Katt över vägen [1937]

Spännande nyheter! Just idag lanseras nämligen den nya webbplatsen filmarkivet.se, ett lite spektakulärt samarbete mellan Filminstitutet och Kungliga biblioteket. Stort underhållningvärde då det redan vid sjösättningen finns 300 gamla filmer att titta på - av varierande karaktär och innehåll, kort och längre, dokumentärt och reklam. Rätt udda saker från ett århundrade svensk film. Och man lovar: detta är bara början.

Nå, pillar man in ordet tengroth i sökrutan, och det gör man ju så fort det går, kommer lite oväntat en träff. Också det en udda sak: nämligen den knappt kvartslånga filmen Katt över vägen som gör sig mödan att i en kåserande form visa upp arbetet ute på Råsunda filmstad. Det hela är regisserat och ihopknåpat av den tidens kände speakerröst från SF-journalerna Gunnar Skoglund och bär på undertiteln 'ett försök till replik i diskussionen "är film konst"'. Nåja. I rollen som ung wannabe-skådespelare och teaterelev syns för övrigt Skoglunds egen flamma Signhild Björkman.

Här förevisas filmarbetets olika moment, lätt dramatiserat och i en scen som visar inspelningen i en ateljé är det just Birgit som agerar mot en för tillfället oidentifierad motspelare. Scenen är kort, ett fåtal repliker, sedan tagningen brutits ses hon vandra bort med manuset i hand.

Lättsmält, lättittat och lätt roande.

Utflykt till Norra Djurgården 1946

Våren 1946 bor paret Tengroth-Ahlgren ute i Bergshyddan ett stenkast från anrika Djurgårdsbrunn. Där hyr de en våning i en äldre fastighet med anor från 1700-talet, rummen är möblerade med antika ting, möbler och prydnadsföremål. Väggarna klädda med bokhyllor. Vi har varit där tidigare, men en senvinterdag detta år beger sig även Filmjournalens reporter dit ut.

Under rubriken Samtal om livet...och prat om annat med lycklig Birgit beskriver signaturen Tell tillvaron för den kända skådespelerskan, en bit bortom stadens upplysta stråk. Det hyfsat fylliga reportaget publicerades i Filmjournalen nr 15, 1946.

Birgit är vid denna tid engagerad på Vasan i uppsättningen av Morgondagens värld. Hon charmar den unge reportern utstyrd i frisyren från pjäsen och sitter sedan med honom natten igenom under flödande samtal, med "känguruskutt" mellan alla möjliga ämnen, höga som låga, med skarpa och tvära kast. Precis så som det beskrivits på annat håll, från denna tid: den mogna människans stund på jorden, hon som bottnar och tar för sig, och inte låter sig styras av något utanför henne själv. Under en kontinuerlig konsumtion av svart kaffe och cigaretter.

Hon pratar och skrattar och sprudlar och bubblar och kan bli förbannad också. Men är lycklig. Ty bakom sig har hon en rik fond av livsbejakande positiva idéer, och skäller hon på något är det för att hon själv har något bättre att komma med.

Det är ju efteråt svårt att veta hur typisk hon var för sin tid: men hon ter sig som en oväntat öppen och inbjudande person, om än farlig som andra vittnat om med sina raljanta och förrädiskt inbjudande kommentarer:

Hon är impulsiv, snabb i repliken, frän och kvick i diskussionen. ... Hon är förjust att dra ut folk på det hala, att få dem att falla pladask på sina egna ord. Det är inte elakhet eller snobberi, men hon älskar ordduellen, det är hennes sätt att pröva folk.

Under en utomhusvisning av fastigheten visar hon Ahlgrens skrivarlya i en uthuslänga, eller "Ahlqvist" som hon kallar honom på det sätt som von Platen i ett annat sammanhang reagerade på. Redaktören vid sin skrivmaskin lockas ut för fotografering och får som tack en snöboll i nacken.

Och, tänker signaturen Tell, vad skulle denna pulserande kvinna vara om hon inte var skådespelerska? Lärarinna? Säkert populär bland de unga. Journalist? Hon skulle aldrig kunna hålla sig till ämnet for reportaget. Författarinna? Kanske, kanske, men bara kanske.

