Filmvärldens friska fläktar: ny Tengroth-film i butiken!

Knappt har man hunnit lägga undan dvd-versionen av filmen Dollar förrän nästa nyutgåva dyker upp! Plötsligt visar det sig nämligen att ytterligare en Tengroth-film getts ut kommersiellt, dessutom för ett halvår sedan. Vilket avslöjar en märkvärdigt haltande omvärldsbevakning på den här sidan. Hur som helst rör det sig om den av Ivar Johansson regisserade Oss baroner emellan från 1939. Lite otippat kanske, den är väl knappast att räkna till klassikerna och att namn som Thor Modéen och Adolf Jahr i denna vår tid kan förväntas ge pengarna tillbaka är i alla fall för undertecknad minst sagt tveksamt. Men någon kan antas ha tänkt till och bolaget Sandrews är värd all respekt för detta eventuella vågspel.

Utgåvan ingår i alla fall i serien Sandrews Filmpärlor och är vad jag kan förstå den fjärde av Tengroths filmer som nu finns tillgänglig ute i butikerna. Huruvida filmen verkligen är en pärla får jag återkomma till så snart jag hunnit forcera vintervallarna till en välsorterad filmbutik.

Rapport kommer inom kort!

Birgit träffar folk: Jean Cocteau

1955 är Birgit på plats i Paris, lagom till det lokala spektakel som det tydligen vid denna tid innebär att den Franska akademien utökas med ytterligare en medlem. Denna gången gäller det författaren med mera med mera, ja - han rörde sig inom nästan alla kulturella grenar som fanns, Jean Cocteau.

Cocteau var ju större än stor, och Tengroth skildrar i ett skrivet porträtt, publicerat i Vi 1956, nr 2 hur Paris mer eller mindre står på tårna när mannen ska in i Akademien. Symboler! Ränker! Snacket på stan! Alla är där! Men Birgit är ju inte den som är den: hon ringer upp och beställer tid för intervju. Två gånger får hon vända, då missförstånd skett och legendens talföra husa får avvärja det hela. Tredje gången får hon sätta sig ner med Författaren, men hon vinklar resultatet av sina ansträngningar på ett lite spännande sätt: för varje vända till bostaden krymper Cocteau något, våningen blir en allt mindre tvårummare. Tomrummet mellan det offentliga trummandet och mannens egen uppenbarelse allt större. Hon står i rummet och betraktar honom men ser tillslut bara det som den ena sekunden ter sig som ett litet barn för att i nästa gestalta sig likt "en torkad mumie".

Arsenalen av frågor i reporterblocket kokas inför hans fötter plötsligt ihop till en enda: Monsieur, är ni en lidande pajas eller en okänslig martyr? Men den frågan är i sammanhanget omöjlig att ställa och hon viker ihop papperet och gömmer det i kappfickan. Hon lyfter sakta blicken över hans axel och ser därbakom det enda i rummen som andas verklighet: husan Odettes toffelhasande reumatiska gång. Det som tycks vara här och nu.

Ett strongt reportage blev det, det som Tengroth satte ihop. Återfinns lättast i volymen Njut av livet, Madame! där det ingår. På bilden: vår Birgit med Legenden, tredje vändan, samt det lätt makabra fårhuvud som prydde sin plats på ett bord i våningen, ett slags nav kring vilket berättelsen rörde sig.

Dollar [1938]

Svensk Filmindustri har plötsligt tagit ett friskt initiativ, en helt vanlig vardagskväll står den nya filmboxen Ingrid Bergman volym 1 i filmstället inne hos den lokale bokhandlaren. Och som innehåller fyra svenska mer eller mindre heta filmklassiker, inspelade under 1930-talet. Skulle det nu inte vara nog så finns redan box nummer 2 ute, men den kan vi i detta sammanhang lämna helt åt sidan. Det visar sig nämligen att ettan innehåller inget mindre än Gustaf Molanders Dollar med - just det - Birgit i en av huvudrollerna!

