Fairway Birgit

Knappt har vi hunnit peta på den till synes slumrande Gösta Gustaf-Janson för att se om liket lever förrän det rycker till under svepningen.

Författaren Hans Gunnarsson [se bilden till vänster] har efter några tidigare bokframgångar släppt en ny roman: Albatross på Albert Bonniers Förlag. Romanen utspelar sig tydligen längs en runda på golfbanan och har, vad jag kan förstå, i stort fått ett positivt mottagande. Det lite unika med boken är golfmotivet, inte den vanligaste bland svenska romanmiljöer enligt recensenterna. Och mitt i denna krets av välvilliga anmälare glimrar en av kritikens fixstjärnor, den alltid lika läsvärde Johan Svedjedal.

Svedjedal har som vanligt koll. I DN, fredagen 15 maj 2009 skriver han: "För ordningens skull ska det då kanske sägas att den svenska litteraturen i åtminstone femtio år har rymt en golfroman, Gösta Gustaf-Jansons charmiga "Kärlekens decimaler" (1959). Huvudpersonen är en golfpro som framträder som en erotikens trickster och ställer det mesta till rätta."

Så sant, "charmig" är väl ett rätt ord för Gustaf-Jansons romankonst! Jag har själv några mer eller mindre dimmiga minnen av golfboken som, förutom några rundor med klubbsetet, rör sig otvunget mellan Danmark och Sverige och inleds med den filmmässigt snärtigaste inledningsrepliken sedan Stieg Trenter föste in Harry Friberg på scenen med Farlig fåfänga (1944).

OK, Gustaf-Janson är någotsånär ihågkommen - men hur kommer Tengroth in i spelet, undrar vän av ordning? Ja, egentligen bara som ett väl valt tillfälle att få visa vidstående bild med sin stilfulla pose, tagen från filmen Flickornas Alfred från 1935. Ledigt men vårdat klädd beträder unga fröken banan och hanterar klubban tillräckligt säkert för att bollen ska hamna utanför bild. Nog hade Birgit sving på mycket.

[Tillägg: skulle någon - mot förmodan - vilja ge Gustaf-Janson en chans är romanen Goda vänner trogna grannar från 1955 en hyfsad start. Med en rapp dialog mellan levande och väl tecknade människor skildrar den en handfull bosatta invid en station långt norrut utmed Roslagsbanans sträckning, med alla förvecklingar och skavsår som ett villasamhälle kan ge upphov till. Låter trängre än vad det är.]

Kvällsstunden

Det fanns en tid, kanske låg den någonstans mellan Nashville Skyline och New Morning, då - om man for bortanskogs, svängde in på en sidoväg som korsade allfarsleden, tog sig nerför backen på andra sidan hallonfallet och satt sedan och drack saft i köket i en mangårdsbyggnad nere vid sjön så kunde man ofta i soffan, tätt vid armstödet se ett veckoblad ligga i hög tillsammans med den lokala nyhetstidningen: Kvällsstunden. Aldrig stötte man på den någon annanstans än där.

Det finns en tid, och nu talar vi om den som ligger mellan Modern Times och Together Through Life, då det visar sig att avisen ifråga fortfarande lever i högönsklig välmåga. För djungeltelegrafen går: Kvällsstunden har släppt en artikel om Birgit Tengroth! Och redaktionen i Västerås bekräftar och är vänlig nog att skicka ett ex, för lösnummer finns ej till försäljning någonstans i den kungliga huvudstaden.

Under rubriken Birgit Tengroth - skådespelerskan som blev författarinna har Göran Persson i Bräkne-Hoby i Kvällsstunden nr 16, 2009 ställt samman en översikt av Birgits liv och karriär. Med väl tilltaget utrymme och en nästan ömsint ton i texten. Kanske inga nyheter för den här spalten men en hyfsat gedigen och överskådlig presentation, minsann! Här passerar vi de ordinarie vägskälen: filmerna, männen Adolphson Ahlgren & Krag, debutdebaclet, återvändandet, isoleringen men även det fortsatta skrivandet. Persson citerar ur de gängse källorna men tillåter sig också en och annan karakteristik:

Birgit Tengroths sammansatta karaktär dominerades av hennes enorma känslighet, de djupa funderingarna kring existentiella frågor som så småningom ledde fram till en katolsk livssyn, och en skarpögd iakttagelseförmåga av både miljöer och medmänniskor. Egenskaper som hon hade stor nytta av i sitt skrivande. Samtidigt ansågs hon egensinnig och svår att ha med att göra. Birgits tunga och inåtvända perioder varvades med tillfällen när hennes smittande skratt och livsglädje gjorde henne till sällskapets medelpunkt. Hennes intellekt var rörligt och hennes tankesprång kunde hoppa från ämne till ämne.

