Kunglig bal ute på Råsunda / tidsdokument 1935

Mitt i skumraskets oktober 1935 lyser Svensk Damtidnings nya nummer (nr 41/1935) upp alla landets försäljningsställen av dags- och veckopress: Birgit Tengroth är en gång omslagsflicka! Inget arrangerat studioporträtt denna gång utan en bild från Vasa-teatern där pjäsen 'Sådana tider' just haft premiär med Birgit och Arnold Sjöstrand i ett par av rollerna. 

I övrigt innehåller tidningen inte ett ord om föreställningen, men vi har tidigare inhämtat omdömen från andra, samtida, håll.

Däremot är det dubbelt-Birgit-upp i nummer 41! En bit in i bladet finns ett reportage som beskriver en inspelningsdag ur den kommande filmen ¨Kungen kommer'. Det är en balscen från Ulriksdals slott 1865 som här utspelar sig i ateljén på Råsunda filmstad 70 år efteråt: orkestern, huvudpersonerna, statisterna och de bakom kameran - alla på plats!

Fin de siècle. I polkatakt lever Carl XV:s glada dagar - och nätter - åter upp. Likt fjärilar sväva damer i krinolin genom rummet. Blixtrande ögon, svanvita skuldror, leende munnar, kvinnohjärtan klappa ömt mot krigarnas dolmaner och revärer.

Signaturen Aleppo målar med hela ordpaletten:

Men kung Carl är oemotståndlig. Huru ståtlig är han ej i sitt husarregementes vackra dolma med päls på ryggen. De briljanterade ordnarna blixtra på bröstet - ljusblått vattrat serafimerband, röd Carl XIII:s orden. I varje tum en monark - men kanske dessutom en droppe oljehandlare från Marseilles. Dansen går. Klockan är långt över midnatt.

Uppenbarligen bär Gösta Ekman [d.ä.] upp sin roll som kung Karl. Även om kommentaren om oljehandlaren kan tyckas lite förminskande. Detta anspelar på delar av det Bernadottska familjearvet eftersom kung Karls farmorsfar varit handelsman i just Marseille. Men plötsligt bryts förtrollningen i ateljén då regissör Ragnar Hyltén-Cavallius ("i violett slipover, modell 20:e seklet") bryter dansens virvlar och önskar ett annat rörelseschema från majestätet.

Detta avbrott ger "Aleppo" tillfälle att betrakta vad han har framför sig - och genast blir tonen lite mer raljant. Han ser fina skådespelare och duktiga proffs men också resten av balsällskapet:

Det är gräsligt vad herrar officerare äro omilitäriska! Skall detta vara Carl XV:s muntra krigare?Skärpen hänga lågt ner på låren, kartuscherna sitta bakfram, om de ej äro glömda, somliga ha klacksporrar, andra inte. Nej, så såg inte Carl XV:s officerare ut. Det var ett ytterst putsat och prydligt släkte i vida zouavebyxor efter franskt mod och med markerade getingmidjor. Mars ville då behaga Venus. Dessa kavallerister förefalla icke bott avsuttna utan även nedsuttna. Så föreställer man sig sista uppbådet i Addis Abeba men inte 1860-talets hästgardister och skånska husarer.

"Aleppo" har uppenbarligen ägnat mycken tid på Armémuseum. För ytterligare betona det "nedsuttna" är reportaget kompletterat med tre helfigursporträtt av kung Karls "riktiga" kavaljerer från tiden: så ska karlar se ut! Anspelningen till Addis Abeba syftar på det fascistiska Italiens erövringskrig mot Abessinien/Etiopien som hade inletts några veckor tidigare. Även i övrigt verkar reportern ha haft lite europeiska hangups - i stil med tidens jargong - när han i samma anda kallar den "energiske" produktionsledaren Lorens Marmstedt (en gammal bekant i dessa spalter) "svensk-afrikan" (modern italienska född i Tunisien) och ger kommentaren "aktuell rasblandning".

Nå, låt oss lämna dessa sidokommentarer som inte riktigt klarat tidens tand. Musikdirektören knackar åter med taktpinnen, polskan ljuder på nytt. Och den unga fröken Marie-Louise Löwencreutz i Birgits gestalt svävar åter ut på dansgolvet med sina bärnstensskimrande ögon riktade upp mot den alltid lika ståtlige kungen/Gösta Ekman.

