tisdag 11 september 2007

Birgit väjer inte för det fula och sjuka

I samband med att boken Törst kom ut 1948 och väckte stor uppmärksamhet publicerade veckotidningen Husmodern (n:r 39, 1948) en av bokens noveller, Helbrägdagöraren. Texten skildrar mötet mellan en kvinna och hennes läkare och kampen mellan dem. Kanske kan man se novellen som en sorts förstudie, en inledande skiss av ett av Tengroths återkommande teman i sitt skrivande: mötet mellan den lilla patienten kontra den etablerade och gärna patriakala läkarkunskapen. Novellen ingick senare även i filmatiseringen av boken med författarinnan själv i den kvinnliga rollen och Hasse Ekman som läkaren.

Hur presenterar då denna klassiska damtidning den debuterande författarinnan?

"När Birgit Tengroth nu framträtt som författare, har hon väckt stor uppmärksamhet. hennes sätt att hänsynslöst ge ut sig själv och i sina skildringar av människor inte väja för det fula och sjuka har mottagits med stor uppskattning, men också naturligt nog med kritik. Aldrig har väl så hänsynslöst gisslats psykoanalysens avigsidor, dess falska anspråk på att ge en sorts guds-surrogat som i denna novell. Som läkekonst utdömes ju f. ö. inom parentes psykoanalysen av nästan alla läkare, och vi känner inte någon svensk motsvarighet till novellens dr. Silver. Lidandet kan först den förstå som själv har lidit, menar förf. I och med patienten åter ger hon en studie i en annan tidssjuka: rotlösheten."

Det känns som att redaktionen sopar lite för att inte framstå som kritiker av den svenska läkarkåren och man kan inte hålla sig från att på bild placera Tengroth i en trygg och stadig kvinnlig pose: vid kaffebordet, med kannan i hand och servisen framdukad, till bildtexten: "Filmstjärna och 40-talistiskt hårdkokt författarinna må man vara, men på den här bilden dominerar husligheten!"

Plats, Birgit! Tro inte att du är något mer än det vi vill att du ska vara!

Frågan är dock om husligheten var Birgits hemmaplan. I minnesboken erkänner hon att hon är van att bli uppassad - av män. "Inte ens te kokar jag åt mig själv". Hon berättade en gång för regissören Gustav Molander, som "höll på att få slag", att hon brukade beställa morgonkaffe från ett konditori på Grevgatan som sedan bars upp i korg till skådespelerskans våning. Molander kokade sitt eget kaffe. "Sådana som fröken Tengroth och jag", skrev Molander sedan i ett brev, "kommer aldrig att ha framgång i Sverige".

onsdag 5 september 2007

Birgit Tengroth gör som hon vill

Ingmar Bergman lämnar oss ingen ro, nerifrån den gotländska myllan sticker ett gammalt gubbfinger upp och minner oss om en ständig närvaro. I tidskriften Kulturens värld 1995, nr. 4 finns en artikel av svensk films grand old man Rune Waldecranz om Bergmans Gycklarnas afton 1952, under rubriken Birgit Tengroth svek, men plötsligt stod Ingmar Bergman där med sina gycklare. En sådan titel fångar naturligtvis vår nyfikenhet!

Det visar sig handla om förspelet till Gycklarnas afton, Bergman kommer upp till Waldecranz på Sandrewfilm för att erbjuda sitt nya originalmanus. Waldecranz drar sig då till minnes att han några år tidigare, 1949, hoppats att få Bergman göra film för Sandrews. Den gången handlade om filmen Törst. W. hade fått tips om att Tengroths debutbok säkert skulle bli en försäljningsframgång och förmodligen göra sig bra som film. I detta läge tog han omedelbart kontakt med Tengroth, som gav honom option på boken, men med ett villkor - att Bergman skulle regissera! Varpå kontakt tas med den unge Bergman som i sin tur villkorar: Herbert Grevenius skulle skriva manuskriptet. När det visade sig att Grevenius var mycket intresserad av uppdraget föll bitarna snabbt på plats, förhoppningarna steg, då plötsligt bud kommer att Birgit varit ute i Filmstaden i Råsunda och skrivit kontrakt med SF om en filmatisering av boken, med Bergman, av Grevenius.

Shit happens, Rune.

Birgit på turné

Föreningen Gamla Halmstad har lagt ut lite lokalhistoria här. Bland annat behandlas 1920- och 30-talets livliga filmutbud på stadens biografer i en redogörelse av Sven Aremar.