Filmen är förståss Molanderskt gedigen och...ja, trivsam. Intrigen är ett, ska vi säga tidstypiskt, drama ursprungligen författat av Hjalmar Bergman, författaren. Här är teaterstycket överfört till film av änkan Bergman som vid denna tid arbetade inom filmindustrin. Hon knåpade ihop manuset sedan ett tidigare försök av bl. a. Weyler Hildebrand refuserats av SF. Det är ett porträtt av tidens överklass, eller i alla fall burgna medelklass, som lever ett svävande liv mellan pokerborden, storföretagens styrelserum och våningar med öppen planlösning. Tre unga par, sedan länge bekanta umgås hela tiden, spelar förälskade i varandras partners och skickar ekonomiska bidrag mellan hushållen när någon hamnar i knipa.

Det ska väl på en gång sägas att filmens manus ger Ingrid Bergman i rollen som den lätt olyckliga men välformulerade skådespelerskan Julia Balzar ett klart företräde framför sina medsystrar, med sin odiskutabla esprit lyser hon filmen igenom. Men Birgit Tengroth i rollen som den mer vagt husmoderliga fru von Bathwyhl gör bra ifrån sig med ett friskt och rappt munhuggeri kontra Bergman, så njutningsfullt framfört av båda parter att det är som att filmen är på riktigt, nämligen att de båda har mycket svårt att stå ut med varandra. De fyller rollerna rätt muntert med allt de har att ge. Den likhet mellan dem som samtiden observerade är här tydligt manifesterad, även om Birgit vid denna tid mer tedde sig om en bredare variant av Bergman, eller om det var tvärtom: att Ingrid var en slankare version av Tengroth.

Den tredje väninnan spelas av Tutta Rolf som är genomgående hysterisk och går på hysteri filmen igenom. När de tre paren efter halva filmen lämnar Stockholms mondäna miljöer för ett friskare (utomhus-)liv uppe i Åre förirrar sig lilla Tutta ut på kalfjället i snöstorm, rasar nerför ett stup, räddas av tre skidande vaksamma samer i traditionella långrockar och forslas sedan hem till högfjällshotellet i en avlägsen amerikansk släktings bil som just då råkar köra förbi på den vindpinade vägen, assisterad av sina två svarta betjänter! Denna etniska mix gör sitt jobb utan krusiduller, t. o. m. samerna lyder fogligt amerikanskans engelska kommandorop.

De tre damerna får genomgående tillfälle att visa upp sig i tjusiga kreationer, på kvällarna är det nämligen alltid högtidsdress på hotellet. Och de tre männen bröstar sig i snajdiga skidjackor av tidlöst snitt. På herrarnas sida får man säga att spelet är genomgående bra, Kotti Chave sliter frisyren i svettig ångest, Georg Rydeberg är för en gång skull en samlad och mogen man medan Håkan Westergren förvisas till en lika yvig och halvklok rolltolkning som fru Rolf. Och mitt i allt detta skrider den evige Edvin i vargskinnspäls som traktens ståtlige och handfaste läkare, tillika föreståndare på det lokala sanatoriet. Och nog kan man skymta att Birgit när intrigen utspelar sig i bildens andra kant söker Adolphsons manliga blick. Det fanns ju en verklighet också utanför Råsundas kulisser. Och med Bergman i närheten gällde det nog att vakta sitt revir.

Detta var Birgits fjärde samarbete med Molander, återstod ett. Det kan också nämnas att Bergman, regissören, så sent som år 2000 nämnde Dollar som en av de filmer som påverkat honom i hans syn på sitt arbete, som ett exempel på Molanders "perfekta" och "balanserade" filmkonst.

Samtida variation: Ulla Billquist

Idag stannar BigganBlogg upp, mitt i steget, vid nyheten om att den nya Ulla Billquist-boxen äntligen kommit ut: ett praktverk sammanställt av Lasse Zackrisson, och just denna torsdag recenseras den av Martin Nyström i Dagens Nyheter.

Det finns inga (kända) kopplingar mellan vår hjältinna och Billquist, förutom att den populära och multibegåvade sångerskan dog bara några år innan Tengroths kompis Hasse Ekman skrev manuset och sjösatte filmen Flicka och hyacinter, Birgits sista filmroll. Och det känns nästan lite sorgligt att gena hem längs Olofsgatan downtown och samtidigt nynna en tidlös Ulla-sång för att besvärja mörkret några våningar upp medan klockan slår hel nattimme därborta i Adolf Fredriks kyrkotorn.