[Fotografier från reportaget: Birgit och Gösta på dansgolvet (ovan), samt "tre gracer - inte panelhöns - i krinolin och solfjäder, vänta på ... 'Aufforderung zum Tanz'".]

Den slutliga filmen fick sin premiär en bit in på 1936. Den är fortfarande tillgänglig som en del av DVD-boxen "Den store Gösta Ekman", utgiven av Studio S Entertainment 2017. Och där kan man själv betygsätta kavaljerernas stil och fason. Toppat med lite bländande spel från den gamle kung Gösta.

[Omslagsfotot på det aktuella numret av Svensk Damtidning har tagits av firma Almberg & Preinitz.]

Det svenska filmmanusets historia

En någorlunda ny (nåja) bok som rör sig i Tengroths närområde är Johanna Forsman och Kjell Sundstedts Det svenska filmmanusets historia (Albert Bonnier, 2021), en genomgång av filmmanuskriptets historia i Sverige, Från tidernas morgon (1895) med trender, utveckling och personer som framträtt under resans gång. Hela vägen fram i mål (2021).

Birgit skrev väl inga filmmanus, kan den insatte tänka. Nå, så är det men hon hanterade och kånkade hem en rad manushäften under sin två decennier långa filmkarriär så något kan man lära sig om miljöer, arbete, tänkesätt.

Boken är indelad i kapitel om varje decennium från det förra sekelskiftet fram till in på vårt innevarande sekel. Låt oss kasta en blick på Tengrotperioden.

1930-talet: här handlar det om den dåtida, famösa, diskussionen om den dåliga kvaliteten inom mycket av svensk film, om det lättsamma men också hur det annalkande världskriget slutligen satte sina spår i motivvalen. Bemärkta personer som Gösta Stevens, Sölve Cederstrand och, inte minst, Stina Bergman tas upp.

Fru Bergman hade länge varit inblandad i filmverksamhet, alltsedan stumfilmens tid, som manusförfattare vilket bl.a. innefattade bearbetningar av flera av maken Hjalmars romaner. Hon var inom parentes dessutom bror med regissören Per Lindberg. 1942 tillsattes hon av nye VD:n Carl Anders Dymling som chef för SF:s manusavdelning, inkomna filmmanus gick så att säga från ax till limpa på hennes baktråg.

1940-talet: här är stort fokus kring Hasse Ekman och Ingmar Bergman, de två manusförfattande och  brådmogna nykomlingarna. Och via dem besök på Terrafilms och SF:s till synes vitala manuskripthantering med allt mörkare motiv, nazism och ett växande intresse för sociala frågor. Hasses inte helt enkla samarbete med Walter Ljungquist tas också upp.

Birgit då? Inte mycket - men så skrev hon ju inte manus heller. Hon syns på bild med Stina Bergman under arbetet med 'Dollar' (se foto här intill) och det nämns att Bergmans 'Törst' baseras på hennes novellsamling. C'est tout.

Av de filmer hon medverkat i nämns: 'Synd' (1928, manus Paul Merzbach), 'Dollar' (manus Stina Bergman & Gustav Molander), 'Karl för sin hatt' (manus Hasse Ekman), 'Natt i hamn' (manus Lars-Eric Kjellgren, Alf Kjellin & Gunnar Fischer), 'Törst' (manus Herbert Grevenius) samt 'Flicka och hyacinter' (Hasse igen). Om jag nu inte missat någon.

[Bokens omslag ovan är hämtat från Albert Bonniers förlagssida. Fotot på fru Bergman och Birgit hittas på sidan 159 i boken. Och är i sin tur en arkivbild från Filminstitutets bibliotek.]