Författaren har också den goda smaken att uppmärksamma slutscenen i hennes sista film där "Tengroths uttrycksfulla ansikte...etsar sig fast hos betraktaren, det magiska ögonblicket när hon inser gåtans lösning men bestämmer sig för att inte avslöja sanningen."

Ungefär som en ögonblicksbild av den här kvinnans, eller snarare människans, liv. Nerkokat till ett ögonkast. För - som Persson konstaterar:

Både under sitt liv och inför eftervärlden framstår Birgit Tengroth därför som något av en gåta.

Förvisso. Och bläddrar man igenom resten av tidningen dras man in i en annan gåta: en tidsresa, eller snarare: en resa där ingen tid finns. Här finns kortare noveller, gamla serier från Kronbloms ungdom, reportage om det som varit, åldrande vitterhet, bydgehistora, frågor, råd, brev, kontaktannonser där pensionär söker pensionär. Och man förstår att det är dags, dricker ur den sista slurken saft, tackar artigt och går ut genom dörren till en annan, så bråkig och larmande tid.

Boenden 8c: Norr Mälarstrand 76

Det ena leder oftast till det andra: utan att ens kunna portkoden är vi åter inne i ett bekant trapphus med sin av tidens töcken dunkla belysning som dessvärre gör det omöjligt för den nyfikne att ens tyda namnen på lägenhetsdörrarna.

Den här gången är det författaren Gösta Gustaf-Janson som öppnat porten i sin memoar Gubben kom! [Bonniers, 1990]. Janson, som i denna dag närmast är att betrakta som en av alla dessa bortglömda, var på sin tid en producent av brett upplagda romaner med scenerier och personage hämtade från tidens borgerliga trädgårdar. Enkel underhållningslitteratur, tyckte somliga. Stundtals strålande, säger jag. Han hade skrivandet i blodet, båda föräldrarna var författare på sin kant även om jag måste erkänna att jag bara stött på dem genom sonens egna skriverier.

1933 är Gustaf-Janson utan egen bostad och får ett erbjudande av barndomsvännen Sven Stolpe (som likt en vålnad driver längs den Tengrothska grusgången) att överta hans enrummare vid Norr Mälarstrand, i det så kallade ungkarlshotellet på nummer sjuttiosex! Och varför inte, resonerar han: lägenheten var trevligt möblerad med eget badrum och nere på gatuplanet låg en restaurang med vinrättigheter.

Detta senare argument verkar ha tung bäring för Janson då han stundtals åtminstone i ungdomen verkar ha druckit rätt tappert och i sina minnen finner anledning att nogsamt notera de nyktra perioderna. På drinkarens vis. Närheten till utskänkningen gav också resultat: inom kort snubblade han "hela långa utförsbacken med sitt blöta sjaskiga slut." som han uttrycker det, följt av en vecka på "K. O. Larssons privata klinik".

Under denna tid får han dock sitt litterära genombrott och kan flytta in i egen våning fem trappor upp i samma hus, "en hörnvåning på två rum och en vällustigt rymlig sovalkov". Här lär vi oss också att ingen lägenhet i huset var utrustad med eget pentry, mat skickades helt enkelt upp från restaurangen längst ner. Genombrott ger stålar och snart är den nya lyan möblerad med nytt, vräkigt och - det erkänner han själv på ålderns höst - rätt förskräckligt möblemang. Utanför fönstren var det dock desto finare, utsikt över den glimrande Mälaren och Västerbrons nyresta brospann inom synhåll. Men innanför glasrutorna satt en nyrik ung man, med skrivdon och flaskor till hands när han inte drog bort till Grotta Azurra och vidare längs gatorna på en till synes otröstlig jakt efter mänskligt samröre.

Birgit då? Helt visst stötte de på varandra i huset, även om ingen nämner det. Tengroth hade dessutom en roll i filmen Gubben kommer (1939), baserad på Gustaf-Jansons succéroman från 1934 (pengarna till möblemanget!) och han skrev senare på 1950-talet romanen ...och blev jag dödligt kär [Bonniers, 1953] med motiv från trettiotalets filmvärld ute i Råsunda. Den romanen innehåller också ett porträtt av Stolpe som under lång, lång tid torpederade den kompisrelationen. En till vardags kaxig och dryg Stolpe hade svårt att fördra när han inte själv hade kontroll över avbildningen.