Med i sällskapet på detta Djurgårdenäventyr var även fotografen Kristoffersson, välkänd i detta sammanhang och "alla skådespelares fotografiska kelgris" som kånkar kamera och bränner blixtrar därute i Bergshyddan, och som bollplank i konversationen hade skådiskollegan Willy Peters hängt på. Nersjunken i en fåtölj blåser han rök mot taket och driver ut i monologer ända in i gryningstimmen.

Den unge reportern, eller "Lillgrabben" som Birgit benämner honom medan hon nyper honom i näsan - och man märker att han smått ryser av välbehag - är inte riktigt så anonym som man förledas tro. Den unge glopen förvandlas genom en basal söksträng till veteranen, ja kanske legenden Thorleif Hellbom, känd i alla fall för undertecknad från Dagens Nyheter. Han har i en egen blogg berättat om denna sin tidiga yrkessignatur, konstruerad på ett sätt som var vanligt den tiden. "Om man inte kunde hitta på nåt mer fantasifullt."

Fantasi hade nog i alla fall Tengroth så det räckte, och blev över.

Kalla fakta 1946

Äntligen lite riktiga fakta, exakta siffror! Som vi har väntat.

Februari 1946, gränserna är åter öppna efter krigets förlamande instängdhet. Många ger sig ut för att andas någorlunda fritt. Filmjournalen hakar på och roar läsekretsen- men kanske framför allt sig själv - genom att ställa ut fejkade pass på samtida skådespelare.

I nr 6, 1946 är det Birgits tur. Naturligtvis har man god uppfostran och utelämnar damernas ålder, men i övrigt får vi veta:

Efternamn: Tengroth
Förnamn: Birgitta (Birgit) Eva
Födelseort: Stockholm
Gift: Fil. lic. Stig Ahlgren
Barn: -
Hårfärg: Cendré
Ögonfärg: Brun
Längd: 169
Vikt: 59
Hobbies: Litteratur och musik

Se där: sakta tonar bilden av fru Tengroth fram, till och med i en svag nyans åt det bruna. Vad mer behöver man veta? Ja, det skulle väl vara byst/midja/höfter då - men det får den nyfikne nog försöka uppskatta på egen hand, utifrån tillgängliga filmsekvenser. Lovar återkomma om något sådant skulle dyka upp.

Oss baroner emellan [1939]

Nu handlar det om Ivar Johanssons film Oss baroner emellan som just släppts på dvd! Efter de inledande textskyltarna får man ge sig till tåls under några långa minutrar: sedan introduceras Birgit Tengroths rollfigur sittande på parkbänk ute på Djurgården, i chic dräkt, liten hatt på bakhuvudet och med en tjock roman uppslagen i knät. Hey, det var alltså så hon såg ut den tiden: den unga skådespelerskan som under filmarbetet, enligt eget och andras vittnesmål, drog sig undan inspelningspausernas skvaller och kaffeslask för att istället ägna sig åt böcker och läsning!

Men lugnet är bara tillfälligt: naturligtvis uppmärksammas en raring som hon av en snuskhummer som slår sig ner sig bredvid och som, dessbättre, inom någon minut har förpassats ut ur bild av filmens huvudperson: den tvättäkta baronen Lejoncloo, här getaltad av den i sin tur rätt opålitligt leende Adolf Jahr. Han blir (naturligtvis) omedelbart förtjust i den stiliga kvinna som han just räddat, bara för att omedelbart börja antasta henne själv - i form av raka inviter och aktiv stalking. Den unga bokläserskan fintar dock bort honom men naturligtvis kommer de unga tu att mötas igen längre in i filmens handling. Han besatt, hon retsamt sval.

Manuset är baserat på en engelsk roman från 1920-talet: Following Ann, som på svenska fick heta För en flickas skull. Åtminstone i filmversionen är det ett förväxlingsdrama i herrgårdsmiljö, Tengroth är guvernant på gården, Jahr uppträder - falskeligen - som sekreterare till godsägaren för att kunna snärja guvernanten, en sjavig skumraskfigur spelar Jahrs baron och allt blir lite huller om buller. Birgit klarar sin något tunna gestalt utan problem, hon är lite sipp i mitten av dramat men kompenserar det med att då och då flasha upp ett alldeles bedårande leende. Hon är också uppriggad i rätt ärtiga kreationer.

Men filmens höjdpunkt är nog ändå samspelet i ett fåtal scener mellan Tollie Zellman som nyrik godsägarinna med vurm för det adliga och hennes betjänt i form av Hilding Gavle. Stundtals helt obetalbart! Och båda skulle ju senare, var och en för sig, göra strålande insatser under Hasse Ekmans regi: hon i Medan porten är stängd, han i Flickan från tredje raden.

