Låt oss fortsätta följa spåren av Ingrid Bergman när vi ändå håller på. Denna gång blir det lite snaskigt, kanske snaskigare än Birgits avundsjuka och spåren leder upp bland gränderna i Gamla Stan.Eller? Kanske var det inte bara Bergmans skönhet och framgångar som irriterade Tengroth till den milda grad att hon så ofta lät krympa sig själv för att få tillfälle att kunna skrapa revor i bilden av stjärnan Ingrid.
I Donald Spotos Bergmanbiografi Notorious: boken om Ingrid Bergman [Bonniers, 1998, Originalets titel: Notorious] kommer märkliga uppgifter i dagen.
Scenen: Bergman går i Dramatens elevskola, redan första året kör det ihop sig för henne, regissören Alf Sjöberg ger henne en talroll i en uppsättning - något som av tradition var förbehållet tredjeårseleverna. Det blir bråk direkt och Sjöberg får backa. Men snart är han på gång igen: våren 1934 får Bergman en repliklös roll i en ny uppsättning. Motspelare, liksom i det förra försöket, Edvin Adolphson.
Utgångsläget: Med sitt skarpskurna ansikte, det mörka håret, de lika mörka ögonen och en betvingande pondus, kunde han skrämma män och göra kvinnor viljelöst undergivna.
Dramat: I samband med repetionen av denna pjäs, komedin Rivalerna (jo, jo), tar Adolphson tillfället i akt och eskorterar den unga eleven till Gamla Stan, och efter en kortare inledande promenad tar han med henne upp till en bortrest väns lediga sovrum och Edvin ikläder sig därinne rollen av Ingrids första kärlek. Därpå inleder de ett förhållande, men - enligt Spoto - är lilla Ingrid tveksam från början: hon har inga illusioner om att hennes ståtlige älskare ska lämna hustru och barn, ära och berömmelse för hennes skull, så hon börjar under tiden leta andra objekt och fastnar rätt snart för tandläkaren Petter Aron Lindström. Edvin anar oråd och ger Bergman hennes första filmroll i hans egen Munkbrogreven sommaren 1934. Ingrid vacklar, efter att ha varvat mellan herrarna en kortare period dumpas slutligen Adolphson.
Är detta sant? Författaren hänvisar till att hon minsann berättat det för "både sin förste och tredje man". Historien nämns inte i den Bergmanlitteratur jag har sett, hon antyder själv inget i sina memoarer, Adolphson tiger nobelt i sin egen minnesbok. "Ingen vet något om Adolphsons reaktion inför den avslutade kärlekshistoren, men han behövde aldrig sakna kvinnor som var mottagliga för hans charm och kunde erbjuda honom uppskattning och sällskap", avrundar Spoto.
Vi vet däremot att han redan samma sommar spelade in Sången om den eldröda blomman och föll handlöst in i sin kärleksaffär med Birgit Tengroth. Den varade desto längre, Tengroth hade uppenbarligen inte samma behov av att vara lika självständig som Bergman hade rykte om sig att vara. Och kanske, kanske, finns även här en liten tagg som kliade och plågade Birgit i alla hennes da'r.
Donald Spoto? Amerikan, känd för en rad kändisbiografier med motiv från framför allt filmvärlden: Monroe, Hitchcock, Dietrich, Olivier, James Dean med flera, men även böcker om det vackra folket som prinsessan Diana och Jacqueline Onassis. Huruvida hans arbete präglas av nämnda snaskighet får dock andra avgöra.
[Bilden: sköna Ingrid, 18, och stilige Edvin, 41, när det begav sig, i Munkbrogreven, i Gamla Stan och året 1934.]
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar