Människor som minns 27: Claes Sylwander

Claes Sylwander, erfaren teaterman, föddes kanske inte med silversked i munnen men väl med rejält kulturkapital nerblandat i morgongröten. Hans mor var den firade aktrisen Tora Teje, som själv gjort en spektakulär klassresa från ett eländigt pörte i Kniv-Söders knappt stadslika bebyggelse till fashionabelt boende i hjärtat av Östermalm.

Hans far, Herrman Sylwander, var framgångsrik fotograf och innehavare av den ansedda studion Atelier Jaeger på Drottninggatan, tillika hovleverantör av kungliga porträtt. När de unga tu blev ett 1913 bosätter de sig först på Riddaregatan, senare på Tysta Gatan, intill Karlaplan i Stockholm, i ett 24-rums hus i fyra våningar med mormor och moster placerade högst upp och med Tora, Herrman och så småningom sonen Claes residerande i resten av huset. Blev det för trångt där hemma kunde de fara ut till lantstället, Herrhaga, en elegant herrgårdsliknande jugendvilla utåt Österåkertrakten.

Tora Teje var het vid den här tiden, hade som 15-åring kommit in på Dramatens elevskola, med glans passerat undervisningen och genast fått fast kontrakt. Samma år som hon gifter sig bytte hon till Svenska Teatern under Albert Ranft, spelade mot den gamle Gösta Ekman och andra tidens stjärnor, lyfte ansenliga gager, klädde sig exklusivt och syntes vart hon än gick. Sonen såg knappt, enligt honom själv, sin mor ända upp till 15-årsåldern, då en fejd med Pauline Brunius på Dramaten - dit hon återvänt 1922 - gjorde att hon för en tid slutade uppträda och istället visade sig i hemmet i alla fall på deltid.

Claes själv önskade bli konstnär, åkte till Paris för att studera måleri, blir hemkallad för att driva pappas fotostudio (vid denna tid lokaliserad till Birger Jarlsgatan], även han kvalar in som hovfotograf och framgångsrik för egen maskin tills han vid 30-årsåldern kastar allt detta över bord för att gå in vid teatern. En dröm förverkligad. Först en karriär som skådespelare, regissör och annat inom fältet, sedan som teaterchef i Göteborg, Helsingborg och Malmö.

I sin memoarbok "Oh Gud vad vi haft roligt" [Wiken, 1993] berättar Sylwander rappt, impulsrikt och under]ållande om sitt liv, mor (speciellt) och far, och alla personligheter och kändisar som passerat, både det gamla gardet kring hans föräldrar och det yngre under hans egen tid.

Och Birgit Tengroth då? Hur kommer hon in i gänget? Jo, Tora Teje, medverkade i filmen Gubben kommer - efter Gösta Gustaf-Jansons roman - 1939, där även Birgit hade en roll. En dag fick Claes följa med till filmstudion (detta var under Bruniusfejden) där scener med Victor Sjöstrom, George Fant och Birgit skulle spelas in. Claes är 9 år yngre än Birgit och "blev barnsligt förälskad". Tora Teje är mer skeptiskt till ungdomarna Birgit och George: "De där två gör ju ingenting när kameran går, det kan väl inte bli nånting. Det ska bli lustigt att se", recenserar hon i bilen hem. Efter att filmen senare provvisats utbrister hon: "De där två var ju bäst! Jag tyckte jag var avskyvärd. Jag lovar och svär att jag aldrig ska filma mer!"

Så på sätt och vis kan man, med lite god vilja, säga att Birgit Tengroth fick Tora Teje att sluta vid filmen. 

Inte mycket till minne kanske, men av en ren slump hittar jag dagen efter på nätet ett omslag till Svensk Damtidning 1940, taget av just Jaeger. Kanske råkade den 15-årige Claes vara i pappas studio just den dagen. Eller att hjärtat klappade lite extra när pappa vid middagen berättade vem som fotograferats tidigare på dagen. 

[Det är inte Sylwander på bokomslaget ovan utan Lars Hanson som tar sig an fru Teje från filmaffischen till Stillers Erotikon. Claes såg inte fullt lika diabolisk ut. Han gick bort 2013.]

Tage Ståhlenberg lyfter

Detta inlägg har - som bilden här intill antyder - inte mycket att göra med Birgit Tengroth, egentligen ingenting alls. Se det snarare som ett MÖP-appendix till ett tidigare inlägg.