Post scriptum: i boken dyker en Gustav Scheutz upp på sidan 148, en småländsk rikemansson - arvtagare till Boda glasbruk - som investerar och bygger upp Europa Film tillsammans med Schamyl Bauman. Namnet Scheutz har ju dykt upp i bloggen tidigare: 1950 sitter Birgit nere i Köpenhamn och skriver till advokat Wilhelm Scheutz (även han smålänning) i ett okänt ärende. Tidigare har vi gissat på något civilrättsligt men att familjen Scheutz även var insyltad i filmbranschen öppnar för fler möjligheter. Eller inte. Det kan finnas någon Scheutz' släktförening, aktiv in i dessa dagar, som har mer att tillföra. Eller inte.

Enligt Svenskt biograf- och filmfolk i ord och bild (Biografiskt Galleri A.-B., 1940) var Gustav under 1930-talet djupt involverad i filmbranschen med en rad - förutom Europa Film - styrelseuppdrag i olika filmsammanslutningar. Dessutom Ecuadors vice konsul i Stockholm. Inte illa för en grabb från Algutsboda. Han var dessutom aktiv inom Europa Film ända in i Bo Widerbergs tid och hann tampas med den "skånske våghalsen" innan han gav klartecken till filmen 'Elvira Madigan'. 

Att vara vid filmen: Allan Ekelund

 Allan Ekelund, någon? Hög tid att ägna några rader åt en av de grå eminenserna i världen kring Birgit Tengroth. Fast inom filmbranschen var han säkert nog så välkänd vid tiden och nu kan vem som helst lära känna honom. 2022 kom nämligen boken Allan Ekelund: att vara vid filmen på Atrium Förlag. Baserad på Ekelunds egna minnesanteckningar vilka efter hans död redigerats av barnen Lotta och Christer Ekelund.

Ekelund började som ung teaterskådis, ofta på turné. I boken syns han på foto tillsammans med såväl Naima Wifstrand som Bertolt Brecht. Men efter fullgjord värnplikt fick han 1941 ett erbjudande om jobb inom Svensk Filmindustri (SF) som regiassistent med arbetsplats ute i Filmstaden i Råsunda. Och där skulle han tillbringa den större delen av sitt arbetsliv. I olika funktioner.

Karriären löpte på, inom kort var han "scriptboy", senare inspelningsledare. (De olika yrkestitlarna kan låta lite vaga för oss lekmän men Ekelund gör sitt bästa att förklara vad de olika positionerna innebar.) Kända regissörer och skådespelare passerar inom synhåll, i korridorer och i studios. Han har en hand med i flera av tidens kända filmtitlar. Men vi möts inte bara av name-dropping av celebriteter utan här presenteras också livet ute i Råsunda Filmstad på ett sätt som man inte stöter på så ofta i mer renodlade regissörs- och/eller aktörsbiografier. Alla yrkesmänniskor som arbetar utanför (och bakom) kameran, som sliter och gnor för att produktionerna ska kunna slutföras, all den kompetens i det fördolda som till slut gör att filmen kan ha premiär får här tillfälle att synas, presenteras och kommenteras.

Ekelunds tid vid SF tog fart vid mitten av 1940-talet, alltså just vid den tid då Birgits filmande började fasas ut. Men han hann vara regiassistent till Gustaf Molander vid inspelningen av Jakobs Stege 1942 samt inspelningsledare vid Krigsmans Erinran under Hampe Faustman 1947 - så nog har han även i studion haft tillfälle att träffa henne. Förutom alla gånger då deras vägar säkerligen korsades i samband med det administrativa stöket och kontraktsskrivningarna. Trots att hon inte alls nämns i texten.

Efter sex år på SF bytte han arbetsgivare till Terrafilm, där Lorens Marmstedt chefade och Ingmar Bergman, Hasse Ekman, Hampe Faustman jobbade. Ett visst fokus i texten ligger på Bergman, med åren byggde de båda herrarna upp en sorts vänskap - så olika de nu var hade de ju arbetsglädjen som gemensam nämnare. Även Hasse får en utförlig presentation och sedan Ekelund rekryterats tillbaka till SF 1950 - nu som produktionsledare direkt under högste chefen (doktor) Carl Anders Dymling - fortsatte samarbetet med Ekman till och från ända fram till att Ekmans filmmanus baserat på den egna teaterpjäsen Gungstolen refuserades i början av 1960-talet av nye filmchefen Kenne Fant i samråd med Bergman och Ekelund och Hasse alltmer gled ut ur strålkastarljuset. 

