Tengroth på tiljan 11: Sådana tider

Efter framgångarna med Flickor i uniform gick hela uppsättningen ut på turné land och rike runt, men då hade Birgit varit tvungen att hoppa av på grund av uppbokat filmarbete. Men redan efter sommaren 1935 var det åter dags för teaterrepetioner för unga fröken. Nu var det Vasa-teatern som gällde.

Teatern hade just fått en ny direktion, efter det att Gösta Ekman gått i konkurs tidigare på året och lämnat över stället till sin regissör Per Lindberg och direktör Harry Roeck-Hansen. Nu gällde att snabbt skyla över ett mindre fiasko med uppsättningen "Flicka i frack" och raskt plocka in något som kunde rädda situationen. Det blev Sådana tider av fransmannen Edouard Bourdet. Denne var en samtida dramatiker som under de nämast föregående åren hade haft åtminstone två pjäser uppe på Stockholm scener. Nu hade man skrapat ihop en grupp skådespelare som fick repetera ihop sig och man kan i recensionerna ana att en viss oro funnits för att det hela inte ska bära. Den 1 oktober 1935 var det upp till bevis: premiär!

Stycket ska vara en närgången studie i borgerligt förfall och omoral, klätt i komedins lätta form men som även inehöll scener som i Nya Dagligt Allehanda beskrevs som "av den mest utrerade vidrighet, som man över huvud taget kan tänka sig på ett teatergolv". Intrigen är uppbyggd kring en historia där en industriägande familj drabbas av ofördtider och för att arv och egendom lockas en dotter att gifta sig med en rik arvtagare som dessvärre dessutom är en brutal "halvidiot" pyntad med epileptiska anfall som i sitt äktenskap ger sig hän åt lustar som får publiken att flämta och kollektivt skruva på sig.

Det är Tengroth som gestaltar dottern som lockas av rikedomen och säljer sig åt den imbecille arvtagaren. Själv är hon käck och sportig och klarar uppenbarligen provet med glans: i Dagens Nyheter beskrivs som frisk och naturlig, i Svenska Dagladet anses hon ha "käckt behag" men även bärare "av ung och sund, kvinnlig revolt mot det abnorma". "Med så mycken flickaktig charme, att vi förläto henne om de häftiga sinnesrörelser hon mot slutet var utsatt för tämligen obetydligt läto sig avläsas i hennes rosiga kerubansikte", som Göteborgs Handelstidning med snirklig charm beskriver det. Och i Aftonbladet konstateras det att vissa scener till och med räddas av Tengroth spel och närvaro. Herbert Grevenius i Stockholms-Tidningen är värd att citeras lite mer:

Birgit Tengroth, som har satts i tillfälle att vandra den mindre vanliga vägen från filmen till teatern, visar sig vara en förtrollande bekantskap att göra även på scenen. Hon spelar det unga slaktoffret på Mammons altare med en så daggfrisk och självklar enkelhet och naturlighet, att kan kunde tro henne vara en tekniskt fullklappad aktris. Där har Vasateatern en tillgång, som det gäller att vara varsam om.

Sugen på fler citat? Skriftställaren Erik Lindorm summerar i Vecko-journalen:

Yngst och sötast av alla damerna var Birgit Tengroth, som här hade sin stora scendebut. Hon är en äkta svensk flicka med kinder klara som astrakaner och en friskhet över sina omålade läppar, som verkar långt ifrån parisisk. Hon har en bussig charm, och hon näbbas med sin bror med den absoluta naturlighet hundra tusentals svenska flickor gjort sedan, låt oss säga, kristendomens införande i Sverige. Det är färskt och fräscht alltsammans, och man är glad att ha fått se den flickan livslevande i naturlig storlek efter alla de fotografiska närbilderna, som aldrig gå upp mot originalet.

Klart att sådant värmde, klart att Birgit tog sin lunchtallrik några år senare och slog sig ner vid den alltmer tufsige Lindorms sida på Brända Tomten för en stunds överföring av den sorts destillerad visdom som bara den som betraktat mycket kan ge.

Nå, uppsättningen får i stort med beröm godkänt, vissa akter höljs till skyarna medan särskilt slutet sågas som en hafsigt hopsnickrat icke-trovärdigt försök att få till en happy ending. Så hade Birgit klarat ytterligare en prövning, och Vasa-tåget kunde tuffa på någorlunda stadigt och direktionen hade uppenbarligen tagit till sig Grevenius ord ovan, för snart skulle hon vara där på nytt!