Knappt hade vi avhandlat Birgits balettkompis Vilma Persson och hennes öde förrän volymen Svenska flygare mot Hitler (Lind & Co, 2022) dök upp i bokhandelshyllorna. Författad av militärhistorikerna Lars Gyllenhaal och Lennart Westberg.

Efter några avstickare till Abessinien, vinterkrigs-Finland och Norge fokuserar boken på de svenskar som under andra världskriget engagerade sig i kampen mot nazi-Tyskland genom att frivilligt ansluta sig till det brittiska flygvapnet, män och kvinnor, i luften och på marken.

Och i myllret av figurer som dyker upp på sidorna märks Tage Ståhlenberg (det är han på omslagsfotografiet), Vilmas blivande make, och vi får följa hans karriär från tiden som spårvagnskonduktör i Stockholm till den slutliga kraschen i Småland. Via Royal Air Force i Kanada och England. Ståhlenberg tjänstgjorde mest som instruktör i utbildningen av andra piloter men under krigets sista halvår fick han lyfta och flyga Spitfires över de tyskockuperade delarna av kontinenten.

Efter krigets dramatik återvände han till Sverige och fick jobb som civil pilot först inom AGA och under 1947-1948 hos Bergslagens flyg där han flög brukschefer från Västmanland på affärsresor bl.a. till Storbritannien och det var under ett sådant uppdrag som han den 31 maj 1948 störtade utanför Skillingaryd. Ståhlenberg blev 28 år gammal.

Birgit syns naturligtvis inte alls i boken, och om hon ens hört talas om Tage förblir ovisst. Vilma Persson nämns inte heller, även om Ståhlenberg benämns "nygift" vid sin död. Närmare än så kommer vi inte aktrisen Birgit Tengroth i denna bok.

 

Frk Tengroth möter Birgitmania i Göteborg

Om man bläddrar igenom boken Göteborgs alla biografer - en resa i 100 år av Göran Bjelkendal (2009), vilket man naturligtvis gör eftersom Tengroth, Birgit återfinns i registerdelen, hittar man en udda uppgift: Birgit besökte Göteborg den 5 mars 1934 i samband med att biografen Cosmorama visar Atlantäventyret.

Att besöka städer i provinsen var naturligtvis inget konstigt för en firad stjärna den tiden, men enligt Bjelkendal orsakade de "flera hundra entusiaster" som mötte vid tåget när hon anlände till Göteborgs Centralstation "det största publikupplopp som staden skådat". Inte illa alls.

Och på denna på nätet upphittade bild ser vi hur mottagandet gestaltade sig när den unga filmstjärnan steg ner på perrongen den där tidiga marsdagen.

Besöker man dessutom Kungliga Bibliotekets Svensk mediedatabas (SMDB) kan man dessutom ta del av rörliga bilder i SF:s veckojournal från den 26 mars av samma scen. Hur tåget anländer och hur Birgit omsluts av en entusiastisk beundrarskara. Stor trängsel men Birgit ser överraskat lycklig ut. Och alla bär hatt, prydliga gångkläder och överrock alternativt kappa med pälsbrämad krage. Ingen vanlig nutida göteborgsmobb där inte.

Bjelkendal skriver: "Hon räddas undan i en bil." Och i scenen efter perrongscenen ser vi i filmklippet hur hon från, kanske, hotellfönstret vinkar till folket på trottoaren nedanför. Det står Savoy över porten mittemot. Hon ser lite förlägen ut, pratar med någon i rummet och klamrar sig vid blomsterbuketten. Hon är ännu inte fyllda 19 år men folket därnere anar att hon gjort en praktroll som 'Tusse Telmi', den till glad skeppsgosse förklädda operettstjärnan/fripassageraren på M/S Kungsholm.

Birgit Tengroth åker spårvagn

Under den törnrosasömn som den här bloggen har slumrat i under de senaste åren har minsann en del hänt, nosar man runt så friläggs ett och annat.

Förra året, 2022, publicerades till exempel ett stort text- och bildverk med titeln Svensk filmhistoria på det något otippade Trafik-Nostalgiska Förlaget och som är en kronologisk genomgång av företaget AB Svensk Filmindustri (SF) och dess roll inom den svenska filmen.