Vid samma tid utnämndes Ekelund till chef över anläggningen Filmstaden inklusive personalansvar vilket han fortsatte med under hela decenniet, med nya namn och en yngre generation filmskapare fram tills dess att verksamheten vid filmfabriken (som han kallar det) lades ner 1963.

Ekelund ägnade sig därefter åt TV-produktioner - tänk Kullamannen, Kråkguldet, Pippi Långstrump, Saltkråkan - tills han på 1970-talet vandrade vidare till Riksteatern som chef för hela rasket. Den verksamheten flyttade han inom kort till de mer eller mindre övergivna filmlokalerna ute i Råsunda. Så slutade hans yrkeskarriär på samma plats som den en gång börjat.

Man kan förstå - och vara tacksam över - att Ekelund på ålderns höst tog sig tid att skriva ner sina minnen, trots alla sina positioner hade han varit märkligt anonym utåt. I de gängse verken över svensk film och Filmstaden syns han knappt alls. I Mikaela Kindbloms Drömfabriken (2015) skymtar han som hastigast i samband med nedläggningen av Filmstaden. Men det är också allt vad jag kan finna. Tills nu. I denna underhållande och mycket vackert formgivna bok som det är ett rent nöje att ta del av.

Västkustens hjältar [1940]

Hoppsan, helt oväntat dyker plötsligt en gammal Tengrothrulle upp som streamingfilm på SVT Play. Dessutom av undertecknad osedd, härliga stunder väntar - i alla fall i 75 minuter, den speltid filmen har.

Detta är en remake av en dansk filmsuccé överflyttad till andra sidan Skagerrak, med samma manus och samma (danska) regissörer. Till och med den inledande textskylten verkar ha fått flytta med från det danska originalet. I väl utdragna inledande sekvenser känns filmen mer som en dokumentär över den lokala fiskerinäringen och den sprittande glädjen över att tillhöra densamma. allt till musik av bland andra Lasse Dahlquist.

Västkustens hjältar är alltså ett äkta fiskardrama som utspelar sig bland bohuslänska kobbar och skär, med handlingen förtöjd till Smögen, varifrån alla fiskebåtarna ger sig ut på det stormande havet.

Och stormar gör det, filmen både inleds och avslutas med rasande oväder. Det är modellbåtar som far och flyger, och sjunker, i uppiskade vattenbassänger. Storm nummer 1 leder till att en båt förliser och männen ombord dör och spolas upp på land. När sedan en av änkorna i kyrkan får höra att detta minsann var Guds straff tar hon sin lille pojk Karl med sig och flyttar bums till Stockholm - "där jag hör hemma" - för att slippa det avskyvärda havet. Och den gammaltestamentliga kyrkligheten.

"Han kommer tillbaka", säger fiskargubbarna på byn, "havet släpper en aldrig."

Och det gör han. Nu som skeppare på egen båt, med egen besättning och en nyfödd liten pilt hemma i Smögenhuset.

Det tar exakt 20 minuter in i filmen innan Birgit uppenbarar sig, hon heter Inger och är svägerska till skeppare Karl Olsson och bor inhyst i hans boende. I grannhuset bor en annan fiskarfamilj där den äldste sonen just kommit hem efter ett år som styrman på de vida haven, hem till mammas mat och till ungdomsförälskelsen Inger alldeles intill.

Fiskarsamhället befinner sig tydligen i en brytpunkt, utvecklingsmässigt. De gamla gubbarna - de med ringar i öronen - som sitter på bryggan beklagar sig över alla moderna hjälpmedel som nu för tiden underlättar det dagliga arbetet: kommunikationsradio, spaningsutrustning och gud vet allt. Annat var det förr, minsann, Det gnabbas och det gnälls, med väl tilltaget mimspel, med bitvis underfundig dialog. Hemma i stugan börjar Svens far känna sig gammal och båten behöver ny motor och kan inte sonen ta över verksamheten? Nu när han ändå är hemma? Frågar han, den gamle i Smögen, medan han bläddrar i ett exemplar av Stockholms-Tidningen. Varför kan man fråga sig, borta i Bohuslän, men å andra sidan skyltar tidningskiosken nere på bryggan med den senaste utgåvan av amerikanska Life.

