Kollegor på vift: Karin Kavli

Det var inte länge sedan vi hade möjlighet att snudda vid skådespelerskan, regissören och teaterdirektören Karin Kavli. Plötsligt ges ett tillfälle att ta ytterligare ett grepp om henne.

Tar man sig tillfälle att bläddra lite i nr 13 av Filmjournalen 1933 är det lätt att fastna vid omslaget, en ung Birgit har just gjort vuxenpremiär i filmen Bomans pojke och naturligtvis får en sådan ung, vacker och kanske också lite spännande stjärna pryda omslaget. Man kan undra hur många gånger den förmodligen lite överrumplade 18-åringen själv bläddrat igenom just detta nummer, som förutom omslaget innehöll en s. k. filmnovell baserad på filmlustspelet Bomans pojke av Siegfried Fischer med scenario av Ivar Johansson och rikligt illusterad med bilder ur filmen, tillika med en premiärrecension av samma film där Tengroths insats bedömdes som "den bästa i samlingen" av roller. "Så friskt, ursprungligt och älskligt utan alla choser var det länge sedan en svensk filmskådespelerska framträtt", summerar en namnlös anmälare. Måste ha smakat mumma för den kavata flickan. Själva väntar vi med ytterligare kommentarer tills det att det blivit tillfälle att se filmen på något sätt.

En annan som haft samma genombrott några år tidigare, fast på teaterscenen, var skådespelerskan Karin Carlsson från Mariehäll i Sundbyberg norr om Stockholm. En bit senare in i karriären gifte hon sig med en norsk direktör från Bergen och antog efternamnet Kavli. I detta nummer av Filmjournalen häckar hon på restaurang Bäckahästen som vid denna tid hade adressen Hamngatan 2 och fanns kvar på samma plats ända in i historisk tid, undertecknad har själv suttit där vid flera tillfällen. Tyvärr utan skådespelerskor av den här rangen inom synhåll.

Och vem slår sig ner på andra sidan bordet med notesblock i handen och penna i kavajfickan? Jo, reportern Den tanklöse Augustsson som utan krus identifieras på omslaget som Hasse Ekman, Den Stores Son och coming man inom branschen som här extraknäcker som reporter. Intervjun spänner över mer än en sida och är bitvis ganska rolig, fröken Carlsson verkar vara i god form som en rätt bitsk och humoristisk kvinna även om den unge Ekman kanske spetsat till en och annan formulering. Året var alltså 1933, den unga skådespelerskan hade redan under sin tid vid Dramatens elevskola skapat uppmärksamhet och 1929 gjort succéprimär på Koncerthusscenen i rollen som Cassandra i Aischylos skådespel Agamemnon i Per Lindbergs regi. Och det var minsann en succé med stort S! Inget ont ord om dagens teaterrecensenter men den tiden anmäldes stycket av namn som Bo Bergman, Anders Österling och Erik Blomberg. Och hos alla vad det Karin som stod i fokus.

Nå, nu sitter unge Ekman med fröken Carlsson på Bäckahästen. Det blir lite spjuveraktigt och Karin bjussar på det mesta. Bo Bergman hade i sin anmälan snuddat vid en jämförelse med den närmast antika skådespelerskan Eleonora Duse vilket naturligtvis var smickrande och under en baluns i konstnärskretsar dyker en främmande man upp och tilltalar Karin Carlsson/Kavli med ordet "Duse". Unga fröken, ännu upptagen av sig själv och sin roll och sitt rykte svarar lite chict elegant: "Onejdå! Bara Carlsson" tills det efteråt framkommer att mannen varit en halvkänd författare Duse. Det skrattar Hasse och Karin åt, liksom att hon under en Europaresa på stipendiepengar mest koncentrerat sig på de kontinentala storstädernas "syndiga liv", först därefter - om så att säga tid funnes - på att studera teaterlivet.

De båda ungdomarna hade - naturligtvis - en annat samröre än vad denna lättsamma intervju gav vid handen. Carlsson/Kavli hade när detta skrevs redan spelat med fadern Gösta Ekman på teaterscenen, ett engagemang som antyds lite kokett i texten och som unge Hasse varit pådrivande till. Senare skulle dessutom samarbetet utvecklas i och med att fru Kavli gjorde en stram, stilig och imponerande insats i en av Hasses klart bästa filmer Ombyte av tåg 1943.

Birgit då? Jo, Tengroth infogade ett porträtt av den nio år äldre Kavli i sin bok Livs levande. Det finns två Kavli hävdade hon där: en privat, riktig Karin som är handelsträdgårdsmästardotter, avspänd, naturlig, klok, jordbunden och generös. Och så den andra, den jobbiga Parad-Karin:

"svepande flott och farlig, spänd och spännande, ett under av onatur och teater, en livsfarlig kombination av politiskt orakel och alla lasters moder, en produkt av ett vansinnigt uppskruvat livstempo och en grabbnäve sminkstänger, till synes explosiv och fantastisk.".

Så hon koncenterar sig på den unga flicka som växte upp i Sundbyberg, harvade sig fram till goda betyg och mer eller mindre hamnade på teatern som hon därefter tog till sig med hundraprocentigt engagemang - om så på scenen, i direktörsrummet eller som eldfängd vänstermänniska i kulturpolitiken. Det senare verkar vara det som Birgit distanserade sig mest ifrån.

Slutligen, Kavlis egen historia finns berättad, som tidigare nämnts, i biografin Karin Kavli: från Kassandra till Farmor [Bonniers, 1984] av Uno Ericsson, hennes skönhet är intakt genom oräkneliga fotografier och verket Svenska konstnärer [Bokförlaget Mimer, 1943] sammanfattar hennes konst i termer som "en virtuosprestation av rang", "intensiv inlevelse", "sin sällsynta förmåga av mångsidig och varierande typutformning".

Det blir nog anledning att återkomma till fru Kavli. Kan man gissa.

[Bilden: ur Ericssons bok, fröken Carlsson softar med ett pillimariskt leende i den egna lyan på Norr Mälarstrand, Stockholm.]