Författaren heter Mikael Josephson och beskriver sig själv som 'filmnostalgiker'. Han växte upp i anknytning till filmindustrin, något som genererade ett livslångt intresse för fotografi och vilket resulterat i att boken är överdådigt illustrerad med filmbilder, dito affischer och signerade porträttfotografier av de hetaste filmnamnen under det sekel som gått. Den är en fröjd att bläddra i. Josephson har tidigare gett ut en bok om Finnboda varv, ett verk som vi säkerligen har minimal anledning att återkomma till.

Detta påkostade verk innehåller alltså historien om inhemsk svensk film och dess industri, allt från att de första stegen togs under den tidiga stumfilmsepoken som i sin tur ledde till att större spelare bildades och att efter hand SF blev en av de ledande, för att inte säga den dominerande aktören. Ända fram in i vår samtid, 2000-talet.

Boken är i stort uppdelad efter decennier, allt från 1920-talet och framåt och under varje årtionde återfinns likartade underrubriker: först en inledande övergripande historik, sedan 'Filmpersonligheter' med porträtt av framträdande personligheter både bakom och framför kameran. Sedan 'Ett urval SF-filmer' från respektive decennium med korta redogörelser för tidstypiska alster följt av 'Exempel på biografer som invigts under perioden'.

Nåja, låt oss lämna den övergripande historien och rikta in oss på vår favoritskådespelerska, under perioder också kontraktsanställd hos A.-B. S.F. (som man skrev på den tiden). I avsnittet om trettiotalsfilmen får Birgit faktiskt lite oväntat stort utrymme, inte alls oförtjänt, under rubriken 'Filmpersonligheter' en hel egen sida prydd med två signerade ateljéporträtt (s. 71, som det här till vänster - min egen kopia - från lyan på Styrmansgatan) och dyker även upp här och där i beskrivningen av de filmer hon medverkat i. Av hennes 1940-talsfilmer lyckas bara Bergmans Törst baxa sig in, men hon låg ju utanför SF långa perioder under den tiden. 

En bok som denna, med sitt lite rapsodiska upplägg är kanske inte något man läser från pärm till pärm, men om man råkar göra det så hittar man en del onödiga upprepningar. Personregister finns naturligtvis inte (mer regel än undantag nuförtiden som vi alla vet) men letar man sig igenom kapitel 11 som är ett register 'över SF:s filmer 1919-2021' så dyker hon, Tengroth, upp som en av de två, tre, fyra namngivna skådisarna i flera av de titlar hon faktiskt deltagit i. Bra där.

Eftersom temat är SF är det ju naturligt att stora delar av berättelsen rör Filmstaden ute i Råsunda. Då kan man ju passa på att tipsa om två andra böcker som också behandlar ateljéerna norröver: Mikaela Kindbloms välskrivna och fint faktafylliga Den svenska drömfabriken (2015), som lite är uppbyggd på samma sätt, och planschverket Filmstaden av Anders Birkeland (2000).

Och apropå trafiknostalgin, åkte då Birgit Tengroth spårvagn? Jo, det vet vi från annat håll men här får vi veta att spårvagn 15 gick från Norra Bantorget, längs Dalagatan - Odenplan - Norrtullsgatan, ut till Sundbyberg via Råsunda Filmstad. Fram och tillbaka ända sedan 1922.

Svenska öden & äventyr: Birgit Tengroth

Trumman går, löpsedlarna ropa: spring till närmaste pressbyråkiosk! I det just utkomna numret av tidskriften Svenska öden & äventyr, nr 4/2023 finns en fyra sidor lång artikel om vår hjältinna, Skådespelaren gjorde som skandal som författare, förnämligt illustrerad och med en rapp sammanfattning av Tengroths liv från en bakgata på Östermalm fram till ett hukande torp nere i Södermanland, långt bortom allfartsvägens hank och stör. Författad av Ingrid Thörnqvist, känd sedan tidigare som utrikeskorre från radio och television, numera författare på hemmaplan.

Thörnqvist väjer inte för det svarta och skissar upp den komplexa karaktär som var fru Tengroth. Med välvilligt bistånd från Ulrika Milles sätts också författarskapet in i tidens och den litterära omvärldens kontext. Bra jobbat.

Svenska öden & äventyr är en Malmöbaserad tidskrift från Egmontkoncernen, och innehåller en salig blandning av ämnen med det enda gemensamma att det hänt förr. Lite som den tidigare nämnda Minnenas journal, alltså en lämplig damm för sådana som Birgit att flunka runt i.

Och inte nog med Thörnqvists artikel, Birgit dyker även upp i ett annat, nåja, sammanhang i samma tidskriftsnummer. Den rätt välkände Kalle Lind verkar ha en stående rubrik med den passande titeln Kalle Lind blickar bakåt. Denna gång tittar han närmare på 1930-talets svenska kvinnliga filmstjärnor och hur de, enligt den citerade Leif Furhammar, delades upp i käcka och muntra typer: 30-talets käcka och muntra aktriser. De som tas upp är de vanliga: Sickan Carlsson, Annalisa Ericson, Tutta Rolf och Birgit ('käck'), men också Isa Quensel, Maritta Marke och Carin Swensson. Men de representerade inte bara det oförargligt klämkäcka utan också ett kvinnoideal som var på väg att förändras, de tog plats i tidens manssamhälle, visade ofta en påtaglig handlingskraft och ett jävlar anamma, konstaterar Lind.

Han tar sig också tid att förklara två begrepp som ofta dyker upp i nöjesskriverier från den tiden: ingeny och backfisch (Birgit beskrevs med båda termerna under tidigt 30-tal, ofta med tillägget "lilla"). Och det var alltså från dessa, lätt nedsättande, rolltyper som de ovan nämnda klev över tröskeln in i det synliga, det attraktiva och pådrivande.

[Man ska ju vara transparant i dessa tider: det kan nämnas att Thörnqvist varit i kontakt med undertecknad i samband med att artikeln skrevs.]

Frk Tengroth, stipendiat, London tur och retur.

Den 4 november 1935 håller styrelsen för Svenska teaterförbundet möte med anledning av sammanslutningens "högtidsdag", och en av punkterna på agendan är utdelning av stipendium från Svensk filmindustris stipendiefond, en fond som bara hade ett år på nacken sedan teaterförbundets direktör Olof Andersson 1934 hade satsat 5000 kronor som grundplåt.

I Svenska dagbladet den 5 november 1935 finns en kort notis i nöjesspalten Tilja, Film och Radio om att Birgit Tengroth tilldelats 1000 kronor ur stipendiefonden. Birgit var alltså en av de allra första stipendiaterna och tusen kronor skulle motsvara cirka 37000 i dagens penningvärde. En hyfsad summa för en ung skådespelerska som fortfarande är i början av sin förmodade karriär, visserligen med årskontrakt, men ändå.

Hoppar vi till april nästa år kan vi läsa hur fröken Tengroth förvaltat sitt pund. Den 15 april 1936 kan Svenskan (SvD) i samma spalt (illustrerad med S.F.:s promotion-foto till vänster), under rubriken Hemma från London, meddela medborgarna att Birgit just återvänt efter en 14-dagars tripp till England. "full av entusiasm över sina upplevelser". Det blev ett återbesök i imperiets huvudstad, men den här gången hade hon vidare vyer än tidigare (1933).

Genom de rekommendationer hon haft med sig från Sverige fick hon, enligt egen utsago, tillträde till de miljöer hon önskade nosa på. Förmiddagarna ägnades åt de engelska filmateljéerna och på kvällarna var det teatern som gällde. Vad gäller filmen så fick hon "se sig omkring" i den pågående återuppbyggnaden av London Films ateljéer som nyligen eldhärjats men direktören och filmregissören Alexander Korda är i full gång med att bygga upp 24 nya:

där var fullt med folk, som bara satt och väntade på att få komma i gång med inspelningarna igen, och varje minut kostar ju väldiga summor.

noterar Birgit som har egen erfarenhet av ateljélivet.

Mer action var det tydligen i British-Gaumonts ateljéer: där var man i full fart med inspelningen av Hands off, en "orientalisk film" med huvudrollsinnehavaren George Arliss, som Birgit fick tillfälle att hälsa på. Filmen gick senare upp med titeln East Meets West och med Arlitt som sultan, se bild.] Däremot hukade amerikanskan Contance Bennett som ryktesvis var i lokalerna i nån avsides loge och höll sig utanför Birgits synfält. Lite retligt, kan man ana mellan raderna.