Det är i den miljön och i detta småputtriga drama som Birgit har att uppträda i. Hon rör sig otvunget mellan bryggor och blankslipade stenhällar, hoppar och skuttar i sin för omvärlden uppenbara längtan efter Sven. Hon levererar sina repliker lika levande som alltid, är söt och strålande flickaktig, hanterar både gubbar och grannar på samma livfulla sätt men mycket mer än ett kuttersmycke blir hon aldrig, inte bland alla dessa förtöjda fiskefartyg i hamnen. I en scen, inför den annalkande stormen, visar hon upp sig i regnrock och sydväst, lite lagom vågat i jämförelse med de i vardagen mer praktiska förkläde och snibb.

Så drar det ihop sig till storm nummer 2. Sven har en bror som inte har det lika lätt som sin storebror. Ringaktad (av pappan), bortklemad (av modern), mobbad och hånad (av arbetskompisen) samt avspisad (av Birgit/Inger) ställer han i sin förtvivlan till ett elände som under den stora avslutande stormen leder till han mister livet i sina försök att rädda sin bror ur den sjunkande LL887 Valen. "Nu har han fått ro", sammanfattar pappan, slutligen lite rörd när han inte längre behöver skämmas för sin odugling till son.

Pojkarna på skäret: Sven spelas av Nils Kihlberg (t.h.), hyfsat stilig och konstant välklädd. Han återförenades med Birgit några år senare i På liv och död fast då i skidkläder. Karl (t.v.), stockholmaren som kom tillbaka till havet, spelas av Fritiof Billquist: även han medverkade i På liv och död och spelade dessutom två gånger mot Birgit på teaterscenen: i Sådana tider 1935 samt Mans kvinna 1944. En gång gift med sångerskan Ulla fortsatte han att vara med i filmer fram till 1969.

[Affischen överst är hämtad från sajten IMDb med filmfotot längst ner kommer från Svensk Filmdatabas - SFdb. Filmen plockas bort från SVT Play 31 mars 2024.]

Swing it, Birgit! Kai Gullmar leder oss till Tengroths höjd över havet

Böckers personregister är som en orienterares karta: på sin jakt efter kontrollpunkter kan man finna oväntade platser och gläntor som öppnar sig i en oöverskådlig och tätvuxen snårskog. Tack till förlaget Romanus & Selling som lägger ned tid och möda på detta.

En sådan punkt finner vi i en relativt nyutkommen bok av frilansjournalisten Ingela Hofsten: Swing it, Kai! - en biografi över "en av sin tids största schlagermakare", Kai Gullmar. Oväntat, för hittills har vi inte stött på några riktiga möten mellan Birgit och Gullmar. Schlager-Kai har som mest skymtat i skuggorna utanför själva scenen, även om hon naturligtvis hade sin egen scen och sin egen stora betydelse i tiden.

Nå, Birgit nämns alltså, på sid. 229, men i ett väldigt löst, för att inte säga inklistrat sammanhang.  Men anledning av ett möte mellan dansaren och skådespelaren Ingrid Björk (Stjernholm) och Gullmar 1946 får författaren Björk att minnas den tidens mansgriseri (om uttrycket fortfarande används) inom branschen: tafs, övergrepp och mer därtill - då som nu. Inte att betvivla. Som Ström säger: "historier som kunde varit med i metoo".

Som illustration till detta citerar Hofsten några utdrag från boken På tu man hand med filmidoler av pseudonymen Crick Holm från 1947, en lättsam samling skrivna porträtt av några av den tidens populäraste namn inom filmen. Förutom några pikanta klappa-på-huvudet-kommentarer om Sickan Carlsson så nämns även att Crick Holm i sin beskrivning av Tengroth skriver ut hennes vikt (inte fullt 60 kilo) och längd (169 cm). Jag gissar att han inte lämnade liknande uppgifter i samband med Edvin Adolphson, Alf Kjellin och George Fant, men är det ett smått nedvärderande översitteri? Själva texten om Birgit betonar hennes karaktär, yrkesgrace och levnadsstil i en smått beundrande ton. Även Sickan beskrivs, förutom den ibland lite slängiga tonen, som en fullt seriös och professionell aktris. Birgit är dessutom brunögd och har cendréfärgat hår, är impulsiv och "kvick i repliken" och är i sitt eget härad i alla diskussioner, röker lika mycket som hon dricker kaffe - för att ge ytterligare några karaktärsdrag.