[Nutida foto: Sara Rådling, Ekmansällskapet]

Människor som minns 20: Agneta Wrangel af Sauss

Som hastigast har vi tidigare citerat Hasse Ekmans första fru, Agneta Wrangel. Hon publicerade i slutet av 1980-talet sina memoarer, Hallon och torr champagne (Bonniers, 1987) som i stort är en redogörelse för hennes tid som fru Ekman, i sus och dus på Cecil och andra tillhåll i sällskap med den tidens mediakändisar och stundtals även kungafamiljens unga garde. Däremellan fick hon i snabb följd fyra söner (hon kallades "gossexpressen" i vänkretsen), den siste var ännu inte född när Hasse försvann med fru nummer två, skådespelerskan Eva Henning.

Fröken Wrangel kom från ett slott i Skåne, Ellinge utanför Lund. Hennes far greven var en, ska vi säga excentrisk man - åtminstone med dagens mått mätt - som höll på den gamla bördsadelns värdighet. Hon flyttade i sinom tid till Stockholm, med sin mor, studerade konst hos Otte Sköld på David Bagares gata 9 och lät sig ryckas med i de ur hennes bakgrund sett rätt bohemiska borgerliga konstnärskretsarna i Stockholm. Det var under denna tid hon mer eller mindre enleverades av Hasse Ekman i hans gula Chevrolet. Året var 1937 eller däromkring.

Hasse hade nämligen tidigt, i all hemlighet, valt ut denna tjusiga adelsfröken till sin nästa trofé och kartlade hennes liv och rörelsemönster. Men det han missat, i alla fall enligt Wrangel, var att de var så gott som grannar. Mor och dotter bodde vid denna tid på Sven Rinmansgatan på Kungsholmen och Hasse huserade runt hörnet i en ungkarlslya på - just det, Norr Mälarstrand 76! Samma adress och samtidigt som Birgit Tengroth.

Vi är alltså tillbaka igen på Norr Mälarstrand. Huset kallades tydligen på den tiden Ungkarlshotellet då det inhyste många av den tidens fria själar: Birgit, Hasse, skådisen Maritta Marke, regissören Leif Amble-Naess, författaren Gösta Gustaf-Janson och filmskribenten Gunnar Tannefors för att ta de som Agneta Wrangel minns.

Så Hasse och Birgit mötte kanske varandra i trappen dagligdags. Därefter förblev de även bekanta, vänner och kollegor karriären igenom och möttes sporadiskt i sin profession. Men den mycket flitige Hasse Ekman engagerade Tengroth i sina egna verk först i och med Flicka och hyacinter, som vi vet också blev hennes final inom filmen. Synd på så rara ärtor.

Birgit minns: Gösta Ekman [den äldre]

"Han var eld och luft och hemlighetsfyllda kryddor. Man kan inte begära att en skepnad av eld och luft ska lägga sig för att sova ut."

Om man bläddrar i den tidens journaler och skrifter snubblar man hela tiden på den gamle Gösta Ekman, skådespelaren, regissören, entrepenören, teaterdirektören, domptören, fontänen, varelsen, you name it. Vem i dagens Stockholm har en motsvarande roll? Vänd ett blad i teaterhistorien från dåtiden och Ekman står där i ett till synes oändligt förvandlingsnummer mellan de mest skiftande roller.

1935/1936 föstes Birgit ihop med Den Store i samband med två filminspelningar: Kungen kommer och Johan Ulfstierna. Ett och ett halvt decennium senare publicerar hon några minnesblickar från mötet där hon skissar upp en bild av fenomenet Gösta Ekman (den ingår i boken Livs levande) och långt senare är hon där igen i form av en krönika i Året Runt nr 49, 1968: En polka med Gösta Ekman d ä.

Ekman var storslagen, varken mer eller mindre. Han var tröstaren, stöttaren. En i sin egen avgrund djupt förtvivlad människa som steg in i nuets rum och strödde godhetens och omtänksamhetens strössel omkring sig. Tengroth lägger ut en väv av ord som glimrar, skimrar av den mannens unika väsende, hon målar upp ett spel av skuggor och dagrar, av nätternas halvljus och gryningens första solstrimmor. Hon stapplar fram i textens futtiga antal sidor för att fånga in honom och lägger gentilt ut en hyllning som bara är så vacker i sin varsamma ömsinthet och som smeker fram Ekmans person: hon varken skuggar, skymmer eller mörkar något, hon bara tar två steg tillbaka och låter Mästaren framträda i dagens och - förvisso även - mörkrets fulla färgspel!