Men vad hon tar med sig hem är att Råsundaateljéerna minsann inte behöver skämmas för sig. All teknik som finns i metropolen London finns också hemmavid hos S.F., meddelar hon. Lite pay-back-time till stipendiegivaren.

Teaterkvällarna är lite mer storstilade. Hon får tillfälle att möta Noël Coward, som hon träffat redan i Stockholm, och genom honom får hon möjlighet att lära känna flera "scenstorheter". Hon såg Cowards senaste föreställning, med tre enaktare, och noterade att han var "otroligt populär" hos hemmapubliken: "och det förstår man ju". Hon rapporterar också att kostymdramor är det senaste på Londons scener men mest intressant var nog ändå ett tvåtusenårig kinesiskt stycke, Lady Precious Stream, som spelats helt utan dekorationer och med en del fiffiga scenlösningar.

"Ingen provfilmning därute?" frågar signaturen -ette. Nej, inte alls, denna stipendieresa var enbart till för studier och hon har ju kontrakt med S.F. året ut (det skulle låta det om hon provfilmat för annat bolag med hjälp av S.F.:s pengar) men den närmaste tiden ska hon fokusera på den kommande premiären av pjäsen Melodien der blev væk som ska upp på Vasan och spelas hela maj månad, "och det gläder jag mig mycket åt".

Och här nedan två av Birgits möten (i alla fall ett) i London: Noël Coward och en mer osynlig Contance Bennett, ungefär som de presenterades för omvärlden 1936:

 

[Porträttet av Birgit (från Ungkarlspappan, 1935) är "lånat" från brittiska Amazon. Fotografierna på Coward och Bennett inhåvade från sajten Put This On respektive engelska Wikipedia.]

Birgit, sportflicka

Efter förra veckans utflykt till den samtida akademiska världen är det dags att återvända till den mer jordiska tillvaron för en ung skådespelare/-erska i 1930-talets Stockholm. Att filma ute i Råsunda, eller ställa sig på teaterns innerstadstiljor var kanske bara en del av jobbet, det fanns säkert redan då andra aktiviteter att visa upp sig i. Visserligen kan man fundera över om de två evenemangen nedan var bejakade av ren lust och uppspelt nöje - eller om det fanns påtryckningar från filmkontoren att göra sig så synlig som möjligt, att skapa sig ett varumärke med i förlängningen ett välkommet klirr i kassan - ett rent win-win för både arbetsgivare och arbetstagare.

Under rubriken Sportpalatskarnevalen rapporter Svenska Dagbladet den 20 mars 1936 om gårdagens genrep i Palatsets "väldiga" simbassäng. Lokalen ljöd av "rungande skrattsalvor och indianaktiga badartjut". Man övar inför evenemanget På havets botten i arrangemang av Utländska pressföreningen där stockholmarna bjuds in till att se allehanda vattenaktiviteter med deltagande av lokala kändisar. Gondoler flyter runt på Stockholms egen tillfälliga inomhus-Canal Grande, befolkade med kvalificerade sångare [*] från Operascenen, S.-F.-orkestern repeterar och självaste mästersimmaren Arne Borg visar upp sig ("f.f.g. sedan 1930"). Dessutom kommer 100 ungdomar av båda könen från Stockholms kappsimningsklubb att förevisa sina färdigheter.

Inte nog med detta: tre lag ska dessutom kappsimma - representerande teatern, pressen och filmen. 3 man i varje lag: två simmar, en ror. Presslaget består vid pressläggningen av "Kid" (Bruncrona) från Aftonbladet och Mr Jones (David Jonason) från Dagens Nyheter, teaterlaget verkar ännu obefolkat men film laget byggs upp av den roende Edvin Adolphson plus simmarna Anders Henrikson och - ja, just det - Birgit Tengroth. 

Man publicerar till och med ett foto på "tre najader", varav en är Birgit, nedsänkta i bassängen med badmössor på. T.v. syns Lilian Thiel, en djursholmsflicka som 1935 "härjade våldsamt i SvD:s skolsimningar" (och sedermera mor till Magdalena Ribbing) samt t.h. Sally Bauer från Skåne och blivande dubbel kanalsimmare. Båda firade tävlingssimmerskor. Att Birgit håller sig över ytan med stöd av dessa två ess råder det inget tvivel om. Reportern konstaterar att bilden "ger kanske en aning om att den rätta fläkten inte kommer att utebli."