Jag vet inte, men för mig kan sådan information vara infogad för att illustrera den utstrålning hon hade och som, i alla fall i den mer mognare kvinnans tid, kunde överrumpla de som mötte henne. Vi har tidigare stött på sådana samtida uttryck hos Buster von Platen och journalisten Sven Forssell. Liksom den numera bortgångne fotografen Lennart Nilsson som på en gångstig uppe vid Karolinska Institutet så sent som 2008 vid frågan om han mindes Birgit stannade upp i steget och utropade: "Birgit Tengroth? En fantastisk kvinna!"

[Omslagsbilden till Hofstens bok är plockad från förlagets hemsida.]

Snedtänkt om den unge Karl Gerhard: snillen spekulerar

I den outsinliga, och lika oupphörligt underhållande, poddserien Snedtänkt med Kalle Lind kom den 29 februari detta år turen till den "unge Karl Gerhard".

Avsnittet behandlar såklart revykungen och allkonstnären Karl Gerhards ungdom och tidiga karriär. Redan här reser sig BigganBlogg lite upp i stolen. Kalle Lind är ju en Karl Gerhard-expert av rang som dessutom skrivit en biografi över föremålet, och Gerhard var ju en centralpunkt i svenskt nöjesliv under större delen av sitt yrkesliv. Och, här finns en Tengroth-koppling, det är sedan gammalt. Åtminstone sedan 1950-talet.

Och uppmärksamheten ger utdelning, vid pass 40 minuter in i programmet diskuteras lite flyktigt Karin Swanström vars turnerande teatersällskap en gång i tiden innehöll Karl Johnsson, som just vid denna tid började omvandla sitt artistnamn i riktning Karl Gerhard. Lind nämner att Swanström under sin senare karriär var chef ute i S.F.'s filmateljéer i Råsunda och genom detta figurerar i flera skådespelares memoarer, så gott som alltid i uppenbart negativa termer.

Dagens bisittare i programmet är Snedtänktveteranen David Nessle, serieskapare, författare och översättare från Göteborg. Hans kunskaper i ämnet är förvisso omfattande men ger mest hela tiden ett rätt flamsigt intryck, väldigt glad i sin egen röst och framför allt sina egna skämt, pratar i munnen på programledaren som ibland får höja rösten för att slutföra ett resonemang. Hans ständiga inlägg är säkert omöjliga att klippa bort för även den mest erfarne redigerare.

När Lind nämner några memoarer som nämner Swanström: Sickan Carlssons, Annalisa Ericsons och Birgit Tengroths orkar Nessle inte lyssna klart utan bryter genast in med kommentaren att dessa "båda" böcker är så menlösa och tillrättalagda att de knappast skulle kunna innehålla ett "taskigt" omdöme. Lind tillrättavisar då bisittaren med att Tengroths bok minst av allt är mesig varvid Nessle genast faller ner i den gamla gropen att hon minsann skulle ha fått skrivarhjälp av sin make.

Lind: "Birgit Tengroths memoarer är allt annat än menlösa. Det är hon som skriver såhär [Lind höjer rösten] om: ..."

Nessle: "Hennes make kunde hjälpa henne och vässa elakheter... he he."

Lind: "Nej, jag tror att hon hade en egen fallenhet så hon behövde inte Stig Ahlgrens hjälp. Hon skriver, nu citerar jag fritt ur minnet, hon skriver om Karin Swanström: 'Karin Swanström hade vad man kallar charm, sen dess är jag livrädd för charmiga människor'".

Nessle: "He he, ja, hon kan ha en poäng."

Efter denna snabba passage går resan vidare under Linds ledning, kunskapstätt och som sagt: mest charmigt underhållande. Tidigare har ju Snedtänkt stått på fastare Tengroth-mark i ett samtal 2019 med Ulrika Milles med anledning av hennes (dubbel)biografi Ensamvargar.