Det är under inspelningen av Kungen kommer: den nittonåriga, gravt osäkra skådespelerskan har just blivit ifrågasatt av regissören Ragnar Hyltén-Cavallius när den dymaniske Ekman stiger in i ateljén och redan på tröskeln deklarerar Tengroths självklara närvaro som skådespelerska. Han hade redan i steget sett, förstått och handlat. Och lyfte med detta hela inspelningen och de närvarandes prestationer. I alla möten lade han bildligt armen om henne och försvarade henne gentemot alla inom synhåll, inklusive Ingrid Bergman som han galant knäppte på näsan i Tengroths närvaro. I djupet av sitt hjärta viskar Birgit för sig själv det Ekman yttrat, nu är hon stärkt, sedd och obetvinglig. Och hon är honom evigt tacksam.

Hon sliter och han hjälper henne. Hon spelar teater på Vasan hela kvällarna, far direkt därifrån med taxi till Råsunda för filminspelning nätterna igenom och snubblar hem till Norr Mälarstrand långt in på dagen:

Solen var av rent guld, fjärden gnistrade, och jag gick in i en tobaksaffär och köpte en ask cigarretter. Då började jag röka. Jag visste efter fjorton nätters arbete att jag inte skulla kunna sova de fyra timmar jag hade kvar innan jag skulle ner på teatern. Vilket skratt jag fick mig när jag en tid efteråt fick höra: 'Det är så sorgligt med Birgit Tengroth. Hon kommer hemraglandes morgon efter morgon långt fram på förmiddan. Tänk att denna söta flicka kunnat förfalla så!'

Så summerar hon Gösta Ekman: Alla blev förälskade men inte i varann, kanske inte heller i honom, bara förälskade.

Post scriptum: Ekman ryckte tydligen inte bara upp sina medaktörer och övrigt filmfolk, han triggade även igång sig själv. Bengt Forslund förklarar i boken Från Gösta Ekman till Gösta Ekman [Askild & Kärnekull, 1982] att Kungen kommer nog är Ekmans främsta film, där hans stora register kommer till sin fulla rätt. Forslund hyllar dessutom den "lilla rundnätta" Tengroth och hennes insatser som Göstas motspelerska i de båda filmerna. För övrigt nämner han att även Ingrid Bergman var hänförd av Ekmans uppenbarelse liksom många andra kvinnor, då hans något androgyna och rent av asexuella utstrålning fick dem att tryggt kunna älska honom förbehållslöst.

"Överraskningarnas kvinna"

Under rubriken "Birgit Tengroth - en överraskningarnas kvinna" publicerar tidskriften Folket i bild i nr 36, 1957 ett porträtt av Tengroth som författarinna. Den som håller i pennan heter Nils Beyer, filmkritiker, född i Stockholm 1903 och med flera böcker kring film och teater, några filmmanus och t. o. m. en liten filmroll med sig i bagaget. Men här fungerar han som litteraturkritiker, eller rent av kvinnokritiker, kanske.

Han ger inte mycket för hennes filmande. Hon var väl duglig i sig själv men 1930-talets Filmsverige var minsann inte mycket att yvas över, och hon lyckades aldrig, eller tilläts, riktigt stiga ut ur de fack eller de typer hon sattes att göra. Nej, menar Beyer, det var nog som författarinna hon hade något att ge! Som filmkännare kan han inte heller annat än dras till Tengroths Jungfruburen, med sin skildring av filmens miljöer och karaktärer, "en bitter och frän och mördande kvick bok":

Man kan se för sig hela situationen. Där hade man släppt in i Filmstaden den lilla söta Birgit Tengroth, som säkerligen neg vackert och väluppfostrat för ställets härskarinna, Karin Swanström, en gång i världen den svenska buskteaterns och nu den svenska filmens grand old lady. Föga anade hon och hennes man, den allsmäktige Stellan Claesson, vem de hade släppt in genom de strängt bevakade järngrindarna. Det var en livsfarligt intelligent och klarsynt flicka.

Det som hänför Beyer är inte böckerna i sin helhet, han anser att de sällan är riktigt fullbordade, snarast rapsodiska, utan hennes kompromisslösa ärlighet: "är hon det elaka nidportättets mästarinna, så skonar hon sannerligen inte heller sig själv". Han kan inte riktigt fatta att det är samma kvinna som spelat alla dessa rundkindade flickor på film som nu gestaltar brutala kvinnoporträtt utifrån "sitt eget disharmoniska och olyckliga liv."