Efter dessa gymnastiska övningar öppnas dörrarna till festsalen för kvällens bal och supé (kl. 10 e.m., 10 kronor biljetten).

Dagen efter, 21 mars 1936, under rubriken Roddsensation är presslaget kompletterar med roddaren Gösta Chatham, Svenskans egen tecknare (tillika far till Hampe Faustman) - och eftersom han tidigare ägt en jolle med aktersnurra anklagas han av motståndarna för att vara professionell, något som viftas bort. Däremot utlovas han uppträda i "hemstickad baddräkt modell 1936". Även teaterlaget har nu formerat sig: Aino Taube, Adolf Jahr och Karl Kinch.

"Då ryktet om detta kom ut redan på fredagskvällen lära biljetterna i det närmaste vara slutsålda."

För övrigt kan noteras att Sportpalatset, som ligger på Kungsholmssidan av S:t Eriksbron var sprillans nybyggt och sportdelen invigdes så sent som 1934 och bland mycket annat inrymde "Stockholms största simhall", enligt Svenska turistföreningen resehandbok Stockholm med omgivningar, i sin upplaga från 1948. Inte undra på att gondolerna kunde guppa fritt i bassängen. Och högst upp i den tornförsedda byggnaden tronade, likt en gammal uv, den 75-årige Bruno Liljefors i sin ateljévåning.

Knappt ett år tidigare, i maj 1935, hade Birgit varit med i ett liknande spektakel. Den 5 maj, klockan 2 på eftermiddagen, bjöd nämligen Stockholms film- och teaterarbetare på stor sportmatiné på Hammarby idrottsplats. Entrépris: 1 krona. Till förmån för Film- och Teaterfolkets sjukkassa.

Här bjöds på, förutom dragkamp, cykeltävling, stafettlopp, steeple-chase, ett "Solvallalopp" kallat "Hammarbytrav" (se nedan), samt en fotbollsmatch med lag från film- och teatervärlden. Underhållning mellan akterna bjöds av en 15-mannaorkester med musiker från Södran och Oscars medan baletterna från Oscars, Södran och Operan bidrog med ett mer visuellt artisteri.

I en puff och annons i Svenska Dagbladet den 4 maj 1935 presenteras ett urval av de medverkande: Thor Modéen, Lars Egge, Edward Persson, Valle Dalquist, Nils Jakobson, Björn Hodell, John Melin, Conny Molin, Bullen Berglund, Adolf Jahr samt Hasse Ekman. Dessutom Lizzi Stein, Anna-Lisa Ericson, Sickan Carlsson, Maritta Marke, Margit Tirkkonen, Håkan Westergren, Carl Tropp, Åke Söderblom, Åke Jensen samt Birgit Tengroth!

Den 6 maj rapporterar signaturen Wijk i sin recension av händelsen att Thor Modéen trots allt aldrig dykt upp, att det emellanåt var "segt som gummi arabicum" och hade det varit en vanlig tävlingsdag på Hammarby idrottsplats hade helt säkert publikens spydigheter haglat över arrangörerna. Tillkomna medverkande var nu Sture Lagerwall, Nils Hallberg och Karl Erik Johansson. Ett välkommet inslag var kappspringningen på 6 x 60 meter mellan de tre baletterna där "Björn Hodells små brunbrända balettflickor" från Södran utklassade sin konkurrenter.

Och hur bidrog då Birgit? Om hon verkligen deltog i fotbollsmatchen (filmens lag vann med 2-1) är oklart men det är dokumenterat att hon deltog i "travet", där ekipagen bestod av en flicka i sulkyn och en manlig kollega surrad vid skaklarna. Signaturen Wijk vill:

"med självtagen rätt räcka prins Paris äpple åt Birgit Tengroth. Icke bara därför att hon piskade fram Nisse Ericsson till seger i 'Hammarby travet' utan mest för den enastående grace, med vilken hon förde tömmarna. Undra på att de allestädes närvarande autografgrabbarna stormade henne efter loppet."

Hårda tag på Hammarby plan.

[*] Gertrud Pålson-Wettergren, Einar Beyron samt Brita Hertzberg. Den sistnämnda långt senare porträtterad av Birgit i Vecko-Journalen 1953.