd bilder publiceras, tagna av fotografen C. G. Kristoffersson, där Birgit klätt sig i ny jacka och naturligtvis chica långbyxor. Något har hänt med den unga skådespelerskan, skriver reportern Arne F., det har kunnat märkas i hennes senaste filmer Kan doktorn komma? och I brist på bevis: hon har fått en ny nerv i sitt spel efter en period av slätare roller. Vilket hon också säger sig själv ha märkt av: hennes egen förklaring är att självkänslan har ökar, hon agerar ut, lever mer ohämmat framför kameran. Det har liksom lossnat för henne och hon längtar efter att samarbeta med duktiga personinstruktörer och nu närmast spolingen Hampe Faustman, vars manus till Natt i hamn hon ligger och poserar med i den blommiga soffan i lägenhetens lilla "manuskriptvrå". Den filmen blir snart hennes nästa huvudroll.

I övrigt utvecklar sig reportaget till en från denna epok bekant sammanfattning av de mest skilda intressen och en studie i okonstlad charm och tjuskraft: de bruna ögonen som håller fast den hon talar med, den infallsrika och snabbtänkta konversationen som hoppar nyckfullt och halsbrytande mellan alla möjliga ämnen, de försåtliga fällor som Tengroth lägger ut för att få den andre på fall. Och hon läser allt, nu Hesses Stäppvargen och Martin du Gards Släkten Thibault, hon sitter nätterna igenom och diskuterar med "iderika människor", röker, pimplar kaffe, bär hem blomster men skyggar för swing och hot jazzmusik. Om hon inte får dansa, vill säga.


Hon är på en gång ordentlig och bohemisk, impulsiv och medveten om sina motiv, en förbryllande blandning av pojkaktighet och kvinnlighet, full av infall och filosofisk, romantisk och vardagsförnuftig

sammanfattar reportern och känner sig nog en smula yr och vimmelkantig när han omsider går de två trapporna ner till gatan igen. Förmodligen också en smula uppspelt efter att ha fått sig en sådan hetsig omgång.

måndag 30 augusti 2010

MåndagsSpill

En alldeles vanlig glåmig och stillastående måndagmorgon vid köksbordet med rumsvarm yoghurt och prassel från morgontidningen, straxt innan huset börjar röra sig på allvar. I detta nu stiger Birgit Tengroth oväntat över tröskeln in från hallen, går bortvänd längs bänkskivan och drar med fingertoppen ett streck i fettet på spishällen. Så är hon borta, knappt en förnimmelse finns kvar och Ulrika Knutson fortsätter - som om inget hade hänt - att från radion i Kulturnytts morgonsändning recensera Sigrid Combüchens nya roman Spill - en damroman (Norstedts, 2010) som just kommit ut.

Romanen som verkar vara mycket komplex och synnerligen innehållsrik, handlar bland annat om kvinnan Hedda, som i under 1930-talet, bland mycket annat, gör några inhopp som filmaktris "i skuggan av Ingrid Bergman och Birgit Tengroth", som Knutson säger. Och under berättelsens gång målar uppenbarligen Combüchen en mycket trovärdig, medryckande, för att inte säga gedigen bild av tiden med dess färger och klanger, värderingar, normer och trots. Kanske har Filmstaden här fått sin berättelse, kanske har Birgit fått en biroll som romanfigur. Spanar man sedan runt bland de där prassliga tidningarna så står det snart klart att boken hyllas överallt, även av excentriker som Martina Lowden och Mats Gellerfelt. Unisont klingar hyllningskören så nog verkar Combüchen ha fått till en riktig fullträff!