En riktig veteran, biografkassörskan Anna Persson - i tjänst 1928-1983! - kommer till tals och berättar om besök som gav föreställningarna lite extra festkrydda:

"Anna Persson berättar också att filmstjärnor på 1930-talet visade upp sig på Röda Kvarns scen vid filmpremiärer - Håkan Westergren, Sickan Carlsson, Adolf Jahr, Fyrtornet och Släpvagnen, Birgit Tengroth m fl. Den sistnämnda var för övrigt så blyg att hon inte ville ställa upp på scenen utan visade sig på balkongen för publiken. "

Nåja, det är inte alltid så lätt att leva upp till bilden av sig själv. Att skådespelarna på den tiden var rörliga och närvarande i vardagen kan min faster Wivi Persson som 1935 gick sista året på realskola i Mariestad berätta i sin dagbok, notering måndagen den 28 oktober:

"Anna-Lisa och jag ute på middagen och går ärenden. Fick se Håkan Westergren på posten. Stilig. En grågul rock, mörk hatt och kostym. Flottare i verkligheten än på film. Vid Statt stod en A-bil och Inga Tidblad och väntade. Hon var söt, Inga Tidblad."

Även om Westergren tydligen gjorde sig bättre privat får han här chansen att visa upp sig i tjänsten, året är 1941, han är något äldre och tinningarna har grånat. Men han spelar mot Birgit, gott nog.

söndag 2 september 2007

Birgit och spriten

För ett antal år sedan hade jag fått vittring på ett ex av Tengroths diktsamling Snedresa på ett antikvariat ute på Lidingö. Jag tog mig dit för att införskaffa denna tunna och rätt sällsynta bok, utgiven av Rabén & Sjögren 1964. Väl där och med boken i hand lät jag mig på något sätt luras av antikvariatägarens gråa hårman och frågade om han själv mindes något av författarinnan och hur hon hade tagits emot på den tiden. Självklart var mannen mycket yngre än så, och när han tvekade ett ögonblick lösgjorde sig ur dunklet från en bokhylla hans hustrus gestalt med en bunt böcker i famnen och sa: "Ja, hon hade tydligen problem med spriten. Det var därför hon skrev Törst."

Detta yttrande överraskade mig och föreföll dessutom inte speciellt trovärdigt, debutboken innehåller ju så mycket mer än så, och det kändes inte riktigt, eller ens angeläget, att gå vidare i den diskussionen.

Otvivelaktigt är dock att den kvinnliga huvudpersonen i novellen Resa med Arethusa, som i mycket har gestaltats med Tengroths egen bakgrund, klunkar i sig rätt rejält under de sidor texten löper framåt.

I någon bok beskriver hon något skämtsamt att en läkare mer eller mindre ordinerat henne rött vin som medicin, och då handlade det inte om ett försiktigt glas eller två, utan om en hel flaska, utbrister hon förtjust.

Under den sista tiden nere i Ösmo, med mer eller mindre självvald isolering åker Ahlgren taxi upp till Stockholm och går på Systemet för att förse Birgit med champagne (till hummern från Östermalmshallen), enligt utsago börjar han dock själv dricka alltmer, stundtals utan kontroll och nallar dessutom Birgits morfin under sjukdomens slutsträcka.

Vi kommer nog inte så mycket längre i detta kanske lite otillständiga petande, ingen av de som skrivit om henne har nämnt eller antytt något överdrivet drickande, å andra sidan finns det ännu många luckor i denna berättelse.

Slutord: det är Paris, det är på Café Voltaire vid Place de l'Odeon:

"Vi dricker rött vin. Beaujolais. Det smakar bläck i munnen men går som en eldskrift genom blodet. Det är oron som strör sina rättelser i marginalen, en fortgående dialog som splittrar mina krafter och krymper min frihet. Om jag hade någon att vända mig till - har jag haft det någon gång? Så långt tillbaka jag kan minnas har jag för varje medmänsklig kontakt satt upp stoppskylten 'Hit men inte längre!'"

måndag 27 augusti 2007

Birgit Tengroth, filmstjärna

I en tidigare berörd intervju i Vecko-Journalen nr 35, 1945 kommenterar Tengroth filmvärlden och den egna karriären: hon hoppas på den franska filmens renässans och ger - via den något oväntade omvägen över Laureen Bacall - slängar åt den amerikanska drömmen. Hon kallar det hela kråksång, det saknas raffinemang under den "kallhamrade charmen" och "hafsiga stilen". Bacall klassas av den nygifta fru Ahlgren som ett uselt föredöme för barnen (sic!). "Nej, låt skolflickorna i stället sätta upp Ingrid Bergmans fräschhet och naturlighet som ideal."

Den bilden skulle inom kort förändras dramatiskt, det finns nog skäl att undra om hon inte helt enkelt driver med reportern.