Han avfärdar galant alla spekulationer om att före detta maken Stig Ahlgren insprirerat eller rent av skrivit hennes texter:

För den som kan avlyssna ett personligt tonfall, är det uppenbart att Birgit Tengroth har sin egen stil, sin egen skönhet och sin egen sanning. Kärlekshatet mellan man och kvinna, ångesten inför livet, smärtan att vara född till könsvarelse - allt detta har hon blottat i sitt författarskap med en lidelse, som ger ingen nåd och ingen nåd begär.

Och varför denna styrka i hennes författarskap? Kanske bar hon på en konstnärlig ådra som aldrig fick sitt utlopp i skådespeleriet utan istället "magasinerades" i hennes trasiga själ tills dess att skrivandet släppte allting fritt? Kanske hade hon kommit för tidigt in i skådespeleriet, funderar Beyer, varit för ung och aldrig fått avsluta sin egen barndom? Istället betraktar hon nu världen, dess människor och pantomimer med barnets "obarmhärtiga blick" och med "en känsla av äckel inför 'de vuxnas' kärleksliv"?

Allt har en orsak, sitt sammanhang, sitt syfte: att tidningen publicerade denna artikel just då berodde på att Birgits Jungfruburen var höstsäsongens första titel i FIB:s folkbokserie.

[På bilden syns Beyer som ung spoling längst till vänster från ett möte med Svenska Filmsamfundets arbetsutkott 1933. Jag har snattat den från Filminstitutet, www.sfi.se. Intressant nog finns kring bordet flera herrar med Birgitkoppling: vid kortsidan sitter kritikern Robin Hood [Bengt Idestam-Almquist], till höger om honom från oss sett, Gustaf Molander, regissören, och intill honom i dramatisk pose Per-Axel Branner, som just vid denna tid givit Birgit sin första roll. Fotograf: okänd.]

Människor som minns 19: Albert Bonnier, jr.

Albert "Abbe" Bonnier (1907-1989), redaktör och mediemogul, var ju den som öppnade dörren för Birgit till tidningen Året runt, chef som han var för Åhlén & Åkerlunds förlag (där Året runt ingick) under åren 1940-1957. Han var dessutom den som en gång i tiden startade såväl Vecko-revyn som Expressen, två publikationer vars löpsedlar förgyller tillvaron än i denna dag. Visserligen ingick inte Tengroths förlag Wahlström & Widstrand vid den här tiden i Bonniergruppen, men hennes två sista böcker gavs ut på Bonniers förlag.

Trots dessa kontaktytor förvisas Birgit till en bifigur i Bonniers memoarbok Personligt [Bonniers, 1985]. Albert junior skriver, bland mycket annat läsvärt, om tre tunga journalister i sitt fögderi: Herbert Tingsten, Erik Wästberg och, ja: Stig Ahlgren. Scenen: Bonnier har bjudit hem alla tre till bostaden ute på Djurgården för ett samtal om journalistik. I berättelsen minns han de tre männen, den något hetsiga diskussionen, rökandet, drickandet. Alla på sitt sätt anmärkningsvärda personligheter.

Förvisso kunde Ahlgren vara frän, arrogant och stöddig i sitt skrivande, men - skriver Bonnier:

Vad läsekretsen inte visste är att Stig Ahlgren är en god människa. I många långa år har han med en kärlek, som inte kan beskrivas som annat än helgonlik, vårdat och värnat om en älskad medmänniska, hans i kristen mening livskamrat, den nu bortgångna skådespelerskan Birgit Tengroth.

I bokens bildporträtt av Ahlgren sitter han till synes djupt koncentrerad vid skrivmaskinen (hans skådespelartalanger når förvisso inte upp till hustruns) i färd med att formulera nästa salva. Birgit är placerad i skuggan av maken, som en flickaktig och vänare version av fru Wikner på Olofsgatan. Förläggaren Bonnier nämner inte med ett ord att damen på bilden skrev i eget namn. Dock är bildtexten värd att citera:

"Stig Ahlgren och skådespelerskan Birgit Tengroth. Ett kärleksdrama till livets slut, ogenomskådligt och uppoffrande."

Så sant. Bilden kommer från förlaget Åhlén & Åkerlund och ingår i en svit bilder från deras gemensamma hem. Den inredningsintresserade kan även kika här