Att filmen nu getts ut på nytt får väl tillskivas Thor Modéens insats, eller minnet av honom. Antagligen har han fortfarande en eventuellt entusiastisk fanclub som köper vad de kommer åt. Hans spel i det här sammanhanget är typiskt Modéensk, dock lite återhållet och han frustar inte på med öppna spjäll utan sköter sig rätt bra. Vilket skådespelarna överlag får sägas göra. Detta gäller även regiarbetet: veteranen Johansson och Tengroth hade tidigare samarbetat 1933 i Bomans pojke och skulle ytterligare en gång gå in i samma studio: då handlade det om Skogen är vår arvedel och året hade hunnit bli 1944.

Trots alla intrigens trassligheter och missförstånd reder det hela till slut upp sig. Förståss. Baronen Lejoncloo får sin väna guvernant, de kopplas till och med ihop i slutscenen med hjälp av landsfiskalens handklovar och nog glimtar det till i den tengrothska blicken inför de möjligheter detta svala järnlås kring handleden kan föra med sig.

Filmvärldens friska fläktar: ny Tengroth-film i butiken!

Knappt har man hunnit lägga undan dvd-versionen av filmen Dollar förrän nästa nyutgåva dyker upp! Plötsligt visar det sig nämligen att ytterligare en Tengroth-film getts ut kommersiellt, dessutom för ett halvår sedan. Vilket avslöjar en märkvärdigt haltande omvärldsbevakning på den här sidan. Hur som helst rör det sig om den av Ivar Johansson regisserade Oss baroner emellan från 1939. Lite otippat kanske, den är väl knappast att räkna till klassikerna och att namn som Thor Modéen och Adolf Jahr i denna vår tid kan förväntas ge pengarna tillbaka är i alla fall för undertecknad minst sagt tveksamt. Men någon kan antas ha tänkt till och bolaget Sandrews är värd all respekt för detta eventuella vågspel.

Utgåvan ingår i alla fall i serien Sandrews Filmpärlor och är vad jag kan förstå den fjärde av Tengroths filmer som nu finns tillgänglig ute i butikerna. Huruvida filmen verkligen är en pärla får jag återkomma till så snart jag hunnit forcera vintervallarna till en välsorterad filmbutik.

Rapport kommer inom kort!

Birgit träffar folk: Jean Cocteau

1955 är Birgit på plats i Paris, lagom till det lokala spektakel som det tydligen vid denna tid innebär att den Franska akademien utökas med ytterligare en medlem. Denna gången gäller det författaren med mera med mera, ja - han rörde sig inom nästan alla kulturella grenar som fanns, Jean Cocteau.

Cocteau var ju större än stor, och Tengroth skildrar i ett skrivet porträtt, publicerat i Vi 1956, nr 2 hur Paris mer eller mindre står på tårna när mannen ska in i Akademien. Symboler! Ränker! Snacket på stan! Alla är där! Men Birgit är ju inte den som är den: hon ringer upp och beställer tid för intervju. Två gånger får hon vända, då missförstånd skett och legendens talföra husa får avvärja det hela. Tredje gången får hon sätta sig ner med Författaren, men hon vinklar resultatet av sina ansträngningar på ett lite spännande sätt: för varje vända till bostaden krymper Cocteau något, våningen blir en allt mindre tvårummare. Tomrummet mellan det offentliga trummandet och mannens egen uppenbarelse allt större. Hon står i rummet och betraktar honom men ser tillslut bara det som den ena sekunden ter sig som ett litet barn för att i nästa gestalta sig likt "en torkad mumie".

Arsenalen av frågor i reporterblocket kokas inför hans fötter plötsligt ihop till en enda: Monsieur, är ni en lidande pajas eller en okänslig martyr? Men den frågan är i sammanhanget omöjlig att ställa och hon viker ihop papperet och gömmer det i kappfickan. Hon lyfter sakta blicken över hans axel och ser därbakom det enda i rummen som andas verklighet: husan Odettes toffelhasande reumatiska gång. Det som tycks vara här och nu.

Ett strongt reportage blev det, det som Tengroth satte ihop. Återfinns lättast i volymen Njut av livet, Madame! där det ingår. På bilden: vår Birgit med Legenden, tredje vändan, samt det lätt makabra fårhuvud som prydde sin plats på ett bord i våningen, ett slags nav kring vilket berättelsen rörde sig.