Och, nej, nej, inte vill hon till Amerika! Dit kollegorna far på löpande band. Nåja, åtminstone en del.

Uppenbarligen känner vår hjältinna att hon själv närmar sig vägs ände, hon beklagar att hon hamnat i fack: "den snälla flickan i bondschalett, den rågblonda hemmadottern som går i forsen, när hon väntar barn". Har man väl hamnat i sin nisch är det "svårare att komma ut igen och få tillfälle att förnya sig. Producenter världen runt tar nog det säkra för det osäkra. Har man slagit igenom i ett rollfack, med en typ som folk känner igen, så rättas engagemengen därefter?"

När detta sägs har hon fem filmer kvar att göra, där de flesta rollerna går utanför schablonen hon här beskriver.

Men, never mind: Visst är det roligt att vara filmstjärna!


Bilden ovan, ett med äkta reservoarpenna signerat idolporträtt, ingick ursprungligen i ett modereportage kring den egna garderoben som publicerades åtminstone i Filmjournalen nr 14, 1943 under rubriken "Långbyxor och aftonklänning": "'Det är vad jag trivs bäst i' säger den charmfulla, livliga och pikanta filmstjärnan". Aftonklänningen i svart tyll har broderade prickar på livet, och en mycket vid kjol och är liksom det senaste i den tengrothska garderoben sydda hos Loulou. Fler smakprov från kollektionen kommer så småningom.

Det underbara fotot är taget av fotograf K. G. Kristoferson; titta, kära läsare, och njut!

torsdag 16 augusti 2007

Boenden 5: Slussplan

Någon gång före 1932 lämnar familjen Tengroth Östermalm och flyttar ner till Slussen, adress Slussplan 1-3, just på den södra kanten av Gamla Stan, mellan Kornhamnstorg och Karl Johanstatyn. I sin minnesbok nämner hon som hastigast adressen i samband med att hon återvänder hem efter sin första filmpremiär, 16 år gammal.

Hemma i köket vakar mamma och den dödströtta flickan kan berätta att hon gjort succé innan hon rasar ner i den utfällbara sängen, som ställdes ut intill matsalsbordet. Där hade den unga dottern sin sovplats, varje kväll när hon återvände från Operans repetitioner stod den bäddad och klar. Och en tallrik med bredda smörgåsar väntade.

När hon nästa morgon vaknade för att rusa ut till skolan möttes hon av Slussens trafikkaos, det s.k. Slusseländet, se bilden ovan, som några år senare ledde fram till byggandet av den nuvarande Slussen som i sin tur snart kommer att gå till förgängelsen - troligast.

Tengroths hus, som fortfarande står kvar, syns i mitten av fotots överkant, med väggreklam för Sörmlandsbanken och Lundins, inklämt mellan Triewaldsgränd och Järntorgsgatan. (Bilden är snattad ur boken Det romantiska 20-talet av Staffan Tjerneld (Norstedts, 1963) men kommer urprungligen ur DN:s arkiv.)

Premiären hon varit med om den kvällen den 18 januari 1932 var "Hans livs match" på biografen Skandia, med manus av Erik Lindorm och i regi av Per-Axel Branner. Hon får ledigt från Operans kvällsföreställning, allt för att kunna närvara vid kvällens festligheter, iklädd "bruna, melerade yllestrumpor, grå kappa med kaninkrage, köpt på avbet. hos Harres på Västerlånggatan, därtill en barettliknande sak på huvudet, tillsvängd av en av pappas gamla velourhattar, rätt så maffig om jag får säga det själv", skriver hon i sin bok. Därtill kunde unga fröken till sin mamma i nattens sena timme rapportera succé och recensioner som talade om en "Sveriges nya, unga Greta Garbo".

onsdag 15 augusti 2007

Svalan törstar

Ett sommarfynd var den utgåva av Tengroths debut "Törst" som bokklubben Svalan gav ut 1954, under titeln Törst och andra noveller - vilket det är just vad det handlar om. Här har nämligen Bonniers buntat ihop originalboken med ett urval av texterna i Nattportier samt därtill valda delar ur Julibarn!

En slags remastrad nyutgåva med bonusspår!

Det nya omslaget är gjort av Per Beckman.

Svalan, som har varit igång ända sedan 1942 fungerade, och fungerar, ungefär som en nutida bokklubb, ett medlemsskap gav en ny bok varje månad - dock var det här fråga om nya utgåvor där böckerna hölls ihop med ett standardiserat (mindre) format och med samordnad layout. Titlarna valdes från både svensk och internationell litteratur, samtida som historisk.