Människor som minns 27: Claes Sylwander

Claes Sylwander, erfaren teaterman, föddes kanske inte med silversked i munnen men väl med rejält kulturkapital nerblandat i morgongröten. Hans mor var den firade aktrisen Tora Teje, som själv gjort en spektakulär klassresa från ett eländigt pörte i Kniv-Söders knappt stadslika bebyggelse till fashionabelt boende i hjärtat av Östermalm.

Hans far, Herrman Sylwander, var framgångsrik fotograf och innehavare av den ansedda studion Atelier Jaeger på Drottninggatan, tillika hovleverantör av kungliga porträtt. När de unga tu blev ett 1913 bosätter de sig först på Riddaregatan, senare på Tysta Gatan, intill Karlaplan i Stockholm, i ett 24-rums hus i fyra våningar med mormor och moster placerade högst upp och med Tora, Herrman och så småningom sonen Claes residerande i resten av huset. Blev det för trångt där hemma kunde de fara ut till lantstället, Herrhaga, en elegant herrgårdsliknande jugendvilla utåt Österåkertrakten.

Tora Teje var het vid den här tiden, hade som 15-åring kommit in på Dramatens elevskola, med glans passerat undervisningen och genast fått fast kontrakt. Samma år som hon gifter sig bytte hon till Svenska Teatern under Albert Ranft, spelade mot den gamle Gösta Ekman och andra tidens stjärnor, lyfte ansenliga gager, klädde sig exklusivt och syntes vart hon än gick. Sonen såg knappt, enligt honom själv, sin mor ända upp till 15-årsåldern, då en fejd med Pauline Brunius på Dramaten - dit hon återvänt 1922 - gjorde att hon för en tid slutade uppträda och istället visade sig i hemmet i alla fall på deltid.

Claes själv önskade bli konstnär, åkte till Paris för att studera måleri, blir hemkallad för att driva pappas fotostudio (vid denna tid lokaliserad till Birger Jarlsgatan], även han kvalar in som hovfotograf och framgångsrik för egen maskin tills han vid 30-årsåldern kastar allt detta över bord för att gå in vid teatern. En dröm förverkligad. Först en karriär som skådespelare, regissör och annat inom fältet, sedan som teaterchef i Göteborg, Helsingborg och Malmö.

I sin memoarbok "Oh Gud vad vi haft roligt" [Wiken, 1993] berättar Sylwander rappt, impulsrikt och under]ållande om sitt liv, mor (speciellt) och far, och alla personligheter och kändisar som passerat, både det gamla gardet kring hans föräldrar och det yngre under hans egen tid.

Och Birgit Tengroth då? Hur kommer hon in i gänget? Jo, Tora Teje, medverkade i filmen Gubben kommer - efter Gösta Gustaf-Jansons roman - 1939, där även Birgit hade en roll. En dag fick Claes följa med till filmstudion (detta var under Bruniusfejden) där scener med Victor Sjöstrom, George Fant och Birgit skulle spelas in. Claes är 9 år yngre än Birgit och "blev barnsligt förälskad". Tora Teje är mer skeptiskt till ungdomarna Birgit och George: "De där två gör ju ingenting när kameran går, det kan väl inte bli nånting. Det ska bli lustigt att se", recenserar hon i bilen hem. Efter att filmen senare provvisats utbrister hon: "De där två var ju bäst! Jag tyckte jag var avskyvärd. Jag lovar och svär att jag aldrig ska filma mer!"

Så på sätt och vis kan man, med lite god vilja, säga att Birgit Tengroth fick Tora Teje att sluta vid filmen. 

Inte mycket till minne kanske, men av en ren slump hittar jag dagen efter på nätet ett omslag till Svensk Damtidning 1940, taget av just Jaeger. Kanske råkade den 15-årige Claes vara i pappas studio just den dagen. Eller att hjärtat klappade lite extra när pappa vid middagen berättade vem som fotograferats tidigare på dagen. 

[Det är inte Sylwander på bokomslaget ovan utan Lars Hanson som tar sig an fru Teje från filmaffischen till Stillers Erotikon. Claes såg inte fullt lika diabolisk ut. Han gick bort 2013.]