Dollar [1938]

Svensk Filmindustri har plötsligt tagit ett friskt initiativ, en helt vanlig vardagskväll står den nya filmboxen Ingrid Bergman volym 1 i filmstället inne hos den lokale bokhandlaren. Och som innehåller fyra svenska mer eller mindre heta filmklassiker, inspelade under 1930-talet. Skulle det nu inte vara nog så finns redan box nummer 2 ute, men den kan vi i detta sammanhang lämna helt åt sidan. Det visar sig nämligen att ettan innehåller inget mindre än Gustaf Molanders Dollar med - just det - Birgit i en av huvudrollerna!

Filmen är förståss Molanderskt gedigen och...ja, trivsam. Intrigen är ett, ska vi säga tidstypiskt, drama ursprungligen författat av Hjalmar Bergman, författaren. Här är teaterstycket överfört till film av änkan Bergman som vid denna tid arbetade inom filmindustrin. Hon knåpade ihop manuset sedan ett tidigare försök av bl. a. Weyler Hildebrand refuserats av SF. Det är ett porträtt av tidens överklass, eller i alla fall burgna medelklass, som lever ett svävande liv mellan pokerborden, storföretagens styrelserum och våningar med öppen planlösning. Tre unga par, sedan länge bekanta umgås hela tiden, spelar förälskade i varandras partners och skickar ekonomiska bidrag mellan hushållen när någon hamnar i knipa.

Det ska väl på en gång sägas att filmens manus ger Ingrid Bergman i rollen som den lätt olyckliga men välformulerade skådespelerskan Julia Balzar ett klart företräde framför sina medsystrar, med sin odiskutabla esprit lyser hon filmen igenom. Men Birgit Tengroth i rollen som den mer vagt husmoderliga fru von Bathwyhl gör bra ifrån sig med ett friskt och rappt munhuggeri kontra Bergman, så njutningsfullt framfört av båda parter att det är som att filmen är på riktigt, nämligen att de båda har mycket svårt att stå ut med varandra. De fyller rollerna rätt muntert med allt de har att ge. Den likhet mellan dem som samtiden observerade är här tydligt manifesterad, även om Birgit vid denna tid mer tedde sig om en bredare variant av Bergman, eller om det var tvärtom: att Ingrid var en slankare version av Tengroth.

Den tredje väninnan spelas av Tutta Rolf som är genomgående hysterisk och går på hysteri filmen igenom. När de tre paren efter halva filmen lämnar Stockholms mondäna miljöer för ett friskare (utomhus-)liv uppe i Åre förirrar sig lilla Tutta ut på kalfjället i snöstorm, rasar nerför ett stup, räddas av tre skidande vaksamma samer i traditionella långrockar och forslas sedan hem till högfjällshotellet i en avlägsen amerikansk släktings bil som just då råkar köra förbi på den vindpinade vägen, assisterad av sina två svarta betjänter! Denna etniska mix gör sitt jobb utan krusiduller, t. o. m. samerna lyder fogligt amerikanskans engelska kommandorop.

De tre damerna får genomgående tillfälle att visa upp sig i tjusiga kreationer, på kvällarna är det nämligen alltid högtidsdress på hotellet. Och de tre männen bröstar sig i snajdiga skidjackor av tidlöst snitt. På herrarnas sida får man säga att spelet är genomgående bra, Kotti Chave sliter frisyren i svettig ångest, Georg Rydeberg är för en gång skull en samlad och mogen man medan Håkan Westergren förvisas till en lika yvig och halvklok rolltolkning som fru Rolf. Och mitt i allt detta skrider den evige Edvin i vargskinnspäls som traktens ståtlige och handfaste läkare, tillika föreståndare på det lokala sanatoriet. Och nog kan man skymta att Birgit när intrigen utspelar sig i bildens andra kant söker Adolphsons manliga blick. Det fanns ju en verklighet också utanför Råsundas kulisser. Och med Bergman i närheten gällde det nog att vakta sitt revir.

Detta var Birgits fjärde samarbete med Molander, återstod ett. Det kan också nämnas att Bergman, regissören, så sent som år 2000 nämnde Dollar som en av de filmer som påverkat honom i hans syn på sitt arbete, som ett exempel på Molanders "perfekta" och "balanserade" filmkonst.