Fotografiet här intill, som säger mer än tusen ord, är taget av Billquists tredje och sista make, Gunnar Hahn. Tillika musikant och kompositör. Däremot förmodligen inte hennes sista kärlek. Någons namn var Alex.

Omläsning 8: Njut av livet, Madame!

- Jag ägnar mig inte mer åt film och teater. Jag skriver lite.

Ett replikskifte på Östermalms pastorsexpedition, noterat av Tengroth i sin åttonde bok som släpptes 1956. Man kan väl se ordet lite som lite av ett understatement, det här var en period då den hyfsat nyblivna, och ännu sökande författararinnan var högproduktiv.

Boken Njut av livet, Madame! [Wahlström & Widstrand, 1956] är, liksom flera av hennes tidigare titlar egentligen en klippbok, komponerad av artiklar hon redan publicerat i veckopressen, Vecko-Journalen och Året runt. Dessvärre kläddes den i något som måste vara tidens kanske gräsligaste omslag, om det handlar enbart om dålig smak eller ett slarvigt hastverk vill jag låta vara osagt. Ingen "konstnär" är angiven. Tur för den. Men bortsett från det, så inleds boken med en längre och förmodligen nyskriven titelnovell, ett reportage får man väl kalla det från den lilla restaurang som Birgit frekventerade under en längre Parisvistelse, här kallad Félix Bar, nere på rue Nicholas. Det är en novell om ensamheten, den inre såväl som den yttre, och den rör sig egentligen bara mellan de två hållpunkterna: bistrons olika levnadsöden och Tengroths eget hotellrum mer eller mindre tvärs över gatan. Här är nätterna extra svarta och ogenomträngliga, en återfunnen Jesus böjer sig ner över kvinnan på golvet och pillar eftertänksamt i såren, här pratar människorna inte med varandra utan för sig själva, bakom den [någorlunda] korrekta hållningen hukar hos alla enbart nödtorftigt dränkt förtvivlan. Och efter varje avslutad kväll återstår enbart väntan på ytterligare en morgon som bara leder till en ny stum kväll.

Boken är indelad i sektioner, efter den inledande novellen följer två partier från Paris och Rom, befolkade med kulturellt högvilt som Tengroth sökt upp och intervjuat. Det är tidens stora i den kontinentala parnassen, men inte skyggar Birgit inför sådana! Hon vet minsann hur man hanterar dem och stiger självklart över trösklarna in i texterna med rak rygg och reportagen blir lika mycket skärvor av hennes eget självporträtt som en gestaltning av de främmandes våningar och de beläten som rör sig därinne. Många av de storas namn har väl i ärlighetens namn nog fallit ur det allmänna medvetandet sedan dess, i alla fall här uppe i norr, men hennes porträtt av den unga Sagan, ung och bortskämd och fortfarande aktuell, måste vara på pricken.

Samlingen avslutas med den texten Varför jag blev katolik [ursprungligen från Året runt] där hon ger sig kast med att försöka beskriva sin, vad det verkar just genomgångna konvertering. Frågorna är brinnande aktuella för henne och hon vet att det inte går att beskriva en rörelse i vatten eller temperaturskiftningen i en svag luftrörelse, istället bygger hon upp det hela kring vardagliga, halvt obemärkta ögonblick som steg för steg leder henne tillbaka till den tro som en gång var så självklar, men som under resans gång fått åtskilliga törnar. För här hymlar hon inte, om hon någonsin gjort det, hon håller fast läsarens blick, utan åthävor, nästan lite självklart och nonchalant, medan hon fimpar cigarretten under vänster skosula.

Hursomhelst så visade hon här en naturlighet och chosefrihet som till och med fick hennes gamle vedersakare Sven Stolpe, som ett halv decennium tidigare rasat över hennes infama snuskigheter, att lyfta hatten och buga. Han snodde dessutom hela novelltiteln rakt av till en samlingsvolym med texter han ungefär samtidigt satte ihop kring temat katolska trosupplevelser, i gränslandet mellan det illegala och det tillåtna. Plötsligt stod de båda på samma sida vägen.

Kristoffersson, fotograf

Om man skulle fortsätta på de två senaste inläggens tema, och försöka knåda ihop dem, så skulle resultatet kunna bli som det här: ett fotografi av K. G. Kristoffersson i anknytning till filmen Sonja!

I Filmjournalen nr 6, 1944 startar en ny följetong: Sonja. Man har nämligen låtit en kvinna vid namn Sonja [sic!] Sjöstrand ställa samman en prosaberättelse baserad på filmmanuskripet som i sin tur baserats på Herbert Grevenius tidigare skådespel, och från och med detta nummer kommer berättelsen spridas ut i nummer efter nummer - allt till läsekretsens glädje. Man betonar också att Grevenius själv har granskat det hela, och därigonom godkänt resultatet.

Birgit Tengroth har enligt en samstämmig kritik gjort en av sin karriärs bästa prestationer som Sonja

konstaterar tidningen i sin presentation. Till detta lägger man alltså Kristofferssons porträtt som fint fångar vemodet, skörheten och eftertänksamheten hos Tengroth, liksom den Birgit som stundtals brinner innanför ansiktsdragen. Fotografens alster har ju tidigare visats upp i dessa spalter, och på hans fotokonst finns ingen anledning att klaga. Verkligen inte.

Däremot finns för tillfället inget att berätta om mannen, utredning pågår. Lite senare, i mitten av 1950-talet gav han ut fotoboken Hon, kameran och jag: hur man fotograferar flickor [Nordisk rotogravyr, 1955] - och det låter ju något det! Men tittar man på Kristofferssons bidrag till det i normala fall anständiga kändisplåtandet så anar man att det knappast finns något ohälsosamt att hämta i flickfotograferandet. Där känner man sig trygg. Kanske kan det bli ytterligare granskning av fotografens bidrag till världsarvet, så småningom.

Birgit ligger på Korset

Man skulle kunna skriva "apropå ingenting", men egentligen är det nog apropå att redaktionen känner för att i höstrusket publicera en "tjusig, nytagen" idolbild på filmaktrisen fröken Tengroth. Det blir en helsida för hon har ju just skördat framgång med sin rolltolkning av huvudrollen i filmen Sonja och Filmjournalen nr 48, 1943 summerar:

vilken blivit hennes största framgång som mogen, varmt och innerligt kännande artist.

Men samtidigt kan tidningen inte undanhålla läsekretsen att skådespelerskan den senaste tiden varit lite opasslig och tillbringat en del av hösten på Röda Korsets sjukhus i Stockholm. Men Birgit själv påpekar i den korta bildtexten att hon minsann trivts underbart där med alla de trevliga systrarna. Nu återstår en kort tids vila i hemmet innan arbetet återupptas i december.

I sin minnesbok Jag vill ha tillbaka mitt liv berättar hon långt senare att det rörde sig om hjärnhinneinflammation och sviterna efter den. Under konvalescensen finns gott om tid för läsning: där ligger hon alltså på sjukhussalen, eller om nu den unga stjärnan tilldelats eget rum, och blir alltmer nyfiken på den där ettrige och välformulerade skribenten i Afton-Tidningen, Stig Ahlgren. Och hon fantiserar vidare om att det nog är dags för en bjudning därhemma när hon väl blivit återställd, en liten fest "efter min modell", d. v. s. en halv hummer per gäst, vitt vin och tårta. Hon knåpar ihop gästlistan och som vi vet sedan tidigare faller det på väninnan Bruncronas lott att lura med sig den där vasse skribenten.

Och så gick det som det gick: hon föll pladask in i ett plötsligt äktenskap, bråkade och gormade, rev och slet, tills skilsmässan blev oundviklig. Varpå hon grät sig igenom ensamheten inom och utom nästa äktenskap för att slutligen komma hem igen till en livslång vänskap med sin förste man. Men så kunde nog Ahlgren också se henne, trots allt, uppfatta hennes verkliga väsen. Som han formulerat det flera år före de träffades i en recension av filmen Gubben kommer:

att hon i sin äpplefriska skönhet påminde om vitgyllen som har ett så genomskinligt kött att man anar kärnhuset som en mörk skugga genom skalet.

Studioporträttet var taget av Studio E:son och kan nog sägas, trots sin softa ton, förmedla essensen av båda